Återuppväck 70-talet!

Du är på min nivå! Just "musikal/symfoni/prog" jag är ute efter. När jag först såg Alice Cooper blev jag lite förskräckt. Tänkte osökt på 80-talsrock omedelbart. Men han skall kollas upp också.

Jag är en rätt slö person. Och tar det rätt lugnt, har rätt fullt upp med att lyssna på 10cc, Pink Floyd och nu Led Zeppelin. Jag är rätt slö av mig och får helt enkelt inte nog. Men denna tråd är för mig guld värd och kommer länge att hämta tips ur den.

Om du orkar specifiera dig lite mer på åtminstone någon av artisterna du listade hade det uppskattats.

Bara nämna lite låtar eller album, riktlinjer helt enkelt.

Ok - då nämner jag Deep Purple nu.

Handlar i och för sig inte så mycket om symfoni/prog - men det är jävligt kompetent och varierad rock!

Album:

In Rock - 1970

Purplarnas genombrottsskiva. Första spåret Speed King har en av hårdrockhistoriens mest orgasmiska inledningar. Först en kakafoni av ljud (gnisslande gitarrer, hammondskrål) som plötsligt övergår till en kyrklig lågmäld klassisk-inspirerad orgelslinga för att sedan bryta loss i Ian Gillans rock´n´roll ösiga stämma. Child in time innehåller en av Ritchie Blackmores bästa solon. Gillans sång under de lugna partierna är så mäktig - långt ifrån de kraxningar han presterar idag.

Fireball - 1971

Antagligen deras mest experimentella platta (om man bortser från skivorna som släpptes innan genombrottet). John Lords hammondsolo på No no no är mixat så att man nästan hör hans fingrar slå mot tangenterna. Anyones daughter är en komisk country/pop-sång? Demons eye svänger så man kan inte sitta still. Gillan var nog aldrig bättre än på den här skivan.

Machine Head - 1972

Här hittar man fler hitlåtar än på någon annan Purple-platta. Highway Star är en enkel, men effektiv, rocklåt. Sedan har vi ju Smoke on the water - alla luftgitarristers moder! Har man inte hört den låten så har man inte trätt in i 70-talsmusiken på riktigt. Bästa låten på skivan är nog ändå Lazy - här har vi återigen en inledning som man kan höra på om och om igen. Blackmore´s första licks är klockrena - sedan övergår dom till rivig blues. Här avlöser gitarren och orgeln varandra i det ena skönare solot efter det andra. I mitten kommer Gillan in med bluesig sång och munspel.

Jag håller mig till dessa tre album - men om sanningen ska fram så finns det inget dåligt Deep Purple album. Det finns bara extremt bra och bra.

Jag har återigen blivit frälst. Led Zeppelin stod för frälsningen denna gång. Jadå, detta inspirerar mig att lyssna viare, jag är långt ifrån klar med 70-talet. Tar det dock i min egen slöa takt. Led Zeppelin har jag fortfarande inte smält. Kommer ta ett bra tag till.

Tror att jag ger mig på Deep Purple härnäst. Så vi tackar cruelstein för den fina posten ovanför min.

All heder åt cruelstein som tog upp såväl Purple som inte minst Alice Cooper. På tal om Cooper (som för övrigt verkar grymt underskattad med avseende på de tidiga plattorna) så kan jag passa på att fylla på med "Welcome to my nightmare", "Goes to hell" och "Lace and whiskey" vilka markerade startskottet för Alice som soloartist. De tidiga plattorna har helt klart mer bandkänsla då det var bandet som hette Alice Cooper snarare, men de som följde därefter bevisar med all önskvärd tydlighet att han är en formidabel låtskrivare, helt i klass med, säg David Bowie!

Vilket för oss in på denne mans 70-talsalster.

"Space oddity" (1969) - Mycket akustiskt här och kanske mer en sent-på-kvällen-platta än nånting annat, men titelspåret är ju klassiskt. Hela sida 1 förtjänar dock en stund i rampljuset, speciellt "Unwashed and womeshat slightly dazed".

"The man who sold the world" (1970) - Helt klart en av hans bästa plattor. Inte ett dåligt spår, skulle man kunna sammanfatta det som. Titelspåret är återigen tidlöst och andra höjdare är "All the madmen" och den suggestiva "After all". Hitta denna!

"Hunky dory" (1971) - Kanske hans mest klassiska av de tidiga albumen, med monsterhiten "Life on Mars" och även "Changes". Andra låtar värda ett omnämnande är "Quicksand" med en vacker melodi och försiktigt stegrande arrangemang samt "The bewlay brothers".

"The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars" (1972) - Ytterligare en klassisk platta som närmast är ett konceptalbum där Bowies alter ego Ziggy Stardust påminner Jordens befolkning om att ni nu har fem år kvar att leva och det är dags att bejaka sig själv - "make love with your egos". Flera bra spår som "Ziggy Stardust" förstås, "Starman" och "Lady stardust".

Sen hoppar vi fram till "Diamond dogs" (1974) - Här gjorde sig Bowie, likt Alice Cooper, av med sitt kompband och went solo. Grymt bra platta, återigen svårt att hitta ett dåligt spår men särskilt bör nämnas "Sweet thing", "1984", "Big brother", "Rock'n roll with me" och den inte helt okända "Rebel rebel".

Så, då har du lite mer att göra!

När jag ändå är igång så kan jag lika gärna passa på att tipsa om vad du ska (!) ha med Yes också, då du efterlyser den sedan nästan 30 år utdöda äkta progrocken!

The Yes album (1970) - Tredje plattan där Yes fann sitt sound med låtar som "Yours is no disgrace", "I've seen all good people", "Starship trooper" och "Perpetual change". Långa, progressiva låtar som för sin tid var väldigt nyskapande då de är uppbyggda av partier och passager snarare än det klassiska vers-refräng-mönstret. De visar också att progressivitet ligger mer i kompositionen snarare än i instrumentalonani. Skickliga musiker som de var och är, fattar de det som exempelvis Dream Theater förträngt, nämligen att låten skall stå i centrum. Det är skumma taktbyten och strukturändringar här och där men aldrig för sakens skull, utan för att göra låten så komplett som möjligt. Det är hart när omöjligt att tröttna på den här, och några av de följande, plattorna kan jag lova!

Fragile (1971) - Öppningsspåret "Roundabout" är bäst på denna, Rick Wakemans första, platta och sedan följer en kavalkad av solouppvisanden som kom till mest för att fylla ut albumet. Av dessa är dock Steve Howe's "Mood for a day" och Chris Squire's "The fish" dock helt klart njutbara, speciellt som den senare snarast är ett intro till den påföljande "Heart of the sunrise". Annars fortsätter det i samma stil som föregående album med långa kompositioner där jag dock tycker "The Yes album" ligger ett par pinnhål högre överlag. Nämnda låtar är dock ruggigt bra.

Close to the edge (1972) - Deras all-time masterpiece alla gånger! 3 låtar allt som allt som alla helt enkelt är cream of the crap i prog-genren! Titelspåret som är drygt 18 minuter, rymmer allt som Yes stod och står för. Kaotiska passager, lekfulla solon, vackra melodier (särskilt det fullkomligt magiska mittenpartiet) och mystisk lyrik, allt sammansvetsat till nånting som hade alla förutsättningar att bli enbart tråkigt med tanke på längden men som istället, tack vare medlemmarnas överlägsna musikalitet och känsla, blev helt underbart! De två andra spåren går inte heller av för hackor; "And you and I" är mer akustiskt och återigen en riktigt vacker melodi, och "Siberian kathru" visar den hårdare sidan av Yes. Börja med denna!

Hoppar en bit framåt till "Relayer" (1974) - Här gör man klokast i att lägga märke till "Gates of delirium" som öppnar plattan och dessutom fyller ut hela sida ett, helt i linje med "Close...". Kan sägas vara uppföljaren till nämnda platta, om än inte riiiiiktigt lika bra. Men fortfarande djävulskt bra, speciellt det orgasmiska slutpartiet "Soon".

Going for the one (1976) - Efter ett par års hiatus så far Yes ner till Schweiz, enbart för att det var det enda ställe som ingen av dem vill åka till, och spelar in en av deras bästa plattor. Svängigare än nånsin med spår som "Going for the one" och "Parallels" (med riktiga kyrkorglar, inspelade i St. Martins Church), den stämningsfulla "Turn of the century" och hiten "Wondrous stories".

Mycket nöje!

Dotoar! Du är en klippa!

Några David Bowie-låtar har jag faktiskt. Skönt stuk på hans musik.

Chunga's Revenge
Over-nite Sensation
Apostrophe (')
One Size Fits All

... och om jag inte misstar mig är samtliga av dessa plattor från 70-talet! Zappa var ju faktiskt aktiv i nästan 30 års tid, han var inte bara 70-talets kelgris, han var alla musikälskande människors kelgris!

kan bara hålla med, ta och lyssna igenom t ex Houses of the holy. Blir så lycklig varje gång. ;D

När jag var liten hade min styfarsa flera backar med LP-skivor. Många av de skivor han hade finns inte att få tag på idag. Det var bra musik, progressiv blues, reggae och annat smått och gott.

Minns speciellt några band som idag är bortglömda men som borde ha kultstatus:

Climax Blues Band - Ett band som spelar än idag trots medlemmarnas höga ålder. De spelade progressiv (experimentell) blues och om de hade blivit tillräckligt uppmärksammade kunde de ha startat en trend.

Amon Duul II: Ett band som spelade psykedelisk rock, eller närmare bestämt "knarkmusik". De hade verkligen talang och deras musik liknar inte något annat, vare sig då eller idag.

Ten years after: Frontmannen Alvin Lee är än idag aktiv och en av tidernas mest skickliga bluesgitarrister. Ni som har sett Woodstock-DVD:n känner säkert till "Im going home". Men det är långt ifrån deras bästa låt.

Jethro Tull: Ett mera känt band som borde fått större uppmärksamhet. Deras blanding av bluesrock oah folkmusik är helt unik. Deras bästa skiva är enligt mig "Benefit" från tidigt 70-tal.

UFO: Ett tidigt hårdrocksband som torde ha influerat flera av dagens band. Rekommenderar starkt deras första två, mera flummiga skivor, "Flying" och "Phenomenon". Progressivt och experimentellt.

Örviga band som kan nämnas är bl.a. Can, Noi, Savage Rose och Aura Noir

När det gäller de mer kommersiella artisterna borde Frank Zappa vara den förste att minnas. Hans blanding av jazz, blues och rock var helt genial! Tyvärr dog han en allt för tidig död i prostatacancer. Länge leve Zappa!

Av de band du nämner är det väl bara två vars skivor kan vara svåra att få tag på, nämligen Noi och Aura Noir. Mängder av skivor med övriga band, som knappast kan räknas som bortglömda, hittar man ju på cdon eller liknande ställen.

Ge gärna mer information om Noi och Aura Noir om du vet något. Och det är väl inte det norska black metal/thrash metal bandet Aura Noir du menar ...

Både Jethro Tull och UFO finns på Spotify så helt bortglömda är de inte.

Du menar väl NEU! när du skriver noi?