Hej flashback, jag har länge undrat om mina tankar och känslor är normala, och vet inte riktigt vart jag ska vända dig. Förstår också att normal är ett väldigt dåligt uttryck då de flesta är facket up på det ena eller det andra sättet.
Jag är en man i tjugoårsåldern, tidigt fick jag lära mig att känslor är inget vi visar eller har som så många andra. Det betyder att jag har svårt att förstå hur andra känner, om det jag upplever är normalt eller inte och därför behöver jag er kunnigas hjälp.
Problem beskrivning, jag har svårt att förstå mina känslor, och jag vet inte vad jag känner.
När jag tänker på min barndom känner jag hur mina tårkanaler börjar fyllas men snabbt infinner sig ett lugn i hela kroppen, jag stänger av. Jag kan inte forcera denna blockad och få mig själv att släppa ut det som vill ut.
Jag känner inte kärlek när jag tänker på mina föräldrar eller är med dem, min mamma tål jag inte, pappa är mer distanserad och ska inte kramas eller prata om oviktiga saker, där fungerar det bättre, men såfort min mamma är närvarande vill jag fly. Detta visar jag såklart inte då hon satt mig till världen. Jag vill tro att den känslan bygger på mina rationella principer, eller är det moderlig kärlek?
Jag värdesätter inte mina vänner, om någon skulle försvinna så känns det som om det är sociala konstruktioner som skulle föranleda min nedstämdhet, inte att jag känner så, utan för att det är så man borde känna.
Jag kan inte komma ihåg någongång i mitt liv då jag var lycklig, möjligen under influenser av droger, (lätta sådana) i nuläget existerar jag mest på olika ställen, kan likaväl existera framför datorn som någonannanstans. Framför datorn är bekvämt för där är det tyst och lugnt tillskillnad ifrån ex. En klubb.
Jag har svårt att koncentrera mig och när jag samtalar med någon försvinner jag ofta iväg väldigt fort och kan inte registrera vad de säger trots att jag försöker.
Det är väldigt komplicerat att försöka berätta för det känns som att jag ljuger, jag vet inte vilka av mina känslor som är äkta eller fabricerade av sociala konstruktioner. Eller om det bara är när jag "stänger av" som jag känner såhär.
Jag är en väldigt snäll person, men framstår nog som kall i denna text. Det är svårt att lägga fram på ett sätt som förmedlar det jag upplever och samtidigt ge en bild av vem jag är.
Jag försöker väldigt mycket att laga andra, förmodligen för att jag innerst inne vill att de ska försöka laga mig.
I situationerna så upplever jag känslorna som riktiga, glad, ledsen, arg, men när jag analyserar i efterhand har jag svårt att förstå. Kan bero på att jag i skrivandets stund har stängt av.
Jag har även svårt att minnas tillbaka i situationerna. Det känns som ett annat jag litegrann. Detta den kalla rationella delen, den som är på jobbet är oftast den varma trevliga delen. Är det på låtsas?
Jag tänker mycket på våren existens, och jag ser ingen mening överhuvudtaget med att leva, trots det fortsätter jag, det i min rationella hjärna är för att jag gräver vidare efter mening i mitt liv genom att fortsätta tänka. Jag tänker ofta på att avsluta mitt liv men gör det aldrig.
Det är inte alls säkert att jag känner igen mig i det jag skrivit imorgon när jag läser detta igen.
Är det någonform av känslomässig avstängning jag genomför?
Jag brukar tycka att jag är en rationell person, försöker jag rationalisera mina oratiobella känslor till den grad att jag... Förstör allt?
Ber om ursäkt för ett rörigt inlägg, hoppas att mina frågor kommer fram.
Jag är mest nyfiken på om det är fel i min hjärna eller om jag genom att rationalisera har skapat detta för mig själv.
Lite information, väldigt känslosam när jag växte upp, samt dåligt självförtroende, självskade beteenden, självmordstankar, gråtandes på nätterna under min uppväxt, utnyttjad av vänner under uppväxt då jag var för snäll.
Jag har länge önskat att någonting är fel på mig, för då kanske någon kan laga det. Tycker oftast inte att saker är kul, har ingen hobby mer ön träning som sker sporadiskt ibland extrema mängder ibland vila. Mitt jobb är mitt liv, mår dåligt när jag är hemma och inte kan distrahera mig.
Ber om ursäkt för stavfel etc. Skriver ifrån min telefon ifrån sängen. Hoppas inte det blev allt för rörigt. Vad tror ni, är detta inom ramen för normalt?
Återigen, det känns som att det är mitt avtrubebad jag som skriver, inte den glada personen, om han ens existerar på riktigt.
Jag är också väldigt tvådelad av att publicera detta. En del av mig tror att det är bra, få lite annan input än min egen, en annan säger, mina tankar mina problem och en tredje säger absolut ingenting. (detta är givetvis inte röster i mitt huvud utan känslorna inför publiceringen av detta inlägg.)
Ha en trevlig natt.
Jag är en man i tjugoårsåldern, tidigt fick jag lära mig att känslor är inget vi visar eller har som så många andra. Det betyder att jag har svårt att förstå hur andra känner, om det jag upplever är normalt eller inte och därför behöver jag er kunnigas hjälp.
Problem beskrivning, jag har svårt att förstå mina känslor, och jag vet inte vad jag känner.
När jag tänker på min barndom känner jag hur mina tårkanaler börjar fyllas men snabbt infinner sig ett lugn i hela kroppen, jag stänger av. Jag kan inte forcera denna blockad och få mig själv att släppa ut det som vill ut.
Jag känner inte kärlek när jag tänker på mina föräldrar eller är med dem, min mamma tål jag inte, pappa är mer distanserad och ska inte kramas eller prata om oviktiga saker, där fungerar det bättre, men såfort min mamma är närvarande vill jag fly. Detta visar jag såklart inte då hon satt mig till världen. Jag vill tro att den känslan bygger på mina rationella principer, eller är det moderlig kärlek?
Jag värdesätter inte mina vänner, om någon skulle försvinna så känns det som om det är sociala konstruktioner som skulle föranleda min nedstämdhet, inte att jag känner så, utan för att det är så man borde känna.
Jag kan inte komma ihåg någongång i mitt liv då jag var lycklig, möjligen under influenser av droger, (lätta sådana) i nuläget existerar jag mest på olika ställen, kan likaväl existera framför datorn som någonannanstans. Framför datorn är bekvämt för där är det tyst och lugnt tillskillnad ifrån ex. En klubb.
Jag har svårt att koncentrera mig och när jag samtalar med någon försvinner jag ofta iväg väldigt fort och kan inte registrera vad de säger trots att jag försöker.
Det är väldigt komplicerat att försöka berätta för det känns som att jag ljuger, jag vet inte vilka av mina känslor som är äkta eller fabricerade av sociala konstruktioner. Eller om det bara är när jag "stänger av" som jag känner såhär.
Jag är en väldigt snäll person, men framstår nog som kall i denna text. Det är svårt att lägga fram på ett sätt som förmedlar det jag upplever och samtidigt ge en bild av vem jag är.
Jag försöker väldigt mycket att laga andra, förmodligen för att jag innerst inne vill att de ska försöka laga mig.
I situationerna så upplever jag känslorna som riktiga, glad, ledsen, arg, men när jag analyserar i efterhand har jag svårt att förstå. Kan bero på att jag i skrivandets stund har stängt av.
Jag har även svårt att minnas tillbaka i situationerna. Det känns som ett annat jag litegrann. Detta den kalla rationella delen, den som är på jobbet är oftast den varma trevliga delen. Är det på låtsas?
Jag tänker mycket på våren existens, och jag ser ingen mening överhuvudtaget med att leva, trots det fortsätter jag, det i min rationella hjärna är för att jag gräver vidare efter mening i mitt liv genom att fortsätta tänka. Jag tänker ofta på att avsluta mitt liv men gör det aldrig.
Det är inte alls säkert att jag känner igen mig i det jag skrivit imorgon när jag läser detta igen.
Är det någonform av känslomässig avstängning jag genomför?
Jag brukar tycka att jag är en rationell person, försöker jag rationalisera mina oratiobella känslor till den grad att jag... Förstör allt?
Ber om ursäkt för ett rörigt inlägg, hoppas att mina frågor kommer fram.
Jag är mest nyfiken på om det är fel i min hjärna eller om jag genom att rationalisera har skapat detta för mig själv.
Lite information, väldigt känslosam när jag växte upp, samt dåligt självförtroende, självskade beteenden, självmordstankar, gråtandes på nätterna under min uppväxt, utnyttjad av vänner under uppväxt då jag var för snäll.
Jag har länge önskat att någonting är fel på mig, för då kanske någon kan laga det. Tycker oftast inte att saker är kul, har ingen hobby mer ön träning som sker sporadiskt ibland extrema mängder ibland vila. Mitt jobb är mitt liv, mår dåligt när jag är hemma och inte kan distrahera mig.
Ber om ursäkt för stavfel etc. Skriver ifrån min telefon ifrån sängen. Hoppas inte det blev allt för rörigt. Vad tror ni, är detta inom ramen för normalt?
Återigen, det känns som att det är mitt avtrubebad jag som skriver, inte den glada personen, om han ens existerar på riktigt.
Jag är också väldigt tvådelad av att publicera detta. En del av mig tror att det är bra, få lite annan input än min egen, en annan säger, mina tankar mina problem och en tredje säger absolut ingenting. (detta är givetvis inte röster i mitt huvud utan känslorna inför publiceringen av detta inlägg.)
Ha en trevlig natt.
