Hej.
Jag har varit deprimerad ett någorlunda bra tag nu, men inte otroligt länge.
Är lite små oroad över en sak, nämligen impuslivt självskadebeteende, självmordstankar och lite panikångest attacker.
Alltså, självmordstankar får jag lite då och då dagligen, men ibland blir det väldigt impulsivt och intensivt, då jag verkligen verkligen önskar att jag vaknar död / utan medvetande.
Ångest har jag också men då och då får jag typ panik, då hjärtat klappar otroligt snabbt, jag börjar känna mig yr, illamående, får lite utav en "blackout", alltså, kan inte tänka ordentligt, så ja, panik helt enkelt. Detta är väldigt obehagligt även det.
En sista sak är också att jag ofta blir otroligt otroligt ledsen och nedstämd.
Alltså, jag är ju deprimerad och nedstämd hela tiden men då och då dagligen blir jag liksom väldigt väldigt ledsen, tänk er typ som om ni precis hade fått veta att en väldigt nära vän, hund eller familjemedlem hade dött. Så ledsen blir jag, helt plötsligt bara, utan någon speciell anledning.
Detta håller jag dock för mig själv. Försöker gömma det från min familj så gott jag kan, speciellt intensiva självmordstankarna och att jag blir så där otroligt ledsen.
Misstänker också att min psykolog inte riktigt "fattar allvaret" eller vad man ska säga, eftersom att jag inte ens har berättat att jag har självmordstankar eller blir så där otroligt ledsen för min psykolog. Har bara otroligt svårt att överhuvudtaget prata om sådant, och blir liksom "stum på ord" eller vad man ska säga. Kan ha någonting att göra med lite funktionsnedsättningar som jag har och social fobi men ja, jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
Eftersom att min psykolog inte riktigt har fått veta precis hur det är, får jag ju inte riktigt en "tillräcklig" behandling eller vad man ska säga. Just nu är det bara medicin som gäller, och en person som typ kommer hem någon gång i veckan och tränar på lite sociala aktiviteter och sociala färdigheter med mig.
Utöver det har jag inte så mycket. Har väldigt svåra sömnproblem också, idag sov jag c.a 3-4 timmar, men det vet inte min psykolog om.
Även om jag skulle vilja berätta detta, så går det bara inte att förmedla till min psykolog.
Någon som har lite tips på vad man ska göra i min situation?
Jag har varit deprimerad ett någorlunda bra tag nu, men inte otroligt länge.
Är lite små oroad över en sak, nämligen impuslivt självskadebeteende, självmordstankar och lite panikångest attacker.
Alltså, självmordstankar får jag lite då och då dagligen, men ibland blir det väldigt impulsivt och intensivt, då jag verkligen verkligen önskar att jag vaknar död / utan medvetande.
Ångest har jag också men då och då får jag typ panik, då hjärtat klappar otroligt snabbt, jag börjar känna mig yr, illamående, får lite utav en "blackout", alltså, kan inte tänka ordentligt, så ja, panik helt enkelt. Detta är väldigt obehagligt även det.
En sista sak är också att jag ofta blir otroligt otroligt ledsen och nedstämd.
Alltså, jag är ju deprimerad och nedstämd hela tiden men då och då dagligen blir jag liksom väldigt väldigt ledsen, tänk er typ som om ni precis hade fått veta att en väldigt nära vän, hund eller familjemedlem hade dött. Så ledsen blir jag, helt plötsligt bara, utan någon speciell anledning.
Detta håller jag dock för mig själv. Försöker gömma det från min familj så gott jag kan, speciellt intensiva självmordstankarna och att jag blir så där otroligt ledsen.
Misstänker också att min psykolog inte riktigt "fattar allvaret" eller vad man ska säga, eftersom att jag inte ens har berättat att jag har självmordstankar eller blir så där otroligt ledsen för min psykolog. Har bara otroligt svårt att överhuvudtaget prata om sådant, och blir liksom "stum på ord" eller vad man ska säga. Kan ha någonting att göra med lite funktionsnedsättningar som jag har och social fobi men ja, jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
Eftersom att min psykolog inte riktigt har fått veta precis hur det är, får jag ju inte riktigt en "tillräcklig" behandling eller vad man ska säga. Just nu är det bara medicin som gäller, och en person som typ kommer hem någon gång i veckan och tränar på lite sociala aktiviteter och sociala färdigheter med mig.
Utöver det har jag inte så mycket. Har väldigt svåra sömnproblem också, idag sov jag c.a 3-4 timmar, men det vet inte min psykolog om.
Även om jag skulle vilja berätta detta, så går det bara inte att förmedla till min psykolog.
Någon som har lite tips på vad man ska göra i min situation?
