Kan man bevisa sin egen existens?

Att det är förjävligt, det kan man klart säga.

Om vi tänker oss hur vi upplever vår omvärld t.ex. "jag känner att det luktar surströmming.." Det är min upplevelse, men det behöver ju inte vara så att jag VERKLIGEN känner en lukt av surströmming. Det kan ju vara en hink med rutten mört som har legat och gassat i solen. Okej, är min upplevelse falsk? Nej, den är helt klart sann än fast det var en hink mört istället för surströmming.

Och vad innebär då vår upplevelse av oss själva? I princip samma sak skulle jag säga. Jag kanske upplever att jag finns och att jag existerar men i själva fallet kanske jag inte finns eller det är något helt annat som existerar.

Jag skulle säga att vi existerar i vårt eget medvetande, i vår upplevelse till vår existens. Men det är vad jag upplever och hur man nu ska kunna bevisa något som sant eller falskt är extremt svårt, förmodligen omöjligt. Jag kanske egentligen inte ens veta om mina upplevelser existerar.

EDIT: Nu märkte jag att mitt resonemang i första stycket egentligen är totalt värdelöst efter min slutsats i det sista stycket..

Det är just sådana frågor, ställda under meditation, som kan få en att bryta igenom världen av koncept. Då försvinner tron på den dualism som ter sig verklig när vi upplever tillvaron filtrerad genom idéer av "yttre" och "inre", "själv" och "värld", "jag" och "du" etc.

Kontemplera t.ex. "Hur stort är jaget?".

Först och främst gäller det då att identifiera var i kroppen det som kallar sig "jag" befinner sig. Ju mer man letar, desto mer uppenbart blir det emellertid att det inte existerar något sådant som ett fixt "jag" någonstans i medvetandeinnehållet eller i kroppen, vilken är blott en liten delmängd av medvetandeinnehållet. Den som enträget undersöker detta spörsmål under meditation kommer i sinom tid att uppfatta "jag" och "värld" samt alla övriga dualistiska föreställningar som innehåll i medvetandet skapat av samma substans.

Ögat som ser och det sedda är ett och samma - och det blir upplevelsemässigt verkligt för den som bryter sig igenom den fixa idén om "jag". Medvetandet upplevs därefter som en totalitet, snarare än som något fragmentariskt.

Jag gillar dig, ankjävel. Du tänker inte som andra.

Jag har inte kommit så långt med meditation att jag kan släppa tanken på dessa fixpunkter som du radar upp men jag hoppas att jag kan göra det en dag. Om det är så att upplevelsen och kategoriseringen av universum är en illusion, vad är vi i sådana fall? Existerar vi endast som illusioner? En falsk avgränsning i våra hjärnor? Du skriver att medvetandet upplevs som en totalitet efter denna insikt. Upplever du att alla människor delar ett och samma medvetande? Jag var inne lite på det förut i ett inlägg, fast i ett annat sammanhang:
Om jag är en föreställd, falsk del av ett komplett medvetande; vad är jag då för andra? Är jag samma falska medvetande? Är vi ett och samma medvetande?

Wei Wu Wei, en taoistisk 1900-talsskribent, uttryckte det såhär: We ourselves are not an illusory part of Reality; rather are we Reality itself illusorily conceived. Olika traditioner beskriver det hela olika och oavsett så är denna typ av insikter ingenting som kan förmedlas tillfredsställande i ord, det måste själv upplevas för att kunna förstås på djupet.

Det ironiska med kontemplativa- och upplysningstraditioner är att de förstås ordentligt - retroaktivt - först när de inte längre behövs.

Hur ställer ni er till att vända på Descartes påstående? "Jag är, alltså tänker jag" Är inte varat en förutsättning för tanken och inte tvärtom?

Finns det inte någon filosof som diskuterat varat, Heidegger? Är det någon som kortfattat kan förklara vad Heidegger menar med det?

Ännu en invändning mot Descarte: Hur kan jag försäkra mig om att det är jag som tänker?

Felpost.

Felpost.