Kan man bevisa sin egen existens?

Vad finns det för filosofiska förhållningssätt till denna frågeställning?

Det första jag kommer att tänka på är Descartes "jag tänker, alltså finns jag" men jag kan inte se att det ger mig någonting. Hur vet jag att tanken är det som definierar min existens? Om jag råkar ut för en olika och blir hjärndöd, har jag slutat existera då? Är inte min kropp i någon mening min existens förkroppsligad i den fysiska världen?

Kan jag tänka utan att existera? Min slutsats är att jag inte kan svara på den frågan, för jag vet inte vad det skulle innebära att inte existera. Omvänt, kan jag existera utan att tänka? Här kommer frågan om vad jag och min existens faktiskt är, som jag saknar svar på. Själva idén om en existens kanske bara är en tanke. Existerar jag då på riktigt eller är existensen bara en föreställning?

Jag har ännu inte kommit fram till något som talar för att det skulle gå att bevisa min egen existens. Det är absurt, då jag uppenbarligen verkar existera och kan göra det jag gör och vara den jag är. Helt ärligt kan jag inte ens komma på vad som definierar min existens. Jag bara är.

Hur tänker ni? Vilket system måste bevisföringen ske inom för att beviset för sig själv ska vara möjlig från första början?

Descartes menar att ditt tänkande bevisar att du finns, och att din existens är det enda ditt tänkande kan bevisa. Och beviset är bara uppenbart för just dig själv, eftersom du är den enda som upplever tankarna.

Därmed inte sagt att det omvända måste vara sant; någon/något som inte tänker kan existera men det får man hitta andra bevis för. Men det menar Descartes visserligen inte är möjligt. Precis allt kan vara lögn eller hallucinationer utom just faktumet att du existerar.

Så nej, du kan inte tänka utan att existera. Exakt vad du är kan du inte vara säker på, men att du existerar kan du slå fast genom att konstatera att du tänker.

Om du skulle bli hjärndöd och sluta tänka blir det svårt att bevisa för dig själv att du finns, men det borde du å andra sidan som hjärndöd inte ha något behov av heller. För människor runt omkring dig har egentligrn inget förändrats; du kan vara en hallucination oavsett om du är hjärndöd eller ej.

Om man köper detta rakt av, är det inte också ett bevis för solipsism? Det enda universum som jag kan tänka mig är det universum som jag existerar i och det kan endast finnas i min egen tankevärld. Vi finns alltså bara för oss själva och ingen annan. Hur väl svarar detta mot verkligheten? Inte alls skulle jag påstå. Jag tror mig existera i allra högsta grad även för människor omkring mig.

En väg att gå - som är intuitiv snarare än intellektuell - är att flytta fokus från tankarnas innehåll till tankarnas ursprung och att söka inom sig efter vem eller vad som tänker.

Låt inte svaret komma som ytterligare en tanke, utan behåll fokuset på vad som föregår all tankeverksamhet. Efter en tid kommer du kanske inse att det du håller fokus vid inte kan vara du själv det heller, utan att du är den som observerar även detta, likt du tidigare observerat tankarnas uppkomst och fall, likt hur du observerar att känslor kommer och går. Då fortsätter du djupare in i dig själv i jakten på den direkta, upplevelsemässiga sanningen om din egen existens.

Spännande idé men också svårt att föreställa sig. Menar du att vi har en inre observatör som ger upphov till en upplevelse och en inre existentiell upplevelse? Den existentiella upplevelsen kräver att observeras för att vi ska existera. Innebär det att vi kan förlora upplevelsen av vår egen existens?

Om jag ska försöka att göra en analogi till hur jag har förstått det du just skrev. Man kan tänka sig att tankeverksamheten är som sushi på ett band där vår inre observatör plockar åt sig vissa sushibitar. Dessa sushibitar är de tankar vi faktiskt upplever.

Nej, jag föreslog att du skulle se efter vem du är bortom tankar och koncept. D.v.s. utan analogier eller förståelse genom intellektet: i inre tystnad, som en slags meditation där du vilar i det som är du själv före tankar, minnen eller associationer.

Kan du motbevisa din egna existens?

Svårt. Jag gillar tanken, men jag ser den också lätt omöjlig. Hur kan jag uppleva någonting som inte filtreras genom intellektet? Är det möjligt? Med intellektet menar jag inte eftertanken och sorteringen av informationen, utan själva varseblivningen av upplevelsen. Kan vår existens finnas bortom vår abstraktion och varseblivning av universum?

Jag förstår nu att det du försöker beskriva inte är menat att sättas ord på. Om jag likförbannat skulle försöka göra det upplever jag det som ett konstruktivistiskt perspektiv. Våra tankar börjar som ett blankt, vitt papper som under vårt liv fylls med tankar, minnen och associationer. Tänker vi bort det som pappret har fyllts på med skulle vi ha själva existensens kärna kvar.

Nej, för jag vet inte vad min egen existens är.

Nja, se det i så fall snarare som ett zenbuddhistiskt perspektiv, även om jag finner det onödigt att tillskriva det någon idétradition att se efter i sitt eget inre. Med 'intellektet' åsyftade jag tankevärlden specifikt, inte varseblivningen. Det är trots allt koncept som ackumuleras över tid och kristalliseras till olika identiteter, inte vad vi ser eller hör.

Borde gå… med en skeptisk hypotes:

Jag vet inte att ¬ P
Om jag inte vet att ¬ P, så vet jag inte att S
Jag vet inte att S.

Välj bara P och S så att du måste vara skeptisk till din egna existens.

Jag vet inte att (det inte är så att jag faktiskt inte finns)
Om jag inte vet att (det inte är så att jag faktiskt inte finns), så vet jag inte att (jag finns)
Jag vet inte att (jag finns)

Det går inte att göra någonting alls utan att existera. Det ligger i sakens natur.