Trött på livet, allt känns meningslöst - vad göra?

Är en man mellan 20-30 år. Jag ser ingen mening med någonting längre. Jobba, studera, resa – för vad?
Jag har inga direkta hobbys. Visst kan det vara kul att spela spel, träna, se en film, läsa en bok eller whatever, men jag tröttnar väldigt fort och känner för att göra något annat. Det känns som tom, meningslös underhållning – som om man försöker distrahera sig själv från något annat. En del av mig önskar att jag kunde känna glädje av vanliga saker, känna spänning inför ett nytt spel som ska släppas, längta till någon ny film, känna pirret i magen när man beställer nya kläder eller ändligen få hem det där nya instrumentet. Dagarna är identiska och förutsägbara, har ingenting att se fram emot, allt känns trist och själlöst, all spontanitet är borta. Bortsett från närmsta vännerna så hör folk bara av sig när de behöver något.

Brukade förr jaga pengar i hopp om att det skulle göra mig lyckligare på något sätt. Ända sedan jag var liten så har jag drömt om att ha en bra utbildning, ett bra jobb, mycket pengar – inte för att kunna imponera på andra nödvändigtvis, utan snarare för att kunna ge mig själv och mina barn det jag aldrig fick när jag var liten. Känna att man åstadkommit något, känna friheten av att inte behöva vara fastkedjad och beroende av sin månadslön.
Kan nu med stor säkerhet säga att pengar inte gjort mig lyckligare någonstans, snarare tvärt om då jag inte längre har något att sträva efter. Förr kunde man pusha sig själv med mer jobb och sen kunna känna någon slags glädje över vad man presterat i from av fetare lön, men nu gör det ingen skillnad längre. Skulle kunna säga upp mig från jobbet och bara leva på sparade pengar i många år utan problem, men vad fan ska man göra istället? Sitta hemma och ruttna?
Får inte ut någon glädje av att köpa prylar eller kläder, känner inget behov av det alls. Visst kan det vara trevligt att skaffa sig en ny mobil, dator, kläder etc, men jag vet att den "glädjen" är högst temporär och att charmen med något nytt försvunnit efter en vecka.
Med det sagt så är pengar absolut en trygghet och kan öppna upp nya möjligheter för en, men att pengar i sig självt skulle ge lycka? Glöm.

Känner glädje av att vara social, att ha en riktigt givande och skön konversation med någon är bland det bästa som finns. Problemet är bara att jag stör mig något otroligt på spelet de flesta spelar. Alla försöker desperat att vara populära, synas, ha finast kläder, åka på bästa resorna, ha nyaste mobilen. De ser sig själva som bättre än andra för att de har en fin utbildning, fint jobb, tränar 5 gånger i veckan eller vad det nu kan vara. De har ingen förståelse för hur meningslöst allt detta faktiskt är egentligen – hur många kommer bry sig om att du tränade 5 gånger i veckan när du är död? Är det något som man i framtiden kommer resa statyer över? Ger det dig rätten att se ner på andra människor?
Du är precis som alla andra och kommer med största sannolikhet att vara helt bortglömd, bortsett från eventuella barn, den dagen du dör. Ingen av de människor som du i alla år försökt imponera på kommer bry sig ett skit – de är för upptagna med sin egna bubbla. Vår kista kommer i slutändan att vara lika stor, oavsett om du fattig eller rik, vältränad eller ej, miljöpartist eller Sverigedemokrat. 99.999% av alla är inget speciellt inom något och kommer aldrig bli det heller, ändå går de runt med näsan i luften och ser ner på alla andra precis som om de själva nyss skapat fred på jorden eller kommer bli nästa superkändis. Vad hände med ödmjukheten, vad hände med självinsikten?
Lyssna på en konversation och tänk Hur mycket av det som sägs är egentligen bara försök till att imponera, skryta, få uppmärksamhet?

Har brutit kontakten med flera som ansett att spelet är viktigare att spela än att ha meningsfulla relationer. De handfulla personer som jag umgås med är sådana som är 100% genuina – de skiter fullständigt i vad för kläder de eller någon annan har. De skiter i vad andra anser om deras fritidssysslor, om deras vikt, om deras frisyr, om deras jobb, de kör på sitt eget race och är lyckliga med det.
Såfort jag märker att en person plockar fram den sociala masken så tröttnar jag totalt. Jag vill gärna se vem du är, jag skiter fullständigt i om du vill gasa alla judar eller är tokvegan – jag vill lära känna dig och dina riktiga åsikter. Hade en polare som helt bytte personlighet och åsikter när någon han ville imponera på kom in i rummet. Han kunde utan problem börja klanka ner på människor i sin närhet för att försöka höja upp sig själv. Jag visste vilken osäkerhet som dolde sig bakom hans beteende och ignorerade det länge även om jag störde mig på det, men droppen kom när han började se ner på mig och andra vänner för att vinna poäng hos andra. Tack, men nej tack.

Det mesta folk säger och gör är för att få beröm eller uppmärksamhet. Har folk ingen att tigga beröm eller uppmärksamhet av i närheten så vänder man sig till Facebook istället.
"Sprang nyss 2km! "
"Ska se band X i helgen, woohooo!"
"Förstår inte hur folk kan äta djur!?"
Just politiska åsikter döljer extrema behov av att synas och få bekräftelse, mest tydligt är det om man tittar på de som engagerar sig för veganism, antirasism och HBTQ. De väljer dessa ämnen för att de är okomplicerade och väldigt lätta att ställa sig bakom. Ingen person kommer säga att den är anti-vegan bara för att han eller hon äter kött, ingen person kommer säga att den är anti-antirasist trots att han eller hon vill stoppa invandringen. De allra flesta människor är emot djurplågeri eller ren rasism, de flesta skiter totalt i om du är tillsammans med en kille eller tjej, att konstant basunera ut det gör absolut inget annat än att säga "Titta på mig! Titta hur god och duktig jag är!" Det är som att säga att man är emot våld. Jaha, och? Vem fan är inte det?
Det intressanta med detta är att eftersom "alla" är så hemskt goda och speciella så är ingen det längre. Att ge tiggaren en tia genererar inte samma uppmärksamhet eller beröm om alla gör det – därför måste folk hela tiden överträffa varandras godhet genom att göra större saker för att visa sin altruism.
I takt med att detta godhetsknarkande förgör sig självt i och med att insatserna blir för höga så kommer folk att söka sig till nästa icke-grej att ställa sig bakom. Hade vi levt i Nazityskland nu så hade dessa varit de mest hatiska och inbitna nazisterna, då det är den stora gemenskapen som erbjuds. Jag säger inte att alla veganer, antirasister, HBTQare etc är så, men av vad jag märkt så huserar det flest uppmärksamhetsökare i dessa läger. Det är väldigt lätt att se vem som faktiskt har vissa åsikter, och vem som endast har dem för att passa in och få bekräftelse för stunden.

Dricker väldigt sällan. Växte upp med alkoholistföräldrar som söp och bråkade under hela min uppväxt. På fredagen efter jobbet så knäcktes det alltid 2-3 bärs innan maten, och man visste att nu jävlar skulle allt skit och frustration som byggts upp under veckan släppas ut. Har ingenting emot alkohol eller folk som dricker i allmänhet, men tycker att det är så fruktansvärt patetiskt när folk över 20-25+ glorifierar sitt supande som om det vore något att vara stolt över. "I helgen drack jag 10 bärs! Fan va det spårade haha!". Gränsen mellan att vara en ungdom som har kul, och att vara en medelålders, tragisk småalkis är hårfin.
Nu snackar jag inte om folk som tar en öl nån gång ibland, utan de som bara måste gå ut på krogen varje helg trots att de egentligen bara vill sitta hemma och spela datorspel eller whatever. Folk som bara måste supa skallen i bitar 2ggr / vecka för att det förväntas eller för att alla andra gör det.

Man får ofta höra "skaffa ett liv" av folk när man säger att man nästan aldrig är ute på krogen, men handen på hjärtat, vad är det för liv egentligen?
Plågas på sitt skitjobb måndag-fredag för att sedan gå ut med samma gamla trötta gäng, till samma slitna ställe, för att dricka 80kr/glaset bärs, för att fyllekäka på något sunkigt McDonalds, för att sen ta bussen hem 1000 kr fattigare? Vakterna är svin, killarna är kaxiga och konfrontativa, tjejerna är självupptagna och är bara ute efter att få bekräftelse, bli bjudna på drinkar och kunna lägga en ny bunt killar till "gör vad som helst för mig, när jag vill"-högen. Ingen är intresserad av att faktiskt träffa andra människor, att bara ha kul med varandra. Allt handlar om att putsa på det egna varumärket, att ta lite fräscha bilder att lägga upp på FB och Instagram. Visa alla andra att man minsann är så rolig och social, när man i själva verket spenderat hela kvällen i ett hörn, fipplandes med mobilen.

Hela grejen med att supa på helger bara är en social front: ett desperat sätt att vara med i gemenskapen, att inte "missa något". Har vid flera tillfällen blivit medlurad av personer som verkligen lever för helgen och krogen. Det är alltid snack om att det ska blir så jävla kul, man ska balla ur etc. Det slutar alltid med en högst medioker kväll där alla ändå bara sitter med ansiktet i mobilen och önskar att de vore någon annanstans. Ska man gå ut så ska man fan gå ut ordentligt.
Jag kan spontant komma på 10 saker att göra som hade varit mycket roligare och minnesvärda, men nej, det är krogen som gäller. Bara krogen, alltid krogen.

Jag känner mig sjukt ensam. Jag önskar på sätt och vis att jag också hade kunnat se fram emot en medioker kväll på krogen med samma gäng man umgåtts med sen lågstadiet, men det går bara inte.
Jag önskar att jag också kunde se fram emot nya WOW, nya Star Wars-filmen, nya Iphone.
Jag frågar ständigt "Är det här vad som är meningen med livet? Blir det inte bättre än såhär?"
Har tröttnat på att höra av mig till folk, bortsett från mina få nära vänner, då de ändå aldrig kan ses eller så bestämmer vi tid, men oj, de råkade bara få ett förhinder strax innan. Nån annan dag! Visst, säkert.

Var som lyckligast i åldern 9-12. Här var alla mer eller mindre lika och det spelade ingen roll vem du var, om du gillade fotboll eller inte, om du var snygg eller ful, om du hade coola kläder eller inte. Alla umgicks med alla, det fanns en underbar spontanitet med det mesta. Man kunde ringa på en polare och vara ute i solskenet från tidig morgon till sen kväll utan ett bekymmer i världen.
Att bara få med någon ut för att ta en promenad, bada, fika i parken, lira fotboll, grilla, gå på bio, snöbollskrig, åka pulka – vad fan som helst – i några timmar är numera ett projekt som kräver flera veckors planering. "Men jag jobbar 8-16 " säger folk, precis som om de vore 92 år gamla. Sen sitter de ändå framför Tvn hela kvällen och zappar runt bland allt skit innan det är dags att lägga sig.
"Men jag har en inlämningsuppgift som ska vara klar om två veckor", ja och du kommer ändå inte börja på den idag så häng med ut och hitta på nåt förfan!

Att skaffa en stabil flickvän i dagens samhälle är svårt. Deras självbild är höjd till skyarna. De har hela sina liv fått höra att de är så speciella, duktiga, snygga och fan vet allt. Om du inte spelar med och låtsas som om hon är den mest underbara varelse du någonsin varit i närheten av, även om ni bara känt varandra i en vecka, så är det bye-bye direkt.
Säger du ifrån till hennes bullshit så är du det största svinet i världshistorien och kan dra åt helvete. Dagens tjejer vet att de kommer undan med exakt vilken skit som helst, därför kommer de behandla dig som skit som om det vore naturligt – duger det inte så finns det tusentals andra killar som står på kö för att bli trampade på. Vet inte hur många gånger tjejer totaldissat en för att man markerat mot dåligt beteende eller dragit ett ouppskattat skämt, för att sen komma krypande tillbaks flera månader senare när det inte funkat med killen som stod på tur. Jag vet mycket väl att ni bara vill ha uppmärksamhet tills dess att ni hittar någon ny.
De blir arga när man inte hör av sig, de beter sig som dryga prinsessor på kilometer höga hästar när man väl hör av sig. Frågar man om de vill ses och göra nåt så blir de defensiva, precis som om man bara vill träffa dem för sex. Mest förolämpande av allt är när man bara hör av sig och de uppenbart ignorerar, varför ska jag ens slösa tid på dig mer? Varför raderar jag bara inte dig helt (eller du mig) och så går vi vidare med våra liv? Nej, gör man det så får man ett "Varför tog du bort mig?! " Ja, vafan tror du?
Senaste tre tjejerna som intresserade sig för mig hade precis gjort slut med sina pojkvänner. I alla fall handlade det bara om att få en egoboost, hämnas på sitt ex och sen dra vidare till nästa. Mycket riktigt så dog alla dessa "relationer" ut efter veckor.

Är det mig det är fel på eller är det fler som känner igen sig? Går det att känna någon lycka med sova, träna, jobba, sova, jobba, sova, träna, gå på krogen – livet?
Är det något jag missar? Känner att jag håller på att bli fullständigt galen av tristess. Känns som jag redan sett allt som det här livet har att erbjuda, vilket är skrämmande som fan. Har tröttnat och vill bort, men att ta första steget är jävligt svårt.
Någon som känner igen sig?

Jag är ju tjej nu då, men kanske lite äldre än de du hängt med, eftersom jag känner igen hur yngre tjejer ibland kan vara. Det förändras nog för många kvinnor det där också. Eller kanske den typ av tjej du skulle gilla helst undviker krogen.

Jag känner igen i stort sett allt du berättar om, även om jag tror att du också är deppig. (Inte konstigt direkt om man blir det).

Jag kan själv känna igen att jag har lite ork till mina vänner när jag jobbar heltid, tränar osv, men kanske du kan föreslå något kravlöst?

Jobbar du själv?
Kan du plugga?

Jag rekommenderar att flytta till ett annat land ett tag. Alternativt försöka hitta ett intresse du har (om du inte är intresserad av något alls längre är det nog depression) och sätta det i ett socialt sammanhang, där du kan hitta människor som gillar att göra samma saker som du.

Jovisst känner man igen sig, du beskriver precis som det är.
Jag får väldigt höga poäng när jag gör on-line tester för Aspergers syndrom. Får nästan fullpott.
Du kan googla det, det ger i alla fall en hel del svar på varför jag är den jag är.

Samma här faktiskt. Fast jag har ingen diagnos.

Ligger mycket i det du säger, så jävla mycket själv onani i dagens samhälle så att det är sjukt! Flytta utomlands är mitt tips, det kommer iaf jag göra så fort jag har råd

Tack för att du tar dig tid och svarar. Ja, jag kanske söker på fel ställen, men man märker samma mönster gång på gång på gång. Tillslut frågar man sig själv bara "why even bother?"

Tjejers beteende kanske ändras med åldern, men hur kul känns det egentligen?
Tjejen du träffade nu hade ignorerat skiten ur dig för 10 år sedan, men nu är hon gammal och vill stadga sig, då duger du.


Har tänkt en del på det där. Jag skulle inte påstå att jag är deprimerad. Jag har inga planer på att ta livet av mig då jag fortfarande ser att det finns hopp någonstans.
Men allt är bara så jävla... meningslöst, förutsägbart.


Jag är öppen för att vad som helst, exakt vad som helst, men nä. Har själv haft perioder då jag varit jävligt upptagen, men ändå haft tid att träffas.


Jobbar. Haft tankarna på att plugga förr, men ser inte riktigt poängen. Trivs med mitt jobb, har mer pengar än vad jag behöver. Känner inte att något intresserar mig tillräckligt för att spendera 3 år extra i skolbänken.


Flytta utomlands hade varit något. Frågan är bara vart? Vad ska man göra? Tänk om man bara sitter ensam och ruttnar där med utan någon att umgås med?

Brukar då och då intressera mig för nya saker, men känner aldrig något riktigt driv för att fortsätta.

Känner flera med asperger, rätt säker på att jag inte har den diagnosen.

Gör testet först, tänk igenom och analysera resultet.
Jag har inte heller någon diagnos men, jag tycker att resultet förklarar varför jag känner som jag gör och jag kan förlika mig med det. Livet blir genast lite ljusare.

Varit i ungefär samma sits. Är 30-40 nu, och har kommit över mig själv. Det går att vara vänner med folk som bryr sig om kläder och karriär också. Känner du att du inte "når" dom handlar det bara om att ni inte blivit riktigt bra vänner än.

Hade också tankar om "vem kommer komma ihåg mig när jag dör?" men det är uppriktigt sagt bara ungdomsmanér som kommer försvinna. Vi är 7 miljarder människor. Den överväldigande majoriteten kommer inte "uppnå" något magiskt här i livet. Vill du så kan du spela karriärspelet och få hiskeliga summor pengar till kostnad av din fritid. Jag föredrar att försöka fokusera på att bli lycklig, ha en framtid och ... ja, faktiskt må bra över mitt utseende. Kläder kanske låter som något ytligt att bry sig om, men det är 50% eget självförtroende och mental hälsa. Bryr man sig inte om sitt utseende alls bryr man sig i förlängningen inte om ens sociala hälsa.

Fokusera på dig själv, din hälsa och bry dig inte så mycket om vad andra gör och tycker. Gemene man är dum i skallen helt klart, men hälften av oss är faktiskt smartare än den andra hälften (ren matte).

När jag ser på min svärfar som i princip bara har en hobby, ett hus, jobb, min mor och inget annat kan jag inte vara mer än avundsjuk. Låter som definitionen av ren lycka enligt mig, och det är förmodligen meningen med livet. Att inte vara helt miserabel så mycket som möjligt.

Googlade på Asberger Test och tog ett av de första som dök upp. Fick 6 av 50.


0-11 low result – indicating no tendency at all towards autistic traits.
11-21 is the average result that people get (many women average around 15 and men around 17)
22-25 shows autistic tendencies slightly above the population average
26-31 gives a borderline indication of an autism spectrum disorder. It is also possible to have aspergers or mild autism within this range.
32-50 indicates a strong likelihood of Asperger syndrome or autism.

Gissar att mycket beror på att du är singel och inte har flickvän varför du känner såhär? Oroa dig inte. Det är vanligt hos killar i Sverige. Singelradien är enorm här i jämförelse med resterande världen.

Många svenska killar ser ingen mening med något tillslut. Att vara singel, aldrig ligga, aldrig förhållande etc. Att käka gott, se på filmer, spela spel, resa ja, det varar ju endast en kort sekund och fyller upp det tomma hålet du har inom dig.


Finns en artikel om detta. Minns ej tidning. Om hur svenska män blir mindre produktiva på arbetsmarknaden och mera för de är ständigt singlar och ser tillslut inte meningen med något längre. Meningen med livet är ju till stor del att dela den med någon annan samt föra vidare nästa generation.


Det är ganska kul när man kanske av någon anledning delar med sig detta med svensk tjejer och de svarar verkligen alltid oavsett vem de är.. -"Äsch vill du leva celibat/singel så ska du göra det utan press ifrån något håll!"

Och man bara... "-Men det var ju inte det jag sade ens..!"