Oregelbundenheter och energins/universums uppkomst?

Det finns en fabel som handlar om en åsna som blir stående mellan två hötappar. Eftersom hötapparna är på lika stort avstånd från åsnan, så kan den inte välja en av dem, utan svälter ihjäl. Naturligtvis skulle ingen verklig åsna svälta ihjäl om den placerades mellan hötappar, hur lika hötapparna än var och hur exakt i mitten man än placerade åsnan mellan dem. Det finns alltid någon oregelbundenhet, om inte annat i åsnan själv, som gör att den väljer en av hötapparna.

Jag tror att allt i universum innehåller någon form av oregelbundenhet. Funderar på om detta kan användas som någon slags filosofisk utgångspunkt till hur universum och energin i universum uppkommit. Om universums ursprung hade varit någon slags perfekt "kristall" eller partikel, utan oregelbundenheter, så hade den inte kunnat växa, ingen energi hade kunnat skapas. Tack vare att det inte är så, att universums minsta beståndsdel och ursprung är något vars främsta och kanske enda egenskap är att den är oregelbunden, så kan det också skapas energi?

Oregelbundenhet eller obestämbarhet, det är frågan? Kvantfluktuationer kan vara precis de där små kaotiska oregelbundenheterna du talar om, vilket ger en del konstiga konsekvenser. Teoretiskt sätt har du rätt att det för väldigt korta tider kan skapas energi.

Big bang-teorin säger att energin var koncentrerad i en oändligt liten punkt, en singuläritet, innan universums extremt snabba expansion. Vid expansionen av rymden följde energin med rymden och spreds i den meningen ut. Det skapades ingen ny energi. Fysiker antar i normala fall att mängden energi i universum är konstant. Vad som orsakade expansionen kanske var kvantfluktuationer? Det kanske var så att lite energi skapades eller lånades för att expansionen skulle möjliggöras. Var kom den ifrån i sådana fall?

Kan du utveckla hur du tänker att energi skulle kunna skapas till följd av oregelbundenhet/asymmetri? Om det är en del av universums minsta beståndsdelar, hur kan vi inte ha upptäckt denna energibildning vid våra mätningar av världen och i den vetenskapliga teorin?

Ytterst fascinerande.

Frågan om vem eller vad som ursprungligen skapade det första fröet till universum kommer att gäcka oss för evig tid framöver. För varje svar som ges uppkommer samma fråga på nytt. Vi fastnar i en evig loop, som människan är oförmögen att föreställa sig ett tillfredställande nog svar på.

För hur länge sedan skapades detta frö? Om det inte fanns något före dess, skapades fröet ur tomma intet? Materia och energi kan enligt naturlagarna inte skapas eller annihileras. Har materian kanske alltid funnits där? Tragikomiskt nog kan vi varken föreställa oss något som inte har en början eller något som skapades ur ingenting.

Att vi just nu mycket väl skulle kunna leva i en datorgenererad drömvärld ökar dramatiskt förvirringen. Är detta The Matrix? Jag menar att vi inte heller någonsin kommer att få svar på denna fråga. Även här uppstår samma fråga på nytt, varje gång vi eventuellt vaknar upp ur simulationen, en fråga som vist nog aldrig togs upp i de tre filmerna eller Animatrix.



Betyder detta att det inte är lönt att söka svar på frågorna? Absolut inte.

En ständig faktor i universum är att saker och ting går mot likhet. Krafterna i universum strävar efter att nå fullständig jämvikt. Detta vore en total katastrof för oss, eftersom vi är beroende av oregelbundheter för att överhuvudtaget överleva. Men allt går som sagt mot jämvikt. Materia och energi sprids ut allt mer i rymden. Om många miljarder år tror forskarna att det kommer att leda till att det inte finns nog koncentrerad materia för att skapa nya stjärnor, och utan stjärnor dör livet ut. Att rumtiden expanderar och kanske kommer att göra så för alltid gör det om möjligt ännu värre.

Forskarna har faktiskt upptäckt små oregelbundheter i temperatur i den kosmiska bakgrundsstrålningen, the cosmic microwave background, CMB. Dessa små oregelbundheter förstorades allt eftersom universum expanderade efter Big Bang, och formade till slut alla de stora strukturer vi nu ser i universum, som stjärnor och galaxer.

Ska först säga att jag inte tror förbehållningslöst på Big Bang-teorin, tycker den utger sig lite för mycket för att ge alla svaren. Men det här är ju filosofiforumet, så man kanske inte behöver ha all vetenskap i ryggen för att kunna spekulera. Men jag tror i alla fall att energin har strålat ut från universums mittpunkt, är bara inte säker på att det var från en punkt/singularitet.

Den början jag tänker mig är kanske före fysikernas Big Bang och jag kan dessutom inte låta bli att blanda in någon form av medvetande (dock ej någon gud!). Jag har för mig att jag har hört fysikern Bengt Danielsson säga att han inte utesluter någon form av (primitivt, antar jag) medvetande i universum, men vill egentligen undvika att blanda in fysiker, då det här som sagt är filosofiforumet.

Om man utgår från att universum har ett medvetande, som är ofantligt mycket enklare än en encellig organism, så är detta så mycket enklare att utgå ifrån, än ett dött universum utan medvetande. (Samtidigt blir det svårare att hålla teologerna borta, samt hardcoreateisternas nedklankande på allt som låter misstänkt likt teologi.)

Gällande energibildningen så tror jag inte att den kan upptäckas, eftersom den inte längre existerar, den fanns bara i universums början, då tid och energi skapades.

Det verkar på något sätt mycket enklare att förklara hur något med ett (om än extremt primitivt) självmedvetande kan växa och alstra energi, svängningar, än att något dött skulle kunna göra det. Tänker mig denna första energialstrare mer som någon slags ursubstans än en partikel/partiklar. Angående oregelbundenheten, medvetandet, även ett tänkt, universellt, tror jag till sin natur är oregelbundet, hur mycket man än förstorar upp det så hittar man ingen grundläggande symmetri.

Gällande hur energialstringen började, denna "ursubstans" kanske bara "kände" för att växa? Sen måste den ha fått nog, eftersom det inte längre skapas någon energi. Partiklarna tror jag kom senare. (Ursäkta om detta framstod som flummigt, är normalt rätt mån om att inte vara flummig. Vill heller inte förfäkta teorier som går emot vetenskapliga iakttagelser.)

Jag tror faktiskt inte att frågan om universums skapelse kommer att gäcka oss för evigt. Jag tror att mänskligheten kommer att komma på hur det började, men jag tror inte att det bara handlar om vetenskap, som i väga och mäta, utan att komma på grundläggande principer som inte bara handlar om formler.

Japp, allegorier kan vara luriga och leda till meningslösa spekulationer.


Kosmos är en dynamisk manifestation, som uppstår genom interaktionen mellan asymmetrisk polariserade "fält".

(Det är kanske relevant att introducera teorin om "something from nothing" i detta).

I en absolut jämn fördelning kan inga punkter urskiljas. Där finns inget avstånd mellan urskiljbara punkter och ingen urskiljbar punkt kan ändra läge och ge en händelse. I en värld utan avstånd och utan händelser finns varken rum eller tid. Som TS säger är den värld vi känner grundad på oregelbundenheter.

Under oändlig tid intar världen alla möjliga tillstånd oändligt många gånger. Men en absolut jämn fördelning är ett möjligt tillstånd som då kommer att inträffa och då upphör tid och rum. Tid och rum är alltså ändliga. Svårigheten i att acceptera en ändlig tid ligger i att tänka sig vad som finns bortom tiden. Men ett tillstånd med jämn fördelning är ett tänkbart tillstånd bortom tiden. Vår värld är alltså ett tillstånd på vägen från Nirvana till Nirvana.

Oj, vilket mumbo jumbo. Är det här något du har kommit fram till själv, eller på något sätt inspirerat av de inte alltid så klara populärvetenskapliga böckerna och föredragen av Hawking, Krauss, m fl? De själva vet nog precis vad de talar om när de talar "a universe from nothing" och dessa spekulationers meriter OCH begränsningar. Än är vi faktiskt inte riktigt där att vi kan göra någon riktig vetenskap om villkoren precis i början på Big Bang. Det som ffa fattas är en fungerande teori om kvantgravitation. T ex strängteori är man långt ifrån klar med än, om den ens någonsin kommer bli det.

Notera att Krauss bok "a universe from nothing" om fysik och kosmologi har förordet skrivit av en biolog, med det enda gemensamma med Krauss att de är kompisar och ledargestalter i rörelsen för pådyvlande ateister. Och Dawkins har ju bara inte nog med överord för hur enormt revolutionerande och epokgörande Krauss bok är, och jämför dess betydelse med Darwins "on the origin of species". Pinsamt är ju bara förordet.

Det du beskriver som "en värld utan avstånd och händelser" tänker jag mig som ett icke-universum, intet, då det inte ens finns energi. Som jag tänker mig det, så är absolut intet frånvaron av precis allting, ingen energi, ingen tid, inget medvetande, ingen ens gud eller Nirvana. Ur absolut intet kan ingenting ha uppstått, alltså tänker jag att det alltid måste ha funnits något, fast detta något är det enklast möjliga, vars kanske enda egenskap är att det är oregelbundet. (Medan intet då kan sägas sakna oregelbundenheter.)

Jag tror att det finns en motvilja i materien/universum att bli till intet, själva intet har så att säga ingen "makt" att göra materien eller energin eller tiden till intet.

Jag tror också att det finns en tänkt början på universum, enligt nån slags princip att allt har utvecklats från enklare beståndsdelar, men som sagt det kan inte bara ha funnits bara intet (om man inte tänker sig en gud som startat allt, men då finns ju gud och det är således inte intet).

,
Ja det är det som är problemet. Hur kan något uppstå ur intet?

Jag tror att man måste börja med att fråga sig "Vad är tid?" och "Vad är energi?". Som jag ser det är (parameter)tid antalet detekterbara händelser och energi är antalet förutsägbara detekterbara händelser. Om ingenting händer går inte tiden och ingen energi omsätts.

Ser man det så kan man tänka sig en värld, ett Nirvana, som innehåller något men detta något är jämnt fördelat så att begreppen rum och tid saknar mening. På den spegelblanka vattenytan vid bleke finns inga referenspunkter men om en vindil krusar ytan får man vågkammar som definierar begreppet avstånd. På ytan skapas ett vågmönster som
bildar en vågvärld.

Att vår värld är ändlig har en del konsekvenser. Det innebär bland annat att den är diofantisk, det vill säga att allt kan beskrivas med heltal eftersom totala antalet detekterbara kvanta är ett ändligt heltal.

Det är svårt att diskutera såna här saker utan att glida iväg (har jag märkt). Vissa resonemang förutsätter andra och det är svårt att inte beröra dem på vägen. Ursprungligen handlade det ju om oregelbundenheter och universums början, men när jag talar om en tänkt början har jag väldigt svårt att inte se världen som ett psykiskt fenomen, även om jag även ser den som materiell och med orubbliga naturlagar.

Jag tror att tiden är den första formen av energi men även ett medvetande som är grunden för all annan existens.

Liknelsen med vatten och vågrörelser är bra, jag förstår helt vad du menar. Men den förutsätter någon slags grundsubstans som vågrörelserna kan verka i, i detta fall vatten. Om universum har börjat som små krusningar så har dessa krusningar varit i intet (det är därför jag tycker det är lättare att anta att universums början är ett enkelt medvetande, annars måste man ju överlåta åt OSS, som betraktare att liksom definiera vad som är intet och vad som inte är det genom att mäta vågrörelser som kanske inte ens kan mätas). Jag antar att du menar att vattnet är Nirvana i liknelsen, men enligt mig så finns det ett intet som INTE har någon likhet med vatten, eftersom det inte är ett medium/inte existerar. Nirvana tror jag skulle kunna vara tanken på eller mediterandet över detta intet, men inte intet i sig.

Jag är inte säker på att jag håller med om att världen är ändlig. Jag tror i alla fall inte att tiden är det. Jag grundar det på mina tidigare resonemang, 1 Inget uppstår ur intet och 2 Det som finns till strävar att fortsätta att göra det, även om det eventuellt skulle ändra sin form. Det enklaste som finns borde vara ren tid. så den borde inte kunna sluta att gå.

Det finns mycket att säga om frågan "Vad är tid?". Men Einstein försökte ge ett enkelt svar genom att säga "Tid är det som man mäter med en klocka.". Att en visare på en klocka ändrar läge är en förändring, alltså en händelse. I en värld utan händelser står alltså alla klockor stilla. Där går inte tiden.

Det problem vi försöker lösa genom att tala om en skapelse är att finna svar på frågan "Vad fanns före?". Ett tänkbart svar på det är "Ett tillstånd utan tid.". Det innebär att ditt "intet" måste kunna bära ett tidlöst tillstånd. Det enda krav som "intet" måste uppfylla för det är att inga händelser inträffar i det.

På 1800-talet kallade man ditt "intet" för eter. Man talade om en alluppfyllande eter. Mätningar som Michelson-Morley och framför allt Fizeau gjorde visade att etern inte hade de egenskaper man förväntade sig. Man förväxlade "har oväntade egenskaper" med "finns inte".

1920 skrev Einstein:

Recapitulating, we may say that according to the general theory of relativity space is endowed with physical qualities; in this sense, therefore, there exists an ether. According to the general theory of relativity space without ether is unthinkable; for in such space there not only would be no propagation of light, but also no possibility of existence for standards of space and time (measuring-rods and clocks), nor therefore any space-time intervals in the physical sense. But this ether may not be thought of as endowed with the quality characteristic of ponderable media, as consisting of parts which may be tracked through time. The idea of motion may not be applied to it.

Artikeln finns på gutenberg.org med Einstein som författare.

En jämnt fördelad eter uppfyller alltså kravet på ditt "intet" före skapelsen. Och den uppfyller kravet att ha potentialen att kunna störas och bära tidsflödet. Vår värld är inte etern, den är eterns oregelbundenheter.