Känner mig extremt ensam under min universitetstid.

Hej,

Jag kom ihåg innan gymnasiet då var jag en kille som kanske var lite för social, och folk brydde sig för mycket om vad jag gjorde. Jag tröttnade på detta och försökte att stänga mig från att vara social, eftersom jag inte var så intresserad av detta, jag kom ihåg att ibland till och med grät jag över hur folk la sig in i mitt liv.

Under gymnasiet minskade min kompiskrets extremt, hade typ bara 2-3 riktiga vänner. Jag började att vilja umgås mer med folk jag inte kände, men jag märkte att jag hade ovanligt svårt med detta (som jag inte har haft tidigare).

Nu studerar jag i Linköping universitet. Jag känner att ingen vill umgås med mig, jag kom ihåg första veckorna så försökte jag att skaffa vänner. Men märkte med tiden att de inte var intresserade så jag har nu slutat upp med att försöka.

Jag är väldigt ledsen över hur det kan ha gått så som det har gjort. Jag har alltid på ett sätt under gymnasiet och därefter känt mig felplacerad. Detta beror en del på att mina föräldrar tjatade så mycket om vilken utbildning jag ska sträva mot så att jag tillslut accepterade deras planer. När man inte känner sig accepterad så försökte jag att adaptera mig till något som var accepterat. Och nu har jag förändrats så pass mycket till att jag inte vet hur man ska snacka med folk. Det enda jag gör om dagarna är att göra matematik, och ibland går jag ut och bara handlar något för att jag inte har något för mig.
Skulle vara extremt tacksam för lite tips.

Tjena kompis!

Jag tror såhär, att du ska göra det du vill göra. Då menar jag att du ska studera något du vill studera, om det är det du vill göra. Jag tror även att det är så att du inte trivs i den miljön du är i och därför blir det svårare för dig att skaffa vänner eftersom att din energi inte ligger där den ska vara. Men vad vet jag.

Sök en ny utbildning någonstans, det är superlätt att komma in i kompiskretsar på universitetet, speciellt under nollningsperioden osv. Det gäller bara att lägga manken till för att nämna klyschan - det blir vad man göre till!

(Det är inget fel på dig, du måste nog bara börja ta för dig lite mer)

Må gott!

Många av oss ängslas ständigt över sånt som att vi tycker att vi är ensamma, trots att vi under många av dygnets timmar umgås med andra människor. Detta kan till och med leda till prestationsångest eller psykkollaps om man grubblar för mycket på det. Det bästa är nog att bara göra det man vill göra i livet och sedan får relationerna bli som de blir som en följd av det man gör.

Matematiken är något som ni tycks klamra er fast vid. Kanke beror intresset för matematik i värsta fall på att ni tror att någon tvingar er att plugga matte. Eller så väljer ni matten som tillflyktsort eftersom ni finner detta stimulerande. Själv har jag konstigt nog i perioder tyckt att matematik är intressant eftersom det leder till ökad förståelse inom teknikområdet och inom naturvetenskap m.m. Det vill säga den tillämpade matematiken inom t.ex. teknikområdet är intressant. Man kan till och med säga att vi lär oss hur världen fungerar när vi tar oss igenom matematikböckerna. Har inget som helst intresse av att snöa in helt på området dock.

Ni kan kanske uppsöka en kurator i skolan eller i övriga närheten och bolla era problem med denne om ni vill. Men lyssna inte för mycket på vad såna experter säger heller. Utan väg bara in deras synpunkter som en parameter bland många andra när ni sedan går vidare i livet. Men det är bara min personliga åsikt alltså.