Man kan inte hävda att det är Borderline med den här informationen. Släng inte för mycket med det ordet, det är bland det värsta man kan ha...
Har man Borderline är det inte som vanlig depression, utan då har man väldigt svårt att hantera sina känslor, kan gå från extremt glad till fruktansvärt ledsen på under en minut. Personen är instabil och kan bli arg för extremt små saker, som knappt betyder någonting för en annan person. T ex om du glömt att diska, eller om det tar för lång tid att laga mat. Är hon hungrig så blir hon extremt arg och blir sedan lugn så fort hon fått mat. Personen kan också vara helt överdrivet glad och överdrivet kär, och visa känslor som du inte trodde var möjliga och som du själv aldrig kommer att få känna...
Jag har ett ex som var väldigt deprimerad och vi visste inte riktigt vad vi skulle göra så hon testade att gå till vårdscentral. Fick SSRI som alla andra och det känns verkligen som att läkarna slänger iväg dne medicinen till alla som är deprimerad. Från att vara en tjej som kunde vara både glad och ledsen blev hon en ett tomt skal. Aldrig sett någon så tom i hela mitt liv, det kändes som att hennes kropp var kvar, men som att hon lämnat den. Hon var inte längre deprimerad men hade ingen vilja, ingen mening i livet, ville inte göra någonting för hon förstod inte varför. Hon kände sig inte glad, inte ledsen, bara tom.
Att ta medicin som påverkar serotoninet är som att försöka ta en genväg, där man bara behandlar effekterna av problemet och inte problemet. Om du lyckas göra illa dig varken gång du gör en sak, är det bättre att se över hur du gör den saken, än att bara linda in såret varje gång och aldrig försöka lösa grundorsaken.
Om hon blivit deprimerad och ledsen över att någon gått bort i cancer, så är det ingenting som går bort av sig själv. ( Tro mig, jag vet att man kan bli det. ). Jag har själv varit med om det och genom att stänga inne problemet och aldrig prata eller plocka fram sina känslor trycker man bort det och man läker aldrig riktigt. Man intalar sig själv och lurar sig själv att man inte är ledsen eller nere på grund av någonting som hänt för många år sedan, men när man väl pratar om det, när man väl öppnar upp sig på riktigt, så kommer alla känslorna fram och det är först då man kan bearbeta dem.
Om hon någonsin ska bli frisk så måste hon prata med någon. Det är absolut inget fel med att göra det, och det är inget konstigt med att gå till en psykolog när man varit med om någonting jobbigt.
Titta annars på ex Mindfullness, medveten närvaro. Det handlar om att bli mer medveten om sig själv och att inte fokusera på det som varit eller på framtiden, att inte oroa sig utan att leva i nuet.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Medveten_n%C3%A4rvaro
Tillbaka till exet. Hon kunde må extremt dåligt och ville ibland inte leva, hon lyckades förstöra en del saker hemma och försökte även skära sig själv. Jag åkte in med henne till psykakuten en gång, hon fick lugnande och blev helt borta, i rummet bredvid var det någon som skrek och dom som arbetade där var helt knäppa. Anledningen till att vi åkte in var att hon fick världens ångestattack/panikattack och bara ville dö.
Det var hemskt ett tag, spolar man fram en bit så började hon att prata med en psykolog, vi började att förstå mer varför hon mådde som hon gjorde, hur hon skulle förändra på livet för att må bättre, vad hon behövde fokusera på, etc. Hon ville först heller inte gå, det slutade med att jag fick prata med hennes föräldrar och det var dom som tvingade henne att gå. Det blev bättre hela tiden och hon mådde mycket bättre hela tiden, idag är hon som vilken tjej som helst, kämpar för sina mål och vill lyckas med någonting i livet. Hon har fått en massa kompisar och trivs där hon bor.
Det enda som inte fungerar är att fortsätta som man gör. Vill hon må bra så måste hon förändra på någonting, antingen är det att börja prata, eller så är det att börja med ett nytt liv någon annanstans. Tar hon antidepp får hon gå på det resten av livet, och hon kommer inte att vara samma människa när hon börjar...
