Deprimerad flickvän med mycket ångest, hjälp!

Kan vara pga PTSD-relaterat om hon tog mycket illa vid sig. Oavsett diagnos är det viktiga att FÅ HENNE TILL LÄKAREN!!!! Om det inte görs någonting professionellt (medicin eller samtal) så kan det bli värre och sluta i självmord. Be henne svälja stoltheten och gå till VC. Vill hon inte ha hjälpen så kan du ringa 1177 och berätta sitsen så kan du få vägledning.

Jag kan inte se att någon har ställt en borderline-diagnos i denna tråd. Märkligt att påstå det.
Om du syftar på mig sa jag, detta är ingen vanlig depression. Det har pågått länge och hon upprätthåller fasaden.
Vad jag sa var, prata med proffs. Se till att läkare sätter diagnos. Okej?

Alla mår bättre av att du håller tyst.
Sitt inte och Skuldbelägg.

Japp. Du kan ta den vägen. Men då är det vårdcentral du vänder dig till först, för att fråga om remiss.
Men din tjej måste ju vara med på noterna då. Föreslog att du skulle ringa först för stöd. Är ju inte lätt detta.
Lycka till.

Var inte dig jag syftade på.

Nej kemikalier för hjärnan löser sällan problemen. Det är inte ditt ansvar, det är hennes.

Såg nu att hon lidit en stor förlust. Då är sorgbearbetning ett utmärkt verktyg. Sök på det.

Okej. : )


Och till dig som startade tråden. Det här är säkert skitjobbigt för dig. Du måste även tänka på dig själv och dina känslor. Hoppas ni kan lösa det här.
Er relation kan inte fortsätta på detta vis. Det är destruktivt.

När en människa hamnat i botten av sitt liv och är så deprimerad att människan ser ingen annan utväg att göra så här, så spela inte mycket roll hur mycket hjälp hon får. Jag vet, för jag var så deppig att jag var tvungen att se på mig själv, hur jag agerade ur min cyniska synvinkel på livet.

Därför jag började läsa om olika filosofier i början av 00 talet, där jag upplevt en massa saker på den tids perioden. Livet är inte enkelt och kommer inte vara de hellre.

Mitt råd är att var där för henne och lyssna på henne. Du anar inte hur mycket de kan hjälpa. Men samtidigt så måste du vara kall mot dig själv och henne. För all distraktion kan leda en människa sitt undergång. Börja du ta åt dig, så ha hon tyvärr vunnit över dig, för att spela sig "martyr".

Och ja, jag håller med folket här att hon kan ha Borderline, eftersom hon vill att du "ska" tycka synd om henne. De är hennes livskraft hon får av dig. Hon vill suga all livsgnista du har.

Var där för henne, lyssna men ta inte åt vad hon säger. För ha de gått så långt, så hjälper ingen akut psykiatri eller hellre nån medicinering.

Ursäkta men hur kan du ha koll på detta? Hur vet du att man tar livet av sig inom 3 år i en depression med självmordstankar? Du är uppenbarligen inte död så enligt dig själv kan du alltså inte varit deprimerad i 3 år och på så vis kan du ej ha fakta. Jag har iallafall aldrig hört någon regel om att alla tar livet av sig i en 3-årsdepression Jag tycker att hon ska ta ledigt från jobb och ev utbildning för att fokusera på sig själv i en utredning och därefter behandling/stöd/terapi/medicin för att må bättre och förhöja livskvalitén.

Det här var ett av de sämre svaren jag någonsin läst! Du borde skämmas.
Har du noll empati eller medkänsla för folk i din närhet?
Vad vet du om SSRI, har du egna erfarenheter? Om du själv har dåliga erfarenheter måste du ändå förstå att mediciner räddat livet på väldigt många människor (mig själv inkluderad). Visst, ofta handlar självmordstankar, till och med självmordsförsök om rop på hjälp, men helt plötsligt bestämmer sig någon till 100% och faktiskt tar sitt liv, står du där då och menar på att personen bara ville ha uppmärksamhet? Tänk om det vore din flickvän, fru, dotter, syster eller mamma...

TS, har hon sjukdomsinsikt? Förstår hon att hon är SJUK och måste få hjälp? Sjukdomsinsikten är steg ett, ibland ett stort och svårt steg för många. Om inte, ta hjälp av föräldrar, vänner - kör henne till psyket i värsta fall. Hon behöver uppenbarligen hjälp i form av psykiatrisk vård i någon form. Det finns bra hjälp att få, men då måste man som sagt ha insikten att man är sjuk.

Varför skall jag skämmas när personen i frågan har gått med självmordstankar i 3 år och inte gjort något åt det?
Det är inga självmordstankar hon har.

Hon gör ett val, precis som du och jag.
Hon väljer att fortsatta i samma mönster.
Självfallet kommer individen må dåligt, vad gör hon för att det skall bli bra?

Det är just det jag har, empati och medkänsla för henne och för honom.

Denna kvinna verkar inte behöva att ännu än gång få höra : "oj buhu vad synd det är om dig, självmordstankar i 3 år ujuj, du ska se att det blir bättre...).

Hon behöver höra. "Det är ditt liv du lever. Vill du fortsätta må dåligt, så fortsätter du som du gjort den senaste tiden. Gör det. För all del fortsätt med det du gör.
Gör det med ditt liv om du tycker det är värt det. "

Jag vet vad självmordstankar är.
Jag vet var SSRI gör med människor.
Jag har tillräckligt med erfarenhet av människor som tagit sina liv framför mig(familjemedlemmar) , försök till självmord, våld mot andra pga av psykisk ohälsa.
Jag vet.
Jag vet också att SSRI inte är en metod som fungera.
Jag vet också att dagens psykologi är ett skämt.

En psykolog gissar en diagnos som tycks stämma in på en specifik "mall".
That's it. Dem har ingen aning om hur DIN hjärna fungerar.
Vi, människor, vet inte hur våra hjärnor fungerar än.

Låt mig förklara varför dagens psykologi är ett skämt:
En läkare SER vad som är problem när en exempelvis en fot bryts.
En läkare kan se cancersvulsten i bef. kroppsdel.
En läkare kan se resultat av blodprov.

Vad kan en psykolog se?
Kan en psykolog se hur synapserna samt hjärntransmittorerna agerar?
Kan en psykolog, genom att titta på dig säga - "aha! Du är X. Ta dessa piller så blir du bra."

Psykologer sätter diagnoser baserat på gissningar.
"Nej men dem gör ju massa tester... "

Som från första början ÄR baseras på gissningar.
Välkommen till västerländsk psykologi.


Så, ny teknik samt forskning inom psykologin och neuro har kunna göra 3d bilder av hjärnaktivitetn.
Här kan man se att vid specifika områden saknas aktivitet.
Ex vid huvud trauman skadas dessa omården i hjärnan och aktiviteten slutar fungera.
Det är samma sak med socker, fett etc ja det vanliga om kosten....

Så SRRI är ett skämt.
Framtiden ligger i att grundligt kolla av vilka områden som är drabbade i hjärnan.
Sen återbygga dessa hjärnceller med stamsceller kombinerat med KBT och Filosofiska existentiella tankar som människor idag inte vågar tänka på. Döden, framtiden etcetc.

Så. Du som nu vet. Vänligen poängtera varför jag skall skämmas?

Tack för länken.
Den bekräftar min uppfattning av antidepressiva, som jag haft under många år.
Rekommenderar alla att läsa de två dokument som ligger under "Press & Banners".
http://www.whocaresinsweden.com/sv/press-banners.php

Är även skeptisk till KBT och "Positivt tänkande".
Läs Barbara Ehrenreich, Gilla läget- Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande.
Där hon istället lyfter fram vikten av rationellt och kritiskt tänkande på ett humoristiskt och insiktsfullt sätt.

"Tyvärr" är det så, att vi är vår egen bäste dräng. Och kan inte förlita oss på underkurer såsom piller eller metoder som KBT. Livet är hårt, acceptera det. Hjälp varandra, känn empati, skuld, sorg, ilska och ångest. Så ska ni också kunna få uppleva glädje, kärlek, eufori och lycka.

Det går inte att döva sig själv med piller. Eller tänka sig till ett positivt och framgångsrikt liv. Det ena tar dessutom ut det andra och vice versa, om du gör bägge samtidigt.

Insikten om att man egentligen står själv i livet, är ofta tung. Men det är också sanningen. Först när man inser detta, kan man komma över tröskeln och så smått börja bygga upp sig själv igen.

Du borde skämmas för att du har en ful, hård ton och för att du för ett onyanserat svart/vitt-resonemang! Det går an I inte fullt så allvarliga diskussioner men inte när det I värsta fall handlar om liv och död.

Vad spelar det för roll att personen I fråga har gått med dessa tankar I tre år? Finns personer som går med samma malande tankar I tio år men till slut gör verklighet av sina självmordstankar.

Det räcker med baskunskaper inom pdykiatri/medicin/psykologi för att syna dig och förstå att du inte vet vad du pratar om. För det första är det en psykiater som staller diagnoser och skriver ut medicin, inte psykolog. För det andra, vad sager du till alla personer vars mående påverkats positivt av SSRI/SNRI eller motsvarande mediciner, personer som inte hade överlevt utan dessa? Gör något med ditt liv, ryck upp dig, lita inte på läkare och diagnoser, läs ny och modern forskning, se till att få fram några 3D-bilder av din hjärna och kolla avvikande aktivitet, gå en kurs I filosofi? Eller?

I ditt resonemang är du ju själv inne på svaret: vi har ingen bättre gissning än! vi vet väldigt lite om hur våra hjärnor fungerar. Men man måste ju utgå ifrån den informationen och den bästa gissningen som finns I dagsläget och då får vi nöja oss med diagnoser och mediciner än så länge! Så är det ju med allt I livet - man får gissa, testa sig fram för att I slutändan förhoppningsvis kunna utesluta vissa metoder/mediciner och inkludera andra. Trial and error - vad är alternativet?

Det finns brister inom psykiatrin och inom medicinkunskap men varför måste det ena utesluta det andra. Jag har kompleterat min medicinering med KBT och fördjupat mig inom filosofi, mindfulness etc. genom åren. Det har också hjälpt mig, som ett complement, inte ett subsitut.