Jag är upp och ner från dag till dag, men älskar livet i övrigt.
Min inre strid handlar mycket om brist på motivation, och en känsla av överdriven motivation.
Vissa dagar ser jag min enorma potential, och andras potential.
Jag vill gräva och suga åt mig kunskap, vara mitt bästa jag runt andra och använda mina insikter i livet.
Det är oftast i dessa stunder jag verkligen känner mig levande, som att jag är en karaktär i en äventyrsfilm.
Och alla mina handlingar bör vara nobla från och med nu, tänker jag.
Jag tänker att jag är skylldig dom som är döda och extremt fattiga att njuta av livet.
Vill visa vem jag är, ta vara på mina möjligheter och träffa likasinnade.
Söka vidare helt enkelt, och skippa allt skit som socker, värdelösa rutiner som att runka och se på film hela jävla dagarna...
Jag brukar skriva listor, och gå igenom dessa.
Vad jag vill göra mest, vad jag borde göra och vad jag måste göra.
Men det finns för mycket, jag är för splittrad från dag till dag.
Allt är som en balansgång som man inte kan styra, utan det är mer tur när allt står rätt till och då fungerar allt.
Jag håller rent hemma, är kreativ, glad, och planerar framåt.
Sen blir jag seg igen, orkar inte laga mat och ser ingen anledning till att jobba och skapa något.
För i mitt huvud är det alltid någon annan man gör det för i slutändan, bekräftelse osv.
Då tänker jag istället att det ska vara för min egen skull, och att jag ska göra det jag mår bra av.
Men då tar hjärnan det som en anledning att göra allt sånt jag njuter av direkt, som godis och porr tex...
Nu till frågeställningen, jag skall göra en psykiatrisk utredning snart och har ingen aning om vad jag kommer bli erbjuden för medicinering. Om jag ens får någon.
Jag är inget fan av piller, föredrar att självmedicinera med annat och ta hand om min kropp.
Hur fan hittar jag roten till problemet? Är det datorn?
Är jag skadad? Behöver jag träffa människor? Vart fan gör man det, tycker dom flesta är helt väcka i skallen..
Alla polare man kunde snacka med om sånt här, alla dom som var ens kompanjoner i självutveckling är borta.
Alla som är i ens ålder nu är nöjda med att jobba, allt dom gör är att jobba och va med sina flickvänner.
Är extremt förvirrad i livet just nu, samtidigt som jag känner att jag aldrig haft mer koll på vad som händer.
Jag tar två steg fram och ett steg tillbaka, men nu känner jag att jag är på väg emot en gräns där det ska ske en stor förändring. Men jag har inget kapital och ingen familj/vänner som kan stötta mig i det.
Alla beslut jag vet att jag bör ta, tar kål på något annat jag behöver för att hålla mig vid liv.
Typ datorn, suger energi men ger mig också enormt mycket. Musik, kunskap, sällskap osv.
Är svaret att studera något? Hur fan ska det gå när jag byter intresse varenda dag.
Tackar för svar, snackar gärna med nån som känner igen sig.
Det är svårt att få riktig hjälp, känns som att alla psykologer lär sig något av mig istället och jag måste guida dom igenom min egen undersökning.
Min inre strid handlar mycket om brist på motivation, och en känsla av överdriven motivation.
Vissa dagar ser jag min enorma potential, och andras potential.
Jag vill gräva och suga åt mig kunskap, vara mitt bästa jag runt andra och använda mina insikter i livet.
Det är oftast i dessa stunder jag verkligen känner mig levande, som att jag är en karaktär i en äventyrsfilm.
Och alla mina handlingar bör vara nobla från och med nu, tänker jag.
Jag tänker att jag är skylldig dom som är döda och extremt fattiga att njuta av livet.
Vill visa vem jag är, ta vara på mina möjligheter och träffa likasinnade.
Söka vidare helt enkelt, och skippa allt skit som socker, värdelösa rutiner som att runka och se på film hela jävla dagarna...
Jag brukar skriva listor, och gå igenom dessa.
Vad jag vill göra mest, vad jag borde göra och vad jag måste göra.
Men det finns för mycket, jag är för splittrad från dag till dag.
Allt är som en balansgång som man inte kan styra, utan det är mer tur när allt står rätt till och då fungerar allt.
Jag håller rent hemma, är kreativ, glad, och planerar framåt.
Sen blir jag seg igen, orkar inte laga mat och ser ingen anledning till att jobba och skapa något.
För i mitt huvud är det alltid någon annan man gör det för i slutändan, bekräftelse osv.
Då tänker jag istället att det ska vara för min egen skull, och att jag ska göra det jag mår bra av.
Men då tar hjärnan det som en anledning att göra allt sånt jag njuter av direkt, som godis och porr tex...
Nu till frågeställningen, jag skall göra en psykiatrisk utredning snart och har ingen aning om vad jag kommer bli erbjuden för medicinering. Om jag ens får någon.
Jag är inget fan av piller, föredrar att självmedicinera med annat och ta hand om min kropp.
Hur fan hittar jag roten till problemet? Är det datorn?
Är jag skadad? Behöver jag träffa människor? Vart fan gör man det, tycker dom flesta är helt väcka i skallen..
Alla polare man kunde snacka med om sånt här, alla dom som var ens kompanjoner i självutveckling är borta.
Alla som är i ens ålder nu är nöjda med att jobba, allt dom gör är att jobba och va med sina flickvänner.
Är extremt förvirrad i livet just nu, samtidigt som jag känner att jag aldrig haft mer koll på vad som händer.
Jag tar två steg fram och ett steg tillbaka, men nu känner jag att jag är på väg emot en gräns där det ska ske en stor förändring. Men jag har inget kapital och ingen familj/vänner som kan stötta mig i det.
Alla beslut jag vet att jag bör ta, tar kål på något annat jag behöver för att hålla mig vid liv.
Typ datorn, suger energi men ger mig också enormt mycket. Musik, kunskap, sällskap osv.
Är svaret att studera något? Hur fan ska det gå när jag byter intresse varenda dag.
Tackar för svar, snackar gärna med nån som känner igen sig.
Det är svårt att få riktig hjälp, känns som att alla psykologer lär sig något av mig istället och jag måste guida dom igenom min egen undersökning.
