Citat:
Ursprungligen postat av
darkdays
Rasism är precis som alla andra -ismer bara relevanta som etiketter på folk om folk självidentifierar sig med dem. Rasism handlar ju om att en person tillskriver andra personer egenskaper efter ras. Men om personen inte säger det, direkt eller indirekt, går det ju inte att avgöra hurvida nån är det eller inte. Men även om nån säger att den är det så kan den ju ljuga/trolla/etc och samma för nån som identifierar sig som antirasist/icke-rasist som lika gärna kan vara en riktigt grov rasist bakom ytan. Det är bara etiketter och det faktiska innehållet förblir alltid okänt varför man ska passa dig för att dra särskilt stora växlar på det.
Det du tydliggör är hur motsatt dagens samhällsklimatet är från det du skrivet. Nuförtiden låter man istället
andra bestämma vad som räknas som kränkande/upprörande eller ej och lägger egentligen minimal tid på individen i fråga. Kollektivism och Intersektionalitet månntro? Det hela skriker marxistiska maktordningar för mig. Att ta en fråga som till att börja med kretsar kring personliga tolkningar och minimal objektivitet och sedan förvandla det till en gruppfråga; det förespråkar inget annat än offermentalitet och uppvuxna barn som inte kan hantera kritik.
Citat:
Det är därför intellektuellt hederliga hellre pratar om diskriminering som är en handling vilken man, åtminstone ibland, kan påvisa har inträffat rent objektivt. Rasist/rasism är ett begrepp ideologiskt blinda vänstermänniskor hängt upp sig på och smetar på alla sina meningsmotståndare/fenomen de ogillar, det är lika omöjligt att försvara sig mot som det är omöjligt att påvisa.
Så om rasism nu är ett luddigt begrepp även hos människor så kan ju rimligtvis inte ett objekt ha någon inneboende rasism mer än i betraktarens öga.
Överlag har vår samhälleliga diskurs spårat ut fullständigt i postmodernt trams där man försöker utläsa avsikter och motiv överallt istället för att förhålla sig till vad som faktiskt sker och vad folk faktiskt gör. När allt handlar om tolkningar av motiv och avsikter urartar det till den typ av paranoida häxjakter som visades på SVT ikväll. Att de ens ger det utrymme är skamligt.
(Jag undvek här att ta upp att man faktiskt kan mäta fördomar hos folk objektivt med olika tester eftersom fördomar är inte samma sak som rasism. Det visar sig dessutom att i princip alla människor har ganska mycket fördomar. Inte minst de mest hängivna anti-rasisterna vilket är stor komik i mina ögon.)
Din postmoderna tolkning är intressant. Min synvinkel på postmodernism i fallet av rasism är mer sådan att jag ser potential för
mer öppenhet och mer relativisering till att upplysa språkets
fina finesser i hur människor bemöter varandra och ser det som det komplexa system det är. Men visst kan det funka åt andra hållet också; att man relativiserar kränkningarna och upprördheten istället. Nu började jag fundera; Är det rättfärdigat att påstå att postmodernismen till en viss längd blev kapad av motkulturen under 1900-talet? Postmodernismen är ju numera ökänd och nästintill allmänförklarad att relativisera saker
för det värre när det rent analytiskt skulle kunna användas till gott också. Verkar som det helt enkelt hamnat i händerna till grupper som använder det på mindre praktiska sätt.
Min tolkning av diskussionen i programmet var att kritikerns typ av kritik inte alls var särskilt postmodern (snarare absolutistisk) men att kritikerns tolkning av rasism var postmodern. En sann postmodern kritiker skulle inte sätta något objektivt värde i konstverket i fråga.
Det viktiga ang. förekomsten av fördomar är vad de faktiska konsekvenserna av dessa fördomar är. Fördomar anser jag är något extremt naturligt och mänskligt som kan förekomma i extremt många variationer och styrkor. Skulle ana att det gäller en viss normalfördelning (som när man diskuterar andra sorters normativa egenskaper eller begrep inom evolution och biologi) i vilken grad extrema fördomar förekommer. De "normala" (mittenmajoriteten) har säkerligen fördomar som både påverkar hur du
tänker på saker,
agerar i vardagen och hur de
bemöter andra individer. Det intressanta är dock hur påverkade "offren" för dessa fördomar
faktiskt blir eller
om de ens märker av det eller identifierar det som fördom/diskriminering. Svenska folket är t.ex. känt att vara lite avståndstagande från starkt kontrasterande kulturer, vilket enligt mig är ett fullt naturligt beteende. Det var en studie/undersökning/nånting ett par år sedan som undersökte
Vid vilken procentkvot invandrare i ett område började Svenskar flytta där ifrån?. Resultatet var 5-8% om mitt minne inte bedrar mig. Detta antydde på rasism påstod vissa medier, men såvitt jag kommer ihåg så läste jag någon/några artikel/ar som presenterade
kulturkrock aspekten vilket rationaliserade situationen en aning mer än att blint skrika "rasist!".
Vi Svenskar är som sagt ganska konfrontations skygga och godtrogna i vår mentalitet så våra typer av fördomar tenderar att vara
kontroversiellt tama i jämförelse med andra diskrimineringsnivåer världen. Om jag har ett par svarta kompisar och tillkallar (endast) dom med "Hej Negrer!" eller liknande fras, och dom är helt okej med det och dom kallar t.o.m. varandra det; är det något problem med den typen av fördom eller särbehandling då? Grejen är att andra utomstående vill
kategorisera detta som en specifik typ av särbehandling (ofta med en
negativ konnotation) när det i verkliga fallet är inget annat än
god och väl bemött särbehandling som tyder på förståelse och acceptans emellan individer.