Vill inget.

Vill inget. Helt oengagerad i alla saker. Slarvar, kommer försent och en massa annat bullshit.
Om man skall beskriva mig så är jag helt passiv. Gör ingenting. Bryr mig inte alls.
Jag bara är där. Och folk tror att jag är efterbliven.
Jag bara sover och äter. Jag är egentligen inte introvert men det blir så eftersom jag håller käften eftersom jag skiter i allt. Om någon frågar något mumlar jag bara något tyst till svar. Hemma skämtar jag bara lite och sedan sover jag.
Mår jag psykiskt dåligt?
Nej. Jag känner ingenting.
Hur tusan gör man för att känna/vilja något?
Ingen kotte som vet alltså?

Vill du att saker ska vara annorlunda eller vad är poängen med tråden?

Att få bort att jag är likgiltig.

Vet inte om du alltid har känt så eller om det har det kommit nyligen? Låter som ett dissociativt symptom. Derealisation, där du upplever verkligheten som frånkopplad dig själv eller som att den inte angår dig. Värt att kolla depersonalisation med

Kan vara tecken på depression.

Kan vara tecken på nåt annat. Det är inte nyttigt och du behöver kolla upp det med ett proffs.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Derealisation
http://www.psykologiguiden.se/www/pa...=derealisation
Om du vill snacka med nån kan du höra av dig till:
http://www.hjalplinjen.se/default.htm
eller kolla
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=1


Kontakta vårdcentralen för remiss till psykiatriker kan du också göra.

Jag har också haft perioder av likgiltighet då jag struntat i allt. Ibland har jag helt enkelt BESTÄMT mig för att börja bry mig. Bry mig hur tex arbetskollegerna mår, bry mig om min ekonomi och försöka sluta slösa börja spara, att inse att det faktiskt är en bra grej att vara i god tid till ex jobbet och sluta sjukskriva mig vissa dagar för att bara va hemma och dra/sova. Nu försöker jag se det som något positivt att jobba mina timmar och interagera med andra människor och de ger ju sin tid o sitt intresse tillbaka till mig. Det känns lite stressigt och nervöst att behöva lägga sin energi på att bry sig men det var inte kul att vara helt likgiltig heller, tycker jag. Det sitter i huvudet. Antingen bestämmer man sig att inte bry sig eller så bestämmer man sig för att börja bry sig.

Förvisso bra sagt, men inte riktigt så enkelt för alla.

Kan känna igen mig i det du säger, det här med passivitet och att vara oengagerad.

Däremot har känslor, jag känner att jag inte utnyttjar mina potential och hur tiden den rinner, det gnaga i mig. Känner även också att jag vill men något har stagnerat i min personliga utveckling, nya verktyg nu behövs för att komma vidare. De gamla som tidigare fungerade har fullgjort sitt.

Du är inte heller helt utan känslor, du nämner ju att du vill få bort likgiltigheten, och jag uppfattar det som en känsla.

Problemet är hur går man tillväga och bryter igenom väggen (hindret). Har på sistone nästan desperat sökt svaren/lösningarna i olika böcker men det är jobbigt att ställa om från det gamla till något nytt. Så ja där man befinner sig tills dess är som i ett slags limbo, där likgiltigheten andas i nacken på en.