2005-11-16, 00:29
#97
Citat:
Ursprungligen postat av skumrask
Vari exakt föreligger motsägelsen här? Att litteraturintresserade inte drabbas av psykoser? Att starta bokcirklar är väl ett ganska lovvärt initiativ eller? Att ta sig in på KJS kan väl tyckas äventyrligt, visst, men värst vad det sticker i ögonen. Lär ju inte skada någon liksom
Det där är menat ang flashbacks nuvarande klimat, finns en väldigt aktiv tråd i flashback forumet om det just nu.
Citat:
Ursprungligen postat av skumrask
Jag har ingen aning om upphovskvinnans mentala hälsotillstånd, jag betvivlar dock ytterst att det inte ligger åtminstone något bakom det hela om man startar en sådan tråd. Sedan tror jag att allting eskalerade i och med att folk ifrågasatte hennes syften, med påföljd att hon kände sig tvungen att "bevisa" att hon var sjuk. Men jag vet inte. Det kan hända att serotoninet sprutar ur öronen på henne. Då kanske det är läge att hålla sig lite ödmjuk, och inte komma med rakt igenom illvilliga och ondsinta kommentarer typ tips hur man tar livet av sig el dyl. Det är rentav ynkligt att inte kunna hålla inne med sådana impulser. Man får faktiskt känna av vad det är för tråd man svarar i.
Nu är det ju inte upphovskvinnans mentala tillstånd som diskuteras utan empatin (eller snarare bristen på) som ska ha sin förklaring men okej:
Klart hon kännde sig tvingad att bevisa att hon var sjuk då hon skrikit varg och allmänt påkallat uppmärksamhet så till den milda grad att folk inte orkar lyssna längre. Man gör sig själv inga tjänster med ett sådant agerande och man vinner absolut ingen empati.
Men det hjälper inte, har man gått fel till väga under en sådan lång period så blir det ett kroniskt tillstånd och det bli omöjligt för människor att gallra ut det viktiga från det oviktiga.
Själv var jag aktiv i några av vederbörandes trådar tills jag insåg att jag hade brännt många timmar på att tala för döva öron, att det inte fanns något intresse i vad jag sade utan det bara malde på enligt samma modell tråd ut och tråd in.
Med detta i ryggen så kan jag säga (var aldrig aktiv i den där tråden) att jag om jag hade svarat på ett enda inlägg så hade det inte varit med några hjälpande ord.
Gör detta mig oempatisk? Kan jag inte känna andra människors lidande?
Förstår jag inte att det är en männsika jag talar med?
Jodå, förstår precis men tålamodet är slut för länge sedan och det är inte mitt fel.