Den sista avrättningen i fredstid i Finland var faktiskt redan 1825. Men i krigstider har dödsstraff tillämpats, ibland i stor skala. Avrättningarna av röda fångar under inbördeskriget 1918 är allmänt kända, likaså avrättades en hel del spioner, desanter och desertörer under krigen 1939-40 och 1941-44. Men även "vanliga" brottslingar kunde under krigsåren få plikta med livet.
Det var morgonen den 21 oktober 1943. I grusgropen i Kärsämäki utanför Åbo höjde en exekutionspluton, bestående av män från Åbo skyddskårsdistrikt, sina gevär. En skottsalva knallade. Tre män segnade ner på den kalla marken. Två av dem, Otto Sarvi och Ilmari Pyykkönen, var finskfödda desanter - alltså ouniformerade sovjetiska agenter/sabotörer som släppts ner i fallskärm för att begå diverse sattyg och sätta skräck i civilbefolkningen.
Den tredje mannen var en 31-årig diversearbetare och småtjuv, Toivo Harald Koljonen, som bland allmänheten blivit känd som Pitkä-Topi (Långe Topi), Kirves-Koljonen (Yx-Koljonen) och Massmördaren från Vittis. Koljonen har den tvivelaktiga äran att vara den värste yxmördaren i Finlands historia - han hade huggit ihjäl sex personer, däribland två små barn, på några minuter. Han är även den siste finne som avrättats för civilt brott.
Historikern Teemu Keskisarja gjorde för några år sedan succé med sin bok om Finlands värste seriemördare Johan Adamsson eller Kerpeikkari, och har fortsatt behandla mörka och tragiska episoder ur det förflutna. I fjol utkom han med en minutiöst researchad och välskriven bok om Koljonens bana, med titeln Kirves : Toivo Harald Koljosen rikos ja rangaistus (Yxan - THK:s brott och straff). Jag har ännu inte läst boken från pärm till pärm, men vill gärna redan nu öppna en tråd om det ruskiga fallet.
Toivo Harald Koljonen var född i Lahtis 1912. Man vet ganska lite om hans familjebakgrund och barndom. Han växte upp under knappa förhållanden, utan att ändå höra till samhällets bottenskikt. Han började i tonåren jobba som diversearbetare och dräng. I 20-årsåldern flyttade han till Helsingfors, där han gick i dekorationsmålarlära - enligt uppgift hos självaste Akseli Gallen-Kallela.
I de intervjuer som Keskisarja gett med anledning av sin bok har han framhållit att Koljonen ingalunda var någon utstött figur. Han var en lång (181 cm), slank och stilig karl med ljusbrunt hår och blå ögon, öppen och ofta väldigt trevlig, och med stor framgång bland det täckare könet. I slutet av 1930-talet ingick han ett kortvarigt äktenskap med ett hembiträde och fick två barn, en pojke och en flicka. Han tycks dock ha varit en ganska rastlös natur, han stannade sällan länge i samma arbete och bytte ofta bostad. I samband med sitt kringflackande liv begick han olika smärre brott, stölder och häleri.
Koljonen deltog i vinterkriget 1939-40 och återvände efter fredsslutet till Helsingfors, där tjuvar, hälare och svartabörshandlare hade goda dagar under "mellanfredens" oroliga månader. Koljonen började med ett antal kumpaner stjäla bensin från godståg och sälja varan vidare. De blev avslöjade. I april 1941 dömdes han av Helsingfors rådstuvurätt till fyra års och tio månaders tukthus.
Den första tiden tillbringade Koljonen i Riihimäki centralfängelse. I september 1942 förflyttades han till reservfängelset i Vittis (på finska Huittinen). Fortsättningskriget pågick, de flesta arbetsföra män var ute vid fronten, och samhället hade inte råd att låta fångar rulla tummar i sina celler när det fanns mängder av jobb som måste utföras.
I Vittis sattes Koljonen att syssla med skogsarbete. Så småningom började han planera en rymning. Två av hans fångkamrater skulle bli fria till våren 1943. Han lovade åtminstone den ene av dem 10 000 mark för att denne skulle hjälpa honom att fly. Han uppmanade dem att gömma en uppsättning civila kläder, lite pengar och mat i skogen intill hygget, och efter en tids påtryckningar lovade kamraterna det.
Den 15 mars 1943 var en måndag. Koljonen arbetade på hygget, hade med avsikt sönder sin såg, och bad fångvaktaren om lov att gå till förrådet intill efter ett nytt redskap. Efter att ha fått tillstånd pulsade han iväg genom snön, och gick förbi förrådet till det överenskomna gömstället. Där fanns bröd, fläsk, tobak, lite pengar samt en extra uppsättning kläder, som ändå var för små för hans resliga gestalt. Koljonen svidade om och flydde från platsen så fort han förmådde.
Rymlingen efterlystes redan samma kväll.
På tisdagskvällen kom Koljonen, frusen och hungrig, till Karhiniemi by. Han bröt sig in i en potatiskällare, men de morötter han hittade där kunde inte stilla hans hunger. Vid åttatiden knackade han på dörren till en liten gård, ganska avsides belägen utanför den egentliga byn. Han bad bonden, 54-årige Kalle Hakanen, om nattkvarter och mat. Bonden insåg genast att gästen var den efterlyste rymlingen och hotade att tillkalla polis.
Koljonen försvann snabbt in i skogen, men bara för några timmar. Innan det grydde på onsdagsmorgonen den 17 mars kom han tillbaka till gården, nu utrustad med en yxa som han tidigare stulit. Han gick in i huset och började riva åt sig hålkaksbröd från stången i taket.
Kalle Hakanen vaknade av bullret och kom i nattskjortan för att se vad som stod på. Koljonen höjde yxan och gav honom några ursinniga hugg i huvud och överkropp.
De andra i huset vaknade också. Bondmoran, 50-åriga Anna Hakanen, försökte kasta sig över inkräktaren, men han högg ihjäl henne. Koljonen gick ut i fähuset, där äldsta dottern, 29-åriga Alli, var sysselsatt med att utfodra kreaturen. Han högg ihjäl henne. Han gick tillbaka in i huset där de båda småbarnen, 11-årige Aulis och sexåriga Anja, gallskrek av fasa över sina föräldrars kroppar. Han högg ihjäl dem. Då han skulle lämna platsen stötte han i dörren ihop med Anna Mäkinen, en 41-årig grannkvinna som brukade hjälpa till i huset. Han högg ihjäl henne.
Den ende i familjen Hakanen som överlevde var äldste sonen, 18-årige Antti, som befann sig ute vid fronten. Han befriades från krigstjänst.
Morden väckte ofantligt uppseende i Finland, trots att döden under krigsåren också annars var en ständig gäst. Vid jordfästningen av de sex offren söndagen den 4 april var Vittis medeltidskyrka fylld till sista plats, en del av de runt 4 000 besökarna fick delta i ceremonin utanför kyrkan.
Själv hade Koljonen flytt från mordplatsen på en damcykel. Han tog sig till Vammala, därifrån till Tammerfors, och fortsatte tillsammans med en bekant karl till Valkeakoski. Trots att han söktes överallt dröjde det nästan två veckor innan han greps i en stuga i Sääksmäki. Han hittades helt av en slump, av en polis- och skyddskårspatrull som var på jakt efter en desertör.
Vid tinget i Vittis den 19 april 1943 dömdes Koljonen till döden för sex mord. Därtill fick han en rad andra domar, som fängelse för rymning och tukthus för grov stöld. Eftersom det var krigstillstånd kunde dödsstraff verkställas också för civila brott. Koljonen ansågs ha varit vid sina sinnens fulla bruk då han begick sina brott. Han anhöll om att genomgå sinnesunderökning, men det beviljades inte.
Hovrätten och högsta domstolen ändrade inte på domarna.
De båda fångar som hjälpt till vid rymningen, men som inte hade något med hans blodiga gärningar att skaffa, dömdes båda till fängelse.
Exakt varför Koljonen högg ihjäl sex människor klarnade aldrig under rättegången. Inte heller Keskisarja har under sina efterforskningar fått fram något om motivet. Morden var planerade, alkoholen hade ingen andel i fallet, och Koljonen måste ha vetat hur obetydligt rånbytet var i relation till gärningen.
Keskisarjas forskningsmaterial utgörs så gott som uteslutande av rättegångshandlingarna. Koljonen förde ingen dagbok och lämnade inga brev efter sig. Keskisarja försökte ta kontakt med hans barn (som enligt en deltagare på murha.info är bosatta i Sverige), men fick inget svar.
I Karhiniemi och Vittis har minnet av Koljonens besök levt kvar. Ortsbor, i synnerhet äldre människor som var barn under 1940-talet, vittnar om vilken skräck morden satte i dem.
Källor:
Wikipedia-artikeln om Koljonen
https://fi.wikipedia.org/wiki/Toivo_Koljonen
Skildring av morden från Karhiniemi byalags webbplats, med bland annat samtida tidningsartikler och bilder
http://www.karhiniemi.fi/index.php?p...irves-Koljonen
Tråd på murha.info
http://www.murha.info/phpbb2/viewtopic.php?t=8897
En rad artiklar och intervjuer
http://www.hs.fi/tiede/a1305986088732
https://ls24.fi/stt/kirves-koljosen-karu-kohtalo
http://blogit.iltalehti.fi/kreeta-ka...nna-kotiseutu/
http://www.iltasanomat.fi/kotimaa/ar...924400422.html
http://www2.aamulehti.fi/extrakuvat/...ivut_36_37.pdf
http://www2.aamulehti.fi/extrakuvat/...ivut_38_39.pdf
Det var morgonen den 21 oktober 1943. I grusgropen i Kärsämäki utanför Åbo höjde en exekutionspluton, bestående av män från Åbo skyddskårsdistrikt, sina gevär. En skottsalva knallade. Tre män segnade ner på den kalla marken. Två av dem, Otto Sarvi och Ilmari Pyykkönen, var finskfödda desanter - alltså ouniformerade sovjetiska agenter/sabotörer som släppts ner i fallskärm för att begå diverse sattyg och sätta skräck i civilbefolkningen.
Den tredje mannen var en 31-årig diversearbetare och småtjuv, Toivo Harald Koljonen, som bland allmänheten blivit känd som Pitkä-Topi (Långe Topi), Kirves-Koljonen (Yx-Koljonen) och Massmördaren från Vittis. Koljonen har den tvivelaktiga äran att vara den värste yxmördaren i Finlands historia - han hade huggit ihjäl sex personer, däribland två små barn, på några minuter. Han är även den siste finne som avrättats för civilt brott.
Historikern Teemu Keskisarja gjorde för några år sedan succé med sin bok om Finlands värste seriemördare Johan Adamsson eller Kerpeikkari, och har fortsatt behandla mörka och tragiska episoder ur det förflutna. I fjol utkom han med en minutiöst researchad och välskriven bok om Koljonens bana, med titeln Kirves : Toivo Harald Koljosen rikos ja rangaistus (Yxan - THK:s brott och straff). Jag har ännu inte läst boken från pärm till pärm, men vill gärna redan nu öppna en tråd om det ruskiga fallet.
Toivo Harald Koljonen var född i Lahtis 1912. Man vet ganska lite om hans familjebakgrund och barndom. Han växte upp under knappa förhållanden, utan att ändå höra till samhällets bottenskikt. Han började i tonåren jobba som diversearbetare och dräng. I 20-årsåldern flyttade han till Helsingfors, där han gick i dekorationsmålarlära - enligt uppgift hos självaste Akseli Gallen-Kallela.
I de intervjuer som Keskisarja gett med anledning av sin bok har han framhållit att Koljonen ingalunda var någon utstött figur. Han var en lång (181 cm), slank och stilig karl med ljusbrunt hår och blå ögon, öppen och ofta väldigt trevlig, och med stor framgång bland det täckare könet. I slutet av 1930-talet ingick han ett kortvarigt äktenskap med ett hembiträde och fick två barn, en pojke och en flicka. Han tycks dock ha varit en ganska rastlös natur, han stannade sällan länge i samma arbete och bytte ofta bostad. I samband med sitt kringflackande liv begick han olika smärre brott, stölder och häleri.
Koljonen deltog i vinterkriget 1939-40 och återvände efter fredsslutet till Helsingfors, där tjuvar, hälare och svartabörshandlare hade goda dagar under "mellanfredens" oroliga månader. Koljonen började med ett antal kumpaner stjäla bensin från godståg och sälja varan vidare. De blev avslöjade. I april 1941 dömdes han av Helsingfors rådstuvurätt till fyra års och tio månaders tukthus.
Den första tiden tillbringade Koljonen i Riihimäki centralfängelse. I september 1942 förflyttades han till reservfängelset i Vittis (på finska Huittinen). Fortsättningskriget pågick, de flesta arbetsföra män var ute vid fronten, och samhället hade inte råd att låta fångar rulla tummar i sina celler när det fanns mängder av jobb som måste utföras.
I Vittis sattes Koljonen att syssla med skogsarbete. Så småningom började han planera en rymning. Två av hans fångkamrater skulle bli fria till våren 1943. Han lovade åtminstone den ene av dem 10 000 mark för att denne skulle hjälpa honom att fly. Han uppmanade dem att gömma en uppsättning civila kläder, lite pengar och mat i skogen intill hygget, och efter en tids påtryckningar lovade kamraterna det.
Den 15 mars 1943 var en måndag. Koljonen arbetade på hygget, hade med avsikt sönder sin såg, och bad fångvaktaren om lov att gå till förrådet intill efter ett nytt redskap. Efter att ha fått tillstånd pulsade han iväg genom snön, och gick förbi förrådet till det överenskomna gömstället. Där fanns bröd, fläsk, tobak, lite pengar samt en extra uppsättning kläder, som ändå var för små för hans resliga gestalt. Koljonen svidade om och flydde från platsen så fort han förmådde.
Rymlingen efterlystes redan samma kväll.
På tisdagskvällen kom Koljonen, frusen och hungrig, till Karhiniemi by. Han bröt sig in i en potatiskällare, men de morötter han hittade där kunde inte stilla hans hunger. Vid åttatiden knackade han på dörren till en liten gård, ganska avsides belägen utanför den egentliga byn. Han bad bonden, 54-årige Kalle Hakanen, om nattkvarter och mat. Bonden insåg genast att gästen var den efterlyste rymlingen och hotade att tillkalla polis.
Koljonen försvann snabbt in i skogen, men bara för några timmar. Innan det grydde på onsdagsmorgonen den 17 mars kom han tillbaka till gården, nu utrustad med en yxa som han tidigare stulit. Han gick in i huset och började riva åt sig hålkaksbröd från stången i taket.
Kalle Hakanen vaknade av bullret och kom i nattskjortan för att se vad som stod på. Koljonen höjde yxan och gav honom några ursinniga hugg i huvud och överkropp.
De andra i huset vaknade också. Bondmoran, 50-åriga Anna Hakanen, försökte kasta sig över inkräktaren, men han högg ihjäl henne. Koljonen gick ut i fähuset, där äldsta dottern, 29-åriga Alli, var sysselsatt med att utfodra kreaturen. Han högg ihjäl henne. Han gick tillbaka in i huset där de båda småbarnen, 11-årige Aulis och sexåriga Anja, gallskrek av fasa över sina föräldrars kroppar. Han högg ihjäl dem. Då han skulle lämna platsen stötte han i dörren ihop med Anna Mäkinen, en 41-årig grannkvinna som brukade hjälpa till i huset. Han högg ihjäl henne.
Den ende i familjen Hakanen som överlevde var äldste sonen, 18-årige Antti, som befann sig ute vid fronten. Han befriades från krigstjänst.
Morden väckte ofantligt uppseende i Finland, trots att döden under krigsåren också annars var en ständig gäst. Vid jordfästningen av de sex offren söndagen den 4 april var Vittis medeltidskyrka fylld till sista plats, en del av de runt 4 000 besökarna fick delta i ceremonin utanför kyrkan.
Själv hade Koljonen flytt från mordplatsen på en damcykel. Han tog sig till Vammala, därifrån till Tammerfors, och fortsatte tillsammans med en bekant karl till Valkeakoski. Trots att han söktes överallt dröjde det nästan två veckor innan han greps i en stuga i Sääksmäki. Han hittades helt av en slump, av en polis- och skyddskårspatrull som var på jakt efter en desertör.
Vid tinget i Vittis den 19 april 1943 dömdes Koljonen till döden för sex mord. Därtill fick han en rad andra domar, som fängelse för rymning och tukthus för grov stöld. Eftersom det var krigstillstånd kunde dödsstraff verkställas också för civila brott. Koljonen ansågs ha varit vid sina sinnens fulla bruk då han begick sina brott. Han anhöll om att genomgå sinnesunderökning, men det beviljades inte.
Hovrätten och högsta domstolen ändrade inte på domarna.
De båda fångar som hjälpt till vid rymningen, men som inte hade något med hans blodiga gärningar att skaffa, dömdes båda till fängelse.
Exakt varför Koljonen högg ihjäl sex människor klarnade aldrig under rättegången. Inte heller Keskisarja har under sina efterforskningar fått fram något om motivet. Morden var planerade, alkoholen hade ingen andel i fallet, och Koljonen måste ha vetat hur obetydligt rånbytet var i relation till gärningen.
Keskisarjas forskningsmaterial utgörs så gott som uteslutande av rättegångshandlingarna. Koljonen förde ingen dagbok och lämnade inga brev efter sig. Keskisarja försökte ta kontakt med hans barn (som enligt en deltagare på murha.info är bosatta i Sverige), men fick inget svar.
I Karhiniemi och Vittis har minnet av Koljonens besök levt kvar. Ortsbor, i synnerhet äldre människor som var barn under 1940-talet, vittnar om vilken skräck morden satte i dem.
Källor:
Wikipedia-artikeln om Koljonen
https://fi.wikipedia.org/wiki/Toivo_Koljonen
Skildring av morden från Karhiniemi byalags webbplats, med bland annat samtida tidningsartikler och bilder
http://www.karhiniemi.fi/index.php?p...irves-Koljonen
Tråd på murha.info
http://www.murha.info/phpbb2/viewtopic.php?t=8897
En rad artiklar och intervjuer
http://www.hs.fi/tiede/a1305986088732
https://ls24.fi/stt/kirves-koljosen-karu-kohtalo
http://blogit.iltalehti.fi/kreeta-ka...nna-kotiseutu/
http://www.iltasanomat.fi/kotimaa/ar...924400422.html
http://www2.aamulehti.fi/extrakuvat/...ivut_36_37.pdf
http://www2.aamulehti.fi/extrakuvat/...ivut_38_39.pdf
__________________
Senast redigerad av Ördög 2016-02-11 kl. 12:54.
Senast redigerad av Ördög 2016-02-11 kl. 12:54.
