Det senaste året har jag tappat två av mina närmsta vänner. I samband med att de har blivit uppbundna i seriösa förhållanden har vår vänskap runnit ut i sanden. Eftersom jag endast brukar välja ett fåtal vänner att umgås med, så har det här lämnat två gigantiska hål i mitt socialliv.
Jag har ytterligare ett fåtal vänner, men de är i olika skeden i livet och inte riktigt på den nivån att man kan vara supernära. Jag kan ringa dem ibland och vi kan träffas någon gång i månaden, men om jag vill ha kontakt på daglig basis blir det mer begärt än den vänskapen kan erbjuda.
Det här gör att jag nu känner mig enormt ensam och mår nästintill fysiskt dåligt av det. Jag försöker se det som en övergångsperiod, men samtidigt ser jag inte hur jag ska kunna bygga upp mitt socialliv på nytt. Det verkar omöjligt!?
Jag har passerat 30 år och de människor jag träffar är oftast på jobbet, där vi har väldigt ytlig kontakt.
Vad som förvårar den här situationen är att jag dessutom ofta är ganska tillbakadragen och inåtvänd mot människor jag inte redan känner väl, jag har inte så lätt för att öppna upp och bryta isen. Jag har någorlunda lätt att umgås på tu man hand och skapa nära relationer med en person. Men att umgås i grupp är överlag inte min starka sida, då brukar jag ha en ganska stor integritet och jag har helt enkelt lite svårt för den typen av umgänge. Dvs jag har inte "entertainer"-personligheten som står för underhållningen i gruppen, utan jag försvinner mer in i bakgrunden. Visst kan man anstränga sig och försöka göra något och ta kontakt. Det här tycker jag att jag har gjort på olika sätt, men det är svårt att komma människor in på livet och bli nära vän med dem.
Det känns också som att väldigt många människor har fullt upp med sitt eget liv och inte riktigt har plats för en ny nära vän. Och alla människor klickar man inte heller med på ett sådant sätt att man kan bli riktigt nära vänner.
En del av mig har börjat fundera på att flytta utomlands, men jag vet inte ens om det löser problemen. Dessutom är det ett mycket stort steg, i och med att jag har fast boende och etablerat mig på arbetsmarknaden här i Sverige. Det är inte lika lätt att dra utomlands som när man var yngre (vilket jag gjorde då) och det finns ju inga garantier att livet skulle vara bättre någon annanstans. Tvärt om kan det bli värre - Nu trivs jag iaf med vissa delar av mitt liv och har nära till min familj och de fåtal vänner/bekanta jag har samt känner till kulturen och kan språket perfekt. Att flytta utomlands innebär att verkligen börja om från noll, dvs ta flera steg bakåt. Det kräver också energi och jag vet inte om jag har den energin just nu. Det är inte nya äventyr jag är mest sugen på, det är ett bra liv i balans.
Kan tilläggas att jag har en väldigt aktiv livsstil och fyller upp min fritid. Men att inte ha någon nära vän fyller inte upp den tomheten och även om jag träffar ytliga bekanta så blir jag inte nära vän med dem.
All denna ensamhet känns också som en självförstärkande spiral. Eftersom jag mår dåligt av att vara ensam, så har jag inte någon glädje och energi nu som gör det lättare att få kontakt med människor. Det här i sin tur gör ibland att jag drar mig tillbaka för att jag helt enkelt inte mår bra. (Men, överlag brukar jag försöka.)
Som sagt. Jag försöker tänka att det här kanske är en mellanfas och att jag hittar nya vänner. Men samtidigt vet jag inte hur det skulle gå över och jag märker att jag blir riktigt deprimerad av det här tillståndet av att vara ensam hela tiden, vissa dagar känner jag mig nästan fysiskt sjuk av det. Det går ut över resten av mitt liv. Jag mår dåligt även på jobbet och jag har ringt min mamma och varit ledsen flera gånger när det känts som värst, varpå jag får dåligt samvete att jag belastar henne med det här. (Oftast försöker jag trots allt vara uppåt och positiv när jag pratar med henne.)
Det känns som att hela livsgnistan slocknar, var är livet värt om man är helt ensam?
Överdriver jag mitt problem? Går det att må bra utan vänner och utan något socialliv? Går det att skaffa nya vänner om man har en inåtvänd personlighet och är vuxen? (Recept!?)
Hur vanligt eller ovanligt är det att vara såhär pass ensam?
Just nu ser jag inte riktigt någon utväg på all ensamhet. Nån med tips?
Jag har ytterligare ett fåtal vänner, men de är i olika skeden i livet och inte riktigt på den nivån att man kan vara supernära. Jag kan ringa dem ibland och vi kan träffas någon gång i månaden, men om jag vill ha kontakt på daglig basis blir det mer begärt än den vänskapen kan erbjuda.
Det här gör att jag nu känner mig enormt ensam och mår nästintill fysiskt dåligt av det. Jag försöker se det som en övergångsperiod, men samtidigt ser jag inte hur jag ska kunna bygga upp mitt socialliv på nytt. Det verkar omöjligt!?
Jag har passerat 30 år och de människor jag träffar är oftast på jobbet, där vi har väldigt ytlig kontakt.
Vad som förvårar den här situationen är att jag dessutom ofta är ganska tillbakadragen och inåtvänd mot människor jag inte redan känner väl, jag har inte så lätt för att öppna upp och bryta isen. Jag har någorlunda lätt att umgås på tu man hand och skapa nära relationer med en person. Men att umgås i grupp är överlag inte min starka sida, då brukar jag ha en ganska stor integritet och jag har helt enkelt lite svårt för den typen av umgänge. Dvs jag har inte "entertainer"-personligheten som står för underhållningen i gruppen, utan jag försvinner mer in i bakgrunden. Visst kan man anstränga sig och försöka göra något och ta kontakt. Det här tycker jag att jag har gjort på olika sätt, men det är svårt att komma människor in på livet och bli nära vän med dem.
Det känns också som att väldigt många människor har fullt upp med sitt eget liv och inte riktigt har plats för en ny nära vän. Och alla människor klickar man inte heller med på ett sådant sätt att man kan bli riktigt nära vänner.
En del av mig har börjat fundera på att flytta utomlands, men jag vet inte ens om det löser problemen. Dessutom är det ett mycket stort steg, i och med att jag har fast boende och etablerat mig på arbetsmarknaden här i Sverige. Det är inte lika lätt att dra utomlands som när man var yngre (vilket jag gjorde då) och det finns ju inga garantier att livet skulle vara bättre någon annanstans. Tvärt om kan det bli värre - Nu trivs jag iaf med vissa delar av mitt liv och har nära till min familj och de fåtal vänner/bekanta jag har samt känner till kulturen och kan språket perfekt. Att flytta utomlands innebär att verkligen börja om från noll, dvs ta flera steg bakåt. Det kräver också energi och jag vet inte om jag har den energin just nu. Det är inte nya äventyr jag är mest sugen på, det är ett bra liv i balans.
Kan tilläggas att jag har en väldigt aktiv livsstil och fyller upp min fritid. Men att inte ha någon nära vän fyller inte upp den tomheten och även om jag träffar ytliga bekanta så blir jag inte nära vän med dem.
All denna ensamhet känns också som en självförstärkande spiral. Eftersom jag mår dåligt av att vara ensam, så har jag inte någon glädje och energi nu som gör det lättare att få kontakt med människor. Det här i sin tur gör ibland att jag drar mig tillbaka för att jag helt enkelt inte mår bra. (Men, överlag brukar jag försöka.)
Som sagt. Jag försöker tänka att det här kanske är en mellanfas och att jag hittar nya vänner. Men samtidigt vet jag inte hur det skulle gå över och jag märker att jag blir riktigt deprimerad av det här tillståndet av att vara ensam hela tiden, vissa dagar känner jag mig nästan fysiskt sjuk av det. Det går ut över resten av mitt liv. Jag mår dåligt även på jobbet och jag har ringt min mamma och varit ledsen flera gånger när det känts som värst, varpå jag får dåligt samvete att jag belastar henne med det här. (Oftast försöker jag trots allt vara uppåt och positiv när jag pratar med henne.)
Det känns som att hela livsgnistan slocknar, var är livet värt om man är helt ensam?
Överdriver jag mitt problem? Går det att må bra utan vänner och utan något socialliv? Går det att skaffa nya vänner om man har en inåtvänd personlighet och är vuxen? (Recept!?)
Hur vanligt eller ovanligt är det att vara såhär pass ensam?
Just nu ser jag inte riktigt någon utväg på all ensamhet. Nån med tips?
