Ta sig ur den onda cirkeln

Hej!
Har haft flertal perioder i mitt liv där det mesta känns mer eller mindre meningslöst.
För varje gång jag tar mig ur det mörka så intalar jag mig själv att det blir lite lättare för varje
gång. Men denna gång är det värre än på länge. Innan denna dipp jag har just nu kändes livet
bättre än det har gjort någonsin. Jag har börjat på en utbildning jag väldigt gärna vill gå i höstas.

Men i julas blev det lite väl mycket. En nära vän gick bort, inte nog med det så gick han bort i den sjukdom jag även lider av. Mitt i allt detta så bestämmer jag mig för att lämna min sambo efter 2.5 års förhållande.

Men som sagt har jag varit med om dessa dippar sedan jag var 16-17 år(är just nu 28) så jag tänkte väl att det går över. Men nu blir jag lite orolig för jag börjar hamna efter i skolan och isolerar mig allt mer.

Jag vet ju precis vad jag behöver göra, jag måste gå emot allt jag känner och bara tvinga iväg mig till skolan eller tvinga iväg mig till gymmet. Men det är så svårt att göra det tycker jag.
Tänker varje kväll att imorgon skall jag komma igång. Men likt förbannat somnar jag 6 på morgonen och vaknar 2 på em och så har jag missat skolan och sitter med ångest.

Jag vet att livet blir vad man gör det till men ibland är det jävligt svårt att göra det även om jag är en vuxen människa och vet vad som behövs göras.
Känns som att jag glömmer bort hur jävligt det är att vara nere och att det börjar bli rikitgt jobbigt att be om hjälp då det varit så här så länge, livet blir lixom inte lättare.
Och jag har inte suttit på min röv hela mitt vuxna liv och tyckt synd om mig själv, jag har rest, bytt städer, prövat massa olika jobb men det blir inte lättare för det.

Någon som känner igen sig och har lite tips om hur man tar sig ur denna onda spiral?

Gå och tala med psykolog. Jag kan känna igen mig lite i dipparna och rekommenderar psykolog.

Det finns ingen enkel väg i livet. Det är bara att bita i de sura äpplet och köra på. Det blir lättare med tiden.

Det är på gång, har gjort det många gånger förr också, problemet med det är bara att hitta någon man klickar med.


Nej det är jag väl medveten om, finns inga tankar på att ge upp heller.
Men att livet blir lättare med tiden är jag inte helt övertygad om. Ser det mer som en lång uppförsbacke som ibland planar ut lite för att sedan bli brant igen.

Så kan det kännas. Men det kändes väl inte så innan din förra donna dumpade dig?
Med det sagt, tiden läker alla sår och du kommer hitta någon som passar bättre för dig i framtiden.

Har känts så sedan jag fick min diagnos 2006(obotlig cancer).
Det var inte hon som dumpade mig, jag lämnade henne. Det var ett bra beslut och som du skriver går det över.

Obotlig cancer? Beklagar.
Hade jag varit dig hade jag rest runt och tatt vara på livet och tagit dagen som den kommer.

Nu är det som så att bara för att man har en obotlig cancer betyder det inte att man kommer dö av just cancer.

Nej du kan dö genom att gå över gatan, vara med i en flygkrasch eller något annat. Men chansen att det är just cancer är ju övervägande stor.