Jag märker senaste tiden att jag blir deprimerad om jag inte har så mycket att göra, jag blir rastlös, men genast då jag har en del saker att göra som jag tycker är relativt kul så försvinner min depression, så frågan är då om en karriär som man tycker varken är rolig eller tråkig är lösningen på depression eller kommer man få återfall i depression när man tycker jobbet är lite trist efter något år? Jag tror hela tiden att ett jobb som jag tycker är varken roligt eller tråkigt i längden är lösningen på min depression... Jag tänker hela tiden på om bara jag får examen på universitetsnivå så blir allt bra, men så ser väl inte verkligheten ut? Man kommer vara deprimerad ändå?
Förstår inte riktigt varför det skulle vara bättre med ett jobb "som inte är för roligt". Ju roligare jobb desto bättre hjälper det mot deppression, eller?
Däremot så är det viktigt att jobbet är lagom utmanande. Lite stress är positivt men många typiska "karriärsjobb" betyder mycket stress och en stor press. Detta är definitivt inte bra för den psykiska hälsan. Tvärtom så leder till sjukdom i många fall. Speciellt för människor som redan från början mår lite dåligt.
Jag märker senaste tiden att jag blir deprimerad om jag inte har så mycket att göra, jag blir rastlös, men genast då jag har en del saker att göra som jag tycker är relativt kul så försvinner min depression, så frågan är då om en karriär som man tycker varken är rolig eller tråkig är lösningen på depression eller kommer man få återfall i depression när man tycker jobbet är lite trist efter något år? Jag tror hela tiden att ett jobb som jag tycker är varken roligt eller tråkigt i längden är lösningen på min depression... Jag tänker hela tiden på om bara jag får examen på universitetsnivå så blir allt bra, men så ser väl inte verkligheten ut? Man kommer vara deprimerad ändå?
En karriär kanske distraherar dig i viss mån men det är inte ett botemedel. Sök dig till vården. I många fall kan man faktiskt få riktig hjälp.
Snälla TS. Sök hjälp. Tråd ut o tråd in med samma röda tråd.
Men nu pratar vi psykologi. Dvs mitt hobbyområde.
Depression o även panikångest skapas ett av två alternativ.
Det ena är att en signalsubstans i hjärnan är påverkad o då är det kroniskt. Något mitt ex lider av.
Det andra alternativet är alla krav. Detta var vad jag råkade ut för.
Med karriär kommer krav. Krav som med tiden byggs på o sedan kommer smällen.
Så nej. Karriär är inte lösningen på depression utan anledningen.
Jag tror också att det är individuellt vilken typ av stimulans människor behöver och klarar av, det har nog med personlighetstyp att göra.
Citat:
Ursprungligen postat av Provocative2.0
Snälla TS. Sök hjälp. Tråd ut o tråd in med samma röda tråd.
Men nu pratar vi psykologi. Dvs mitt hobbyområde.
Depression o även panikångest skapas ett av två alternativ.
Det ena är att en signalsubstans i hjärnan är påverkad o då är det kroniskt. Något mitt ex lider av.
Det andra alternativet är alla krav. Detta var vad jag råkade ut för.
Med karriär kommer krav. Krav som med tiden byggs på o sedan kommer smällen.
Så nej. Karriär är inte lösningen på depression utan anledningen.
Jag har också drabbats av "det andra alternativet" som nämns ovan, men det var länge sedan. Något som påminde om utmattningsdepression på grund av ett jobb som jag upplevde som för mycket med många krav på social kompetens och flexibilitet (många bollar i luften samtidigt etc). Så personligen undviker jag just såna karriärmoment in i det längsta och föredrar istället nördigt teoretiska eller fysiska utmaningar. Är inte helt överförtjust i ordet karriär heller ärligt talat av den anledningen.... trots att samhällsnormen är att vi alla ska göra karriär och vara på toppen.
Men sysslolöshet/arbetslöshet på heltid leder även till depressionsliknande symtom och ångest i mitt fall.
Då ska du kolla på alla som hoppar av dessa utbildningar. När du väl har jobbet mår du säkert bra. Men vägen dit klarar ingen med ett dåligt psyke.
Inte alls att folk inom dessa yrken mår dåligt. Känner mig lite löjlig eftersom TS bör göra exakt som du säger istället för att skapa tråd efter tråd, men karriär och lycka hänger då fan inte ihop.
__________________
Senast redigerad av farfar 2016-02-10 kl. 21:29.
Istället för att bara spekulera och dra anekdoter vill jag citera några studier.
Gerdtham & Johannesson (2001) säger att "happiness increases with income, health and education and decreases with unemployment, urbanisation, being single, and male gender."
Detta stöds vidare av Schnittker (2008) som säger att "Abundant evidence links happiness with the achievements and assets valued by society. Education, work, and income are all associated with greater happiness". Schnittker påvisar förvisso också att lycka är ärftligt (ergo du kan vara superframgångsrik men känna dig miserabel), men det förändrar inte det faktum att framgång får människor att må bra.
Liknande saker sägs av Mirowsky and Ross (1986) samt Peiró (2006). Värt att notera är andra saker som omnämns av författarna som av vital betydelse för lycka; civilstånd, hälsa och ålder. Spannet medelåldern-pensionen är den minst lyckliga ålder, suprise suprise.
Givetvis finns det en mängd andra faktorer som påverkar lycka (relaterat till trådämnet). Oishi (2011) påvisade att för den amerikanska populatioen korrelerar en ökad ginikoefficient (ökade inkoMstskillander i samhället dvs) med problem att se andra som pålitliga och rättvisa. Detta i sin tur leder till mer missnöje. Teorin håller dock endast för låginkomsttagare, inte höginkomsttagare. Om jag får slänga in en politisk känga tycker jag att detta stämmer väl överens med gnällretoriken som förs från vänsterhåll, med en väljarbas som är klart underrepresenterad i höginkomsttagaryrken.
Ali et al. påvisade 2013 att IQ och lycka korrelerar. Utan att hänvisa till någon källa (det är ett känt faktum) är IQ relaterat till framgång. Ergo, med hög IQ kommer framgång, generellt sett, vilket leder till mer lycka.
Det kan givetvis diskuteras exakt vilka yrken som är lyckligast , det orkar jag inte luska i, men generellt bör man alltså kunna säga att välbetalda akademikeryrken gör dig lyckligare än lågbetalda arbetaryrken.
Svaret torde alltså vara ja - karriär är en bit på vägen mot att lösa, och förebygga, depression. Notera "en bit på vägen" dock. Alla problem löses inte mha detta. Mår du dåligt, sök dig till vården som andra sagt före mig.
Såg i U&S att du skulle läsa upp betygen. Jag önskar dig lycka till med studierna, hoppas att de får önskad effekt.
Jag orkar inte göra korrekta källhänvisningar, de finns nedan hursom.
Du behöver inte leta efter generella sanningar. Det räcker med att notera vad som fungerar för dig. Om du mår bättre när du är engagerad i intressanta projekt, löser problem och har regelbundna vanor så ska du så klart satsa på att bygga upp din tillvaro så att du trivs så bra som möjligt i ditt eget liv. Det måste faktiskt alla människor göra, oavsett vilka problem de har, det kommer ingen magisk fe eller någon magisk arbetsgivare och bara fixar allt. Det är ditt liv, gör vad du måste göra för att må så bra du kan.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
