2016-02-09, 22:58
  #1
Medlem
Hej,

Det här kommer att låta helt jävla sjukt. Eller i mitt huvud gör det det i alla fall.

Min pappa dog för ca 3 månader sedan och jag mår uppriktigt bättre efter hans död. Jag trivs mer med mig själv, är gladare rent allmänt, tycker att livet är roligare, har fått mer ordning på tillvaron, mer rutiner, osv. Har tidigare haft återkommande depressioner (typ varje januari), men ingen i år hittills. Har iofs gått i terapi (liksom flera tidigare år).

Jag har självklart varit ledsen över hans död också, men inte så ledsen som jag tänker att jag borde ha varit.

De senaste tre veckorna har den stora positiva förändringen i mitt liv skett (oklar anledning)- och igår kom en tanke till mig.. "Kan pappas död ha med saken att göra?".

Anledningar till att jag tror att det kan vara så är dels att jag blev våldtagen av honom vid något tillfälle när jag var liten. Dels för att jag aldrig riktigt fick vara en del av den "nya familjen" med ny fru och nytt barn, osv.

Är det helt sjukt av mig att känna såhär? Någon slags glädje/tillfredsställelse.
Citera
2016-02-09, 23:16
  #2
Moderator
blomvattnares avatar
Barn och familj --> Psykisk hälsa
/Moderator
Citera
2016-02-09, 23:16
  #3
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av mamu
Hej,

Det här kommer att låta helt jävla sjukt. Eller i mitt huvud gör det det i alla fall.

Min pappa dog för ca 3 månader sedan och jag mår uppriktigt bättre efter hans död. Jag trivs mer med mig själv, är gladare rent allmänt, tycker att livet är roligare, har fått mer ordning på tillvaron, mer rutiner, osv. Har tidigare haft återkommande depressioner (typ varje januari), men ingen i år hittills. Har iofs gått i terapi (liksom flera tidigare år).

Jag har självklart varit ledsen över hans död också, men inte så ledsen som jag tänker att jag borde ha varit.

De senaste tre veckorna har den stora positiva förändringen i mitt liv skett (oklar anledning)- och igår kom en tanke till mig.. "Kan pappas död ha med saken att göra?".

Anledningar till att jag tror att det kan vara så är dels att jag blev våldtagen av honom vid något tillfälle när jag var liten. Dels för att jag aldrig riktigt fick vara en del av den "nya familjen" med ny fru och nytt barn, osv.

Är det helt sjukt av mig att känna såhär? Någon slags glädje/tillfredsställelse.

Nej!
Din far var sjuk, du är det inte.
Citera
2016-02-09, 23:20
  #4
Medlem
Du fick ett avslut som du inte fick när han var vid livet. Konstigt? Inte det minsta. Förstår inte varför man ska helgonförklara familj bara för att man råkade födas in i den.

Du är inte konstig på något sätt.
Citera
2016-02-09, 23:35
  #5
Medlem
Uphills avatar
Nu vet jag inte om du är tjej eller kille men ...

Det är nog väldigt vanligt att man känner så, speciellt när det gäller den bortgångne fadern.
Han var ju den som stod för ordningen, uppfostran och utdelade bestraffningar när man hade misskött sig.

Liksom du saknar jag inte alls min far, som gick bort för några få år sedan.
Och har inget dåligt samvete för det.

Däremot tänker jag rätt ofta med saknad på min mor, som gick bort i cancer för länge sedan.

Våra känslor rår vi inte över, och behöver inte skämmas för.
Sist ett litet råd: Se framåt, inte bakåt!
Citera
2016-02-10, 07:48
  #6
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av MissVulpes
Du fick ett avslut som du inte fick när han var vid livet. Konstigt? Inte det minsta. Förstår inte varför man ska helgonförklara familj bara för att man råkade födas in i den.

Du är inte konstig på något sätt.

Precis så känns det, som ett avslut/beslut som jag VILLE ha tidigare men av olika anledningar inte kunde ta.

Jag tänker också att familj inte ska helgonförklaras "bara för att", men ser samtidigt många använda uttryck som "ni är ju familj, du kommer alltid att älska din familj"..

Tack!!
Citera
2016-02-10, 07:50
  #7
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Uphill
Nu vet jag inte om du är tjej eller kille men ...

Det är nog väldigt vanligt att man känner så, speciellt när det gäller den bortgångne fadern.
Han var ju den som stod för ordningen, uppfostran och utdelade bestraffningar när man hade misskött sig.

Liksom du saknar jag inte alls min far, som gick bort för några få år sedan.
Och har inget dåligt samvete för det.

Däremot tänker jag rätt ofta med saknad på min mor, som gick bort i cancer för länge sedan.

Våra känslor rår vi inte över, och behöver inte skämmas för.
Sist ett litet råd: Se framåt, inte bakåt!


Tjej, på runt 20.
Ska från och med nu se framåt och inte bakåt! Tack!
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in