Om ingen minns det, har det hänt då?

Falskt. Då du uttryckligen om än hypotetiskt redan svarat på påståendet tack vare formuleringen. Huruvida vi kan utröna sanningsvärdet när det kommer till ett sakförhållande som ägde rum långt innan vi ens var födda beror på sakförhållandet. Gäller det ett sakförhållande som för oss är helt okänt och av abstrakt natur (Descartes slog näven i bordet tre gånger den 12 maj 1627) så är svaret nej och mest troligt kommer svaret alltid att vara nej.

jag kommer inte ihåg alla gånger jag bajsat eller kissat, och ingen annan kommer ihåg det heller?
då jag oftast gör det själv

har det hänt då? eller har jag haft förstoppning större delen av mitt liv?

ja saker har hänt även om ingen kommer ihåg det

Kan du utveckla detta? Vad menade Descarte? Hur kommer det sig att det är ett nej och inte "obestämbart"?

Jag hävdar ju att händelserna sker innan de ens kunnat bli minnen, så det spelar ingen roll hur rätt eller fel jag minns dem i efterhand. Händelsen ändras inte, eller blir ogjord för att den glöms (eller aldrig läggs på minnet från början). Händelser är oberoende av huruvida de minns menar jag. Om du helt enkelt undrar hur jag kan veta det, skiljt från den ordinarie frågeställningen, så: jag kan inte veta det. Jag tyckte att jag redan instämde om att minnen bara är hjärnans försök att återspegla en händelse "virtuellt", men att det alltid saknas information. Det påverkar dock inte på något sätt ovanstående resonemang.


Då är det där slutsatsen hamnar. Åt du 100 gurkor igår? Säg inte nej, säg kanske kanske kanske.
Notera ordvalet "kanske", när du säger att vi ingenting vet så motsäger du dig själv. Hur vet du det? Vi kanske kan veta något, det vet vi inte. Kanske vet vi allt men tror det bara inte. Den extrema spetsen är dock uttjatad för min del tyvärr.


Om man ska utgå ifrån att vi ingenting vet bör man också vara konsekvent, och tyvärr blir allt därefter meningslöst eftersom vi inte har någon som helst grund att stå på. Inte ens våra upplevelser, eftersom vi inte ens vet att det är våra upplevelser. Det är bara vad vi tror. Inte ens det, vi vet inte att det är vad vi tror. Vi vet som sagt ingenting. Den extrema spetsen.. avskyvärd.

Givetvis. Dessutom skulle ingenting ha hänt, händer eller hända om det var på det viset. Alla minnen suddas tillslut bort, och då skulle allt som hänt plötsligt inte ha hänt längre. Fast TS har sagt att frågeställningen ska tas till den extrema spetsen att vi ingenting vet. Så frågeställningen kunde lika gärna ha varit om du åkte 100 varv runt jorden igår? För att sedan besvara varje nej med "kan du verkligen veta det?". Meningslöst enligt mitt tycke.

Descartes var bara ett exempel på en presumtiv historisk händelse. Jag kunde ha valt vilken historisk person som helst, nu råkade det bara bli René. Poängen är att vi förutsätter att en händelse (sakförhållande) ägt rum och att händelsen är 'Descartes slog näven i bordet tre gånger den 12 maj 1627' och att denna händelse endast bevittnades av René då ingen annan var i närheten. Sanningsvärdet för 'Descartes slog näven i bordet tre gånger den 12 maj 1627' är således sann, men omöjlig för oss att veta. Vi kan inte utröna huruvida ett påstående likt 'Descartes slog näven i bordet tre gånger den 12 maj 1627' är sant eller falskt. Självklart är sanningsvärdet obestämbart för oss.

ja; ett minne är ju något som övertid kan behandla data. - sedan så kan man ju undra huruvida delar utav solljusets strålar är något enkelt, men som egentligen är extremt intelligent och medvetet.

- Delvis, Det gör det för att Den/dom/<ting> gillar det(reflekteras kring fysiska "regler", som egentligen inte är en konstant regel för den själv, utan en medveten handling på ett unik reflektion). Alltså en väldigt T.Y.D.L.I.G ide och tankegång; "händer det; så gör jag så eftersom jag gillar det. - och därför reflekteras jag inprincip alltid så".

Och här går vi ju ifrån den vanliga mallen with constant "laws" of "physics". Eftersom man där nog inte anser att exempelvis strålar skulle kunna böja sig själva i ett visst scenario som den vanligtvis agerar enligt regeln. - Eller typ som den mytomspunna vågen som bilda barriär när slavarna flydde i egypten. // personligen så är min känsla att skapandet av en konstant systematisk regel är satanism. - Alltså man försöker stryra andra saker till att göra din bidding utan att samtycka om detta i det stora hela, alltså att man lurar någon till att följa ens egenskapade regler för att skapa ens egen produkt. = intelligent slaveri = "du får en godis om du går dit. - vill du ha godis? yes u want. " - så över lag och rike; leder väl detta till frågan om man kan kommunicera med exempelvis energi och skapa magi utifrån någon som gillar dig. och fråga lite så.

så det är där vi får jobba i tråden; vad är ett minne. och hur skulle det kunna se ut.

Du vet inte säkert men alla teorier vi byggt upp täpper igen hål för det rationella måttet. Jag upprepar; du har förmågan att falsifiera eller godta det. Med brist på andra motsägelser tycker jag det är förnuftigt att bekräfta det som "sanning".

Godtar ditt resonemang om vi inte säkert kan veta hur hela förloppet skedde eller hålla koll på alla faktorer men så är väl världen.

Om man inte minns vem Hitler var, har han ens funnits då? Om jag inte vet så vet jag ju inte det.

Men varför skulle det räcka med att någon minns det för att vi ska säga att det har hänt? Minnen är till stor del efterkonstruktioner.

Vad tycker du krävs för att vi ska kunna säga att något har hänt? Vad krävs för att veta något om dåtiden?

Att vi har dokumentation och minnen pekar på eller kanske bevisar att NÅGOT har hänt, dock blir det svårt att gå in på detaljer om exakt vad det var pga förvrängningar och lögner. Vi skulle förmodligen inte ha miljarder böcker, filmer och minnen om inget hade hänt. De borde räcka för att veta att dåtiden inte varit fri från händelser, menar jag.

Antar att det enda vi kan göra är att samköra och gå på rimlighet.