Nej jag tar inga droger och har inte fått en drogrelaterad psykos. Nu är den saken avslutat.
Under flera års tid har jag varit drabbad av förföljelsetankar och en ständig oro som kopplas till de här tankarna. Det började redan under gymnasiet och har sedan dess fortsatt, varken med en ökat eller minskad frekvens eller intensitet.
`Det hela började med att jag kände mig förföljd av en klasskamrat. Jag kände började misstänka att han lyssnade av mig och var ute efter att förnedra mig på ett eller annat sätt. Han hade en blå Volvo och varje gång jag såg en bil som liknade hans i närheten av vårt hus(bodde i villa på den tiden) så misstänkte jag att det var han. Precis som nu resulterade den här paranoian i att jag blev orolig, kände mig utsatt och mer eller mindre förnedrad. Oron kunde sitta i flera dagar. Jag försökte hela tiden motbevisa den paranoida tanken genom att försöka att logiskt resonera mig fram till en annan bild än den paranoida bilden, vilket resulterade i ett evigt och djävulskt jobbigt ältande och grubblande. Ca två år efter gymnasietiden så släppte mina misstankar om att han skulle vara ute efter mig, idag är jag övertygad om att han inte är efter mig.
` Efter att ha misstänkt den här killen började andra personer eller grupper att misstänkas. Om jag exempelvis hade varit i konflikt med en individ från en enskild grupp så kunde jag börja misstänka att både individen och andra personer från samma grupp var ute efter mig, att de ville ge igen. En gång när jag satt på en buss dök det upp tre individer som kunde antas vara från den här gruppen människor, de började prata med bussföraren och sedan gick de iväg. När de gick iväg blev jag väldigt orolig och trodde att de hade placerat en bomb under bussen och att den skulle sprängas under färden. En annan tanka som slog mig var att de var där bara för att checka av att jag satt på bussen(de hade ju ständigt koll på mig). Efter ett tag slutade jag misstänka den här gruppen.
Paranoian de här åren har bestått av allt från tankar på att någon varit i min bostad och vänt på saker eller placerat mikrofoner, till att folk varit ute efter att döda mig. Paranoian är jobbig och tärande. En paranoid period kan pågå i allt från 2 minuter i 4 veckor. Bästa sättet att beskriva den paranoida känslan är att jämföra den med verklig oro. Tänk dig att du har ett pris på ditt huvud eller att ditt barn har försvunnit och inte varit hemma på flera dagar(Lisa Holm). Tänk dig att du då under dessa förhållanden ska få vardagen att fungera med allt vad det innebär och att de flesta andra i din miljö inte känner till dina problem(bortsett från din närmaste familj). Det är inte alltid som paranoian är så påtaglig, den kan ibland vara mildare men den är ändå irriterande och stör din vardag, den minskar ditt välbefinnande. Än idag pågår paranoian på samma sätt. Jag ser/hör något och blir då paranoid, paranoian skapar oro och ett evigt ältande. Sedan släpper det och det är lugnt ett tag(kan variera från allt mellan 3 timmar till 2 veckor).
Mina syskon i from av några systrar och föräldrar känner till min problematik från tiden då vi bodde tillsammans i vårt barndomshem. De fick reda på det redan när vi bodde tillsammans. Idag bor jag ensam i en lägenhet och jag har ett förhållande, men hon och jag bor var för sig och hon känner inte till mina problem. Inga vänner känner till något.
Hur blir man av med sånt här egentligen?
Under flera års tid har jag varit drabbad av förföljelsetankar och en ständig oro som kopplas till de här tankarna. Det började redan under gymnasiet och har sedan dess fortsatt, varken med en ökat eller minskad frekvens eller intensitet.
`Det hela började med att jag kände mig förföljd av en klasskamrat. Jag kände började misstänka att han lyssnade av mig och var ute efter att förnedra mig på ett eller annat sätt. Han hade en blå Volvo och varje gång jag såg en bil som liknade hans i närheten av vårt hus(bodde i villa på den tiden) så misstänkte jag att det var han. Precis som nu resulterade den här paranoian i att jag blev orolig, kände mig utsatt och mer eller mindre förnedrad. Oron kunde sitta i flera dagar. Jag försökte hela tiden motbevisa den paranoida tanken genom att försöka att logiskt resonera mig fram till en annan bild än den paranoida bilden, vilket resulterade i ett evigt och djävulskt jobbigt ältande och grubblande. Ca två år efter gymnasietiden så släppte mina misstankar om att han skulle vara ute efter mig, idag är jag övertygad om att han inte är efter mig.
` Efter att ha misstänkt den här killen började andra personer eller grupper att misstänkas. Om jag exempelvis hade varit i konflikt med en individ från en enskild grupp så kunde jag börja misstänka att både individen och andra personer från samma grupp var ute efter mig, att de ville ge igen. En gång när jag satt på en buss dök det upp tre individer som kunde antas vara från den här gruppen människor, de började prata med bussföraren och sedan gick de iväg. När de gick iväg blev jag väldigt orolig och trodde att de hade placerat en bomb under bussen och att den skulle sprängas under färden. En annan tanka som slog mig var att de var där bara för att checka av att jag satt på bussen(de hade ju ständigt koll på mig). Efter ett tag slutade jag misstänka den här gruppen.
Paranoian de här åren har bestått av allt från tankar på att någon varit i min bostad och vänt på saker eller placerat mikrofoner, till att folk varit ute efter att döda mig. Paranoian är jobbig och tärande. En paranoid period kan pågå i allt från 2 minuter i 4 veckor. Bästa sättet att beskriva den paranoida känslan är att jämföra den med verklig oro. Tänk dig att du har ett pris på ditt huvud eller att ditt barn har försvunnit och inte varit hemma på flera dagar(Lisa Holm). Tänk dig att du då under dessa förhållanden ska få vardagen att fungera med allt vad det innebär och att de flesta andra i din miljö inte känner till dina problem(bortsett från din närmaste familj). Det är inte alltid som paranoian är så påtaglig, den kan ibland vara mildare men den är ändå irriterande och stör din vardag, den minskar ditt välbefinnande. Än idag pågår paranoian på samma sätt. Jag ser/hör något och blir då paranoid, paranoian skapar oro och ett evigt ältande. Sedan släpper det och det är lugnt ett tag(kan variera från allt mellan 3 timmar till 2 veckor).
Mina syskon i from av några systrar och föräldrar känner till min problematik från tiden då vi bodde tillsammans i vårt barndomshem. De fick reda på det redan när vi bodde tillsammans. Idag bor jag ensam i en lägenhet och jag har ett förhållande, men hon och jag bor var för sig och hon känner inte till mina problem. Inga vänner känner till något.
Hur blir man av med sånt här egentligen?
