Värde i ett kaotiskt universum

Sanningen är aldrig konstant. Den är synkad med den tid du upplever. Den bottnar i dåtiden och från den bygger vi med våran rationella förmåga den nya lögnen. Det vi kommer fram till är bara en produkt av kulturella förhållningssätt. Du föddes i en kontext utan botten, så vad finns då att greppa tag i? Du kan rent subjektivt tro dig finna egenvärde i något men detta medium rör sig alltid. Du kanske tror att du är på rätt spår, men egentligen kastas du bara runt i en kasual orkan. Vi kan aldrig observera alla faktorer i detta. Därför är vi vilseledda offer.

För mig ligger det mycket mening i något som är analogt. Det är de enda du kan komma ifatt och samspela med, dessutom kan du manipulera det till egen vinning. Jag sätter mig mitt framtidshopp till tekniken och artificiella medvetanden/robotar. Tänk dig att simulera en egen verklighet, där du själv kan bestämma vilka fenomen du kan upptäcka, och därefter bara glida runt bäst du vill. I denna värld har du ständig kontroll och total makt. Det är för mig en idyll. Ett paradis.

För att göra det hela tydligt paketerar jag mitt tankeformat; Föreställ dig en väg med bilar som virvlar runt ditt huvud. När du blir påkörd skuffas du runt. Helt plötsligt tror du att allting stannat, och du bildar en illusion om trygghet och mening som du finner i världen. Här inser du inte att du fortfarande kastas runt i ovisshet. Du är skör som ett asplöv och när som helst kan allting du byggt upp rasera.

Så, min slutgiltiga fråga är: Hur finner vi mening i det här? Kan människan hitta en objektiv kraft som är osårbar och alltid är med henne?

Nej. Sanning är absolut.


Aha ... du är indoktrinerad med postmodernt tänkande.

[edit]


Det finns ingen mening i det du säger. Här är varför: du omfattar relativistiskt postmodernt tänkande som inte accepterar fundamentala sanningar.

Du är övergiven i en träskmark av postmodernt tänkande och kommer drunkna i det. Men du kan ta den här grenen jag kastar ut till dig om du vill överleva:

Det finns absoluta sanningar i matematik och logik som sträcker sina tentakler in i den observerbara världen. Tar du den grenen eller ska jag låta dig drunkna?

Det är den inte alls. Du snackar bara skit. Din sanning förvrids alltid beroende på premisser du får tillgång till. Den slutar aldrig vara rörlig och i a-priorin är den statisk.

Jag pratar inte från ett samhällsperspektiv, utan från världsanden.
Matematik och logik behöver nödvändigtvis inte vara ett svar utifrån en extern verklighet. Det är bara en rationalistisk sanning i ditt medvetande, dvs trascendental. Tänk hologram.

Blev sur på din narcissistiska ton här så var tvungen att hugga tillbaks. Hoppas du har överseende.

Det här håller jag med om, men dessa sanningar saknar djupare innebörd. (Se mitt svar ovan)
De är dessutom jäkligt platta och tråkiga. Inte till för alla. Tror du det finns andra vägar att gå?

Felpost

Jag tror inte du förstår meningen med "sanning". Sanning betyder sant, den förändrar sig inte. Den är absolut på det mest fundamentala sätt du kan föreställa dig.


Jag ser dina relativistiska kort och synar dig med följande kort:

Du kan inte ens prata eller tänka, eller kosmos ens fungera, om inte de fundamentala lagarna i matematik och logik existerar.

Här är mina bevis (via Aristoteles):

A är A (lagen om identitet)
Något är antingen A eller inte A (lagen om uteslutning av motsägelse)
Något kan inte vara både A och inte A (lagen om det uteslutna tredje)

Hela ditt inlägg behöver att dessa lagar är sanna. Inget du skriver skulle vara begripligt om inte dessa postulat är sanna. Är du med?

De är alltså sanna.


Coolt, du är faktiskt en bra medlem i forumet tycker jag, men här har du fel. Ja jag har överseende.

Du skriver att sanningen aldrig är konstant samt att den är synkad med den tid du upplever. För det första förstår jag inte vad du menar med det, så det får du gärna utveckla. Sanningen är aldrig konstant med avseende på vad? Sanningen är aldrig konstant i tiden, i apelsinen, i tanken, etc.? Kan man tänka sig asynkrona (osynkade) sanningar också? Vad skulle det innebära och varför kan de inte finnas?

Givet att sanningen är oföränderlig (konstant) blir en nödvändig konsekvens att alla sanningar redan existerar. Om en sanning skulle kunna uppstå skulle sanningens tillstånd uppenbart vara föränderligt, eftersom det först inte fanns en sanning men sedan fanns en sanning.

Jag har lite svårt att se en röd tråd i din trådstart, vad har sanningar med meningsskapandet att göra? Syftar du till att vi människor inte har några fasta hållpunkter, inga greppbara sanningar som vi kan ha som grund för att bygga våra liv på? Att fundamentet blir kaotiskt? Om vi vänder på det, varför skulle dessa sanningar vara nödvändiga för ett meningsskapande? Kanske meningsskapandet istället ligger i acceptansen i att du inte kan rå över dessa fasta hållpunkter men trots det lyckas hålla dig på en bana i livet?

Hur ser du på resonemanget i mitt svar till Soxi? "Givet att sanningen är oföränderlig (konstant) blir en nödvändig konsekvens att alla sanningar redan existerar. Om en sanning skulle kunna uppstå skulle sanningens tillstånd uppenbart vara föränderligt, eftersom det först inte fanns en sanning men sedan fanns en sanning."
Jag förstår din poäng men jag håller inte med. Lagarna är något vi (läs Aristoteles) har skapat ur en verklig kontext. Lagarna är inte kontexten, men de avspeglar kontexten. Världen skulle vara densamma även om de fundamentala lagarna i matematik och logik inte existerade. Dessa lagar är tankekoncept och inte verkligheten i sig. Jag vill hävda att Aristoteles lagar är försök att avteckna hur människan läser av mönster i sin omgivning, vår varseblivning av verkligheten. Hur vi försöker att urskilja det ena från det andra. Det vi ofta glömmer är att människans sinnen är otillräckliga på många sätt, det finns mycket vi inte upplever, vilket gör att dessa mönster endast avspeglar en del av verkligheten. Angående första lagen:
A är A endast om vi tilldelar det första A:et alla egenskaper som symbolen A har och låter det andra A:et vara identiskt med det första A:et. Om istället det första A:et fick symbolisera 1 och det andra A:et 2 så skulle lagen säga att "1 är 2". Poängen är att det inte nödvändigtvis bara finns ett sätt att identifiera någonting utan flera sätt, beroende på vad du tilldelar A för egenskaper. Jävligt analt och äckligt, jag vet, men likförbannat förvirrande. Anledningen till att jag är anal och äcklig är följande:

Det är farligt att tro att något måste vara på ett sätt och att alla tror att det är samma sätt.

Helt ärligt så tänk på att allt ungefär är lika meningsfullt som ett skämt. Det går inte skapa något av ett syfte mer än underhållning för att i slutändan handlar de bara om att något känner tillfredsställelse på toppen av allting. Att allt finns till och existerar är väl grundat i att något som var först var väldigt uttråkad. De är inte särskilt svårt att räkna ut egentligen att de är så allting ligger till.

Sen kan man kalla de ett skämt eller upplevelse men de är menat som en form av underhållning, antingen för oss eller någon form av gud som tycker de är kul.

Nej. Jag håller inte med. Lagarna är inte uppfunna av oss, vi har funnit dem, de finns utan oss.


Det är attraktivt att sätta människan i centrum (typiskt religiöst eller rättfärdigat tänkande). Jag är en vetenskaplig/filosofisk realist däremot. Det är min absoluta övertygelse att verkligheten existerar utanför min hjärna. Mitt enda hopp är att finna mönster och struktur i denna verklighet.

Dessa lagar är inte abstraktioner (du kallar dem tankekoncept) de är elektronerna som vibrerar runt atomens kärna. De har inget alternativ annat än att vara där eftersom det är hur verkligheten fungerar. Vi finner dessa lagar, vi uppfinner dem inte.

Tack för ett jävligt bra svar.

Missade detta men ger samma svar:

Sanningen existerar och är absolut. Den är inte föränderlig. Vi uppfinner den inte, den existerar utan oss.


Nej tvärt om. Kontexten (det vi gör som människor) kommer efter lagarna. Kontexten avspeglar lagarnas absoluta giltighet.

Okej, då skiljer sig helt enkelt bara vår grundhållning åt.
Tack själv. Ja, alltså jag förstår vad du menar och jag vill hålla med dig men jag tror inte att jag kan göra det då jag tror att det antropocentriska perspektivet är en nödvändighet när man diskuterar just mänsklig förståelse. Tänkte precis som du förut men har bara på senare veckor börjat tänka om och omvärdera hur vi egentligen förstår saker. Missförstå mig rätt, jag tror också att världen existerar utanför min hjärna men jag tror inte att jag någonsin kommer att förstå vad den världen är, då det enda jag kan förstå är det som finns i min hjärna.

Jag har fetstiltat de två meningar som jag tycker är mest intressanta.

"Mitt enda hopp är att finna mönster och struktur i denna verklighet."
Det vore skönt om det bara fanns ett färdigt koncept "världen" som vi kunde skriva av och ha teorin klappad och klar. I verkligheten letar du mönster och struktur men du omvärderar även dina mönster och din struktur. I alla fall om du har ett sunt, vetenskapligt förhållningssätt till information. Av det drar jag slutsatsen att vi inte upplever ett enda mönster som lag, utan kan vara tvugna att acceptera flera som inte nödvändigtvis går att passa ihop. Sedan tror jag att det är viktigt att skilja på vad vi upplever som verkligt, vad vi modellerar som verkligt och vad som faktiskt är verkligt.

"Vi finner dessa lagar, vi uppfinner dem inte"
Har vi någonsin funnit en perfekt lag som går att beskriva? Är verkligheten beskaffad så? Vi upptäcker verkligheten omkring oss med hjälp av redskap. Det kan vara fysiska redskap eller teoretiska reskap, som matematik. Jag vill hävda att vi uppfinner lagarna då vi beskriver lagarna i ett system som är skapat av människan. Bara för att vi avtecknar världen i matematik eller ett språk betyder det inte att lagarna är precis så. Vi avbildar dem så. Vi konstruerar en bild av verkligheten i ett medium som lyder under bestämda regler konstruerade av människan. Denna bild som sedan överförs till människans abstrakta tankevärld är inte nödvändigtvis verkligheten, utan endast en tolkning av verkligheten. Vi finner alltså inga lagar, utan uppfinner avbildningar och tolkar dem.
Problemet är att "de perfekta lagarna" inte kan existera i vår tankevärld annat än i en form som inte är den verkliga formen. Då vill jag hävda att den verkliga formen inte finns för människan - vi kan varken förstå eller uppleva den och den är därför overklig!