gabrielle2s egna texter

Ibland behöver jag en dörr som slår igen.
Inte hårt men att den stänger mig ute en stund.
Inte helt men ett tag få ihop allt igen.
Sätta mig ner andas in andas ut.
Hur e re nu ra har du sagt allt I dag.
Ja jag tror att jag stannar upp nu ett tag.

Kan jag inte bara vara en kvinna som sitter vid brasan i värmen.
Låta hela världen vara som den är.
Stänga ute livet låtsas att allt är underbart bra.
Ljuga och blunda vara osynligt tyst.
Känna värmen från elden men ta bort mina trasiga fötter som blöder i glöden.
Jag vill vara kvinnan som sitter vid brasan och njuter.
Vara glad, snäll och trevlig inte fräsa som katten.
Inte väsa som ormen eller spotta som kobran.
Inte ryta som ett lejon inte resa ragg som en hund.
Vad är jag för underligt underlig brinnande figur.

Nä nu får det va bra.
Dags att dra.
Blir endast bla, blä och bla.
Kanske en annan da.
Kom vi går ut som du sa.
Bäst att vila från hålan ett tag

Hej, har egentligen inte ens läst så mycket av det du skrivit här, eller svarar på det jag citerade, men har läst annat du skrivit, och tycker att du skriver bra saker oftast.

Tycker om din signatur mycket!
Hoppas att det är så. blä

" De flesta sanningar smakar cyankalium"
Signaturen är jag.

Många gånger har jag tänkt.
Undrar vad som hade hänt.
Om jag ..
Mitt ibland dem som en virvlande storm.
Inte alls följt någon norm.
Och jag...
Retat upp dem alla.
Fått fler att vilja mig anfalla.
Sen jag...
Besvarar din fråga med att be dig besvara din egna fråga.
Tända ditt raseriets låga.
Och jag..
Vet ju att jag skulle våga.
Om jag och jag sen jag och jag.
Är svaret på deras obehag.

Ibland slår det mig som blixten från en klar himmel..
Visst tycker du inte om människor.
Åska och oväder varenda dag.

Ibland slår det mig som blixten från en klar himmel.
Visst tycker du om människor.
Sol och värme varenda dag.

Ibland slår det mig som blixten från en klar himmel.
Visst är du själv en av dem.
Vatten och plask varenda dag.

Åskan och ovädret .
Solen och värmen.
Vattnet och plasket.
Det är jag när jag simmar omkring bland oss alla.
Ler när ingen ser.
Skrattar åt livet.
Kramar krokodiler och dansar i regn.
Ibland slår jag mig på blixten från en klar himmel.

Hade lovat mig själv att undvika samhällets nutida galenskap med dysfunktioner av alla de slag.
Men....
Pang i helvetet det sa så blev min dag som en annan dag en gårdag.
Reser ragg, huggtänderna kommer fram, hornen växer.
Och...
Så ser jag henne igen. Den där sura, fräsande, svavelspottande damen.
Jag trodde att hon gett sig av.

Smärtsamt medveten om att jag själv är en av oss som inget gör mer än att gnälla loss.
Smärtsamt medveten om att jag inte vet varför jag inget gör för oss.
Men...
Jag rannsakar mig själv varenda dag och försöker känna mig själv.
Vem är du din lille fegis. Vad är det som hindrar dig.
Rädd?
Dum i huvudet?
Handlingsförlamad?
Vet ju mina styrkor och vet ju mina svagheter.
Och min styrka är även min svaghet.
Har inga spärrar också en svaghet.
Men...
Det är ju även min styrka.
Tvivlar på min förmåga, vet inte vart jag skall starta.
Vill inte vänta i tjugo år på att traggla mig fram genom papper och möten och vet inte heller vilket gäng jag skall tillhöra.
Jag kör väl på med vem är du i det hela, ja jag menar just du.
Känner du dig själv.
Törs du erkänna att du är en fegis eller är du liksom mig på jakt efter dig själv.

Gjort en god gärning idag.
Handlat på röda korset vad bra.
Läkare utan gränser mina pengar får ta.
Men så kom jag på när jag kom hem.
Pengarna hamnar antagligen hos ockraren slem.
Fem till läkare utan gränser, tror jag, nittiofem tas om hand av doktor ockrare Sven.
Litar inte på någon i denna förbannade ockerera.
Något jag idag vill, kan, måste orera vad bra.

Nu befinner du dig i gränslandet mellan liv och död.
Klamrar dig fast eller det kanske är så att ingen hjälper dig över den där bron mellan liv och död.
Du har nu sagt ifrån all intensivvård.
Jag skall vara hos dig under dina sista dagar i livet.
Jag har aldrig sett döden hämtat någon.
Jag är rädd. Rädd för att inte kunna hantera din rädsla just för att jag själv är rädd.
Hur hjälper man någon att möta döden.
Kommer den stilla och fint eller blir det en fasansfull upplevelse som kommer att följa mig genom livet.
Bilder jag aldrig kan sudda bort.
Lovat att vara hos dig. Jag som aldrig sett det som kommer att ske.
Min mamma är på väg bort från mig. Jag har lovat att ta hand om henne.
Känner mig rädd.

Hur ska jag kunna sitta hos dig och hjälpa dig att lämna mig samtidigt som jag drar i dig och skriker inom mig du får inte gå, inte ännu.
Hur ska jag kunna be dig släppa taget när jag samtidigt vill hålla dig fast.
Kanske det räcker att bara tyst vara där.
Vara det sista du ser.
Vilken bild utav mig vill du se när du släpper min hand.