Historia är en efterhandskonstruktion

Visst är det så att sanningen är omöjlig att veta. Om man kunde resa tillbaka i tiden så skulle man nog bli rätt så förvånad över hur mycket fel historikerna har.

Men den akademiska disciplinen historia är numera ganska så medveten om att man sysslar med tolkningar och sannolikheter och att källorna ofta är minst sagt tunna.

Arkeologin däremot upplever jag lätt drar översjälvsäkra slutsatser utifrån ett stolphål eller två krukskärvor. Man fantiserar ihop de mest fantastiska berättelser och bortförklarar allt som inte går ihop med att det är religion, ritualplatser o dyl.

Så är det, det är ingen hemlighet, därför finns yrket historiker.

Ja det håller jag med om. Visst finns det säkert en grundläggande insikt där om osäkerheten i att dra slutsatser om människors föreställningsvärldar utifrån enbart lösryckta föremål, men ändå som sagt de mest utbroderade fantasihistorier utifrån ett par krukskärvor och lite sot i marken. Vissa kanske skulle skrivit en trilogi om trälen Holme istället för att satsa på vetenskap.

Det är tröttsam när en massa vetenskapsmän förklarar gamla berättelser som sagor. Speciellt när dessa "sagor" har stöd från andra berättelser runt om i världen.

absence of evidence is not evidence of absence som de säger.

Man liksom tittar ner på äldre generationers tänkande typ som om de var mindre intelligenta än oss. Jag tror dock på motsatsen; människor som Alexander den store eller Sun Tzu var högt ovan dagens genomsnitt; antagligen snillar med högt IQ. Människor förut var minst lika smart som oss idag, kanske inte lika utbildade, men smarta!

Vilka vetenskapsmän tänker du på då? Naturvetare som gillar att hata religion eller?

Det är väl dock så att IQ har ökat över tid? Vilket inte nödvändigtvis är samma sak som intelligens.

Det är klart att historia inte är en exakt vetenskap på riktigt samma sätt som metallurgi eller klinisk medicin. Det betyder inte att det skulle handla om fritt tyckande som kan utfalla litet som det vill, bara att diskussionerna kring orsak och tolkning ser annorlunda ut. Inte minst därför att de agerande är människor. Atomer eller bakterier har inga medvetna avsikter och kan inte göra upp planer för att nå ett visst mål, men människor kan både göra upp planer, överväga vad de ska göra i nästa steg och dölja sina planer - eftersom vi har vrklig intelligens och språk, och eftersom vi kan föreställa oss olika förlopp i framtiden och göra val utifrån dessa antaganden. Vilket en råtta eller en metanmolekyl inte kan.

Snorre skrev sina texter på 1200-talet ur ett kristet perspektiv så tror du verkligen att han hade mer källor om Sverige än dom andra sagorna som fanns nedtecknade på Island på den tiden.
Dessutom så existerade inte dagens Sverige innan Gustav Vasa tog makten 1523 och innan dess var området uppdelat på Svear och Götar samt södra Sverige var danskt.
Detta Sverige hette inte ens Sverige utan Svitjod.[/quote]



Eftersom vissa av texterna har tolkats som att Atlantis sjönk i Östersjön och att dom renrasiga svenskarna kom från detta mytomspunna rike så kan man med gott samvete avfärda just dom.
Och Snorre var kristen och skildrade ett hedniskt Skandinavien i sina texter minst 200 år efter att dom ägt rum så att kalla honom en opartisk källa funkar inte.

Tror du på sagorna om Ragnar Lodbroke där om man ska sätta in alla händelser han varit inblandad i måste ha levt en bra bit över 200 år?
Den mest kända och den första texten som behandlar fornsvenskar är den om Beowulf och Grendel på 500-talet och jag hoppas verkligen att du inte tar den texten som en bokstavlig sanning...

Kul skrivet. Elakt, men det ligger mycket i det!

Eftersom vissa av texterna har tolkats som att Atlantis sjönk i Östersjön och att dom renrasiga svenskarna kom från detta mytomspunna rike så kan man med gott samvete avfärda just dom.

Och Snorre var kristen och skildrade ett hedniskt Skandinavien i sina texter minst 200 år efter att dom ägt rum så att kalla honom en opartisk källa funkar inte.

Tror du på sagorna om Ragnar Lodbroke där om man ska sätta in alla händelser han varit inblandad i måste ha levt en bra bit över 200 år?
Den mest kända och den första texten som behandlar fornsvenskar är den om Beowulf och Grendel på 500-talet och jag hoppas verkligen att du inte tar den texten som en bokstavlig sanning...[/quote]
Snorre refererade till Augustus, inte till Jesus.
Bara Det borde alltså fånga din uppmärksamhet tycker jag.
Dvs, för ett skandinaviskt järnålderssamhälle vid tiden för vår tideräknings början borde Romarriket ha en betydligt större betydelse än en liten, obskyr romersk rättegång i Romarrikets utkant kunde ha haft.
Det borde alltså falla sig ganska naturligt att den dåtida skandinaviska kungen, Fjölner (och hans efterkommande historieberättare) valde att använda sig av det de kände till som gemensam referenspunkt i tid. Augustus var denna välbekanta, gemensamma referenspunkten. Alla inom Romarrikets gränser kände till honom, och det gjorde även de utanför gränserna. De germanska stammarna var mer än välmedvetna om Rom.
Jesus däremot. Vid Augustus tid var han för omvärlden endast ett rättegångsprotokoll. Och det tog flera hundra år innan ens Rom både såg den och senare började acceptera.

Fjölner skapade naturligtvis inte dessa kungalängder. Det gjorde de efterkommande kungarna. De behövde (som alla härskare) legitimitet. Historisk legitimitet. Och den får man genom att peka på en historisk succession.
Och eftersom de refererade till just Augustus - och Utelämnade Jesus helt och hållet. Trots att de två var Samtida. Augustus plats i kristen historia är ju i kategorin "allmän kännedom". Eftersom Jesus utelämnades så kunde alltså inte dessa historieberättare ha känt till något om vare sig kristendom eller Jesus.
Snorre hade aldrig uteslutet Jesus, med tanke på den tid han levde i. Jesus var tidsmarkören framför alla andra.
Men han tog inte med Jesus.
Det ger trovärdighet åt kungalängderna.

Många gamla folkliga berättelser etc har ju upptecknats av präster. De fungerade lite som en dåtida motsvarighet till våra antropologer och folklivsforskare kan man säga. De skrev ner sammandrag av de folkliga berättelser som fanns i omlopp i socken.
Samma sak med Snorre. Han skrev ner de berättelser om hednatiden han kommit i kontakt med.

Och dessa folkliga berättelser var alltså den kvarvarande Orala Traditionen.
Den har gått i arv i generation efter generation bland framför allt särskilda traditionsbärare. Vissa släkter har haft det som "yrke" kan man alltså säga. Dessa spred vidare de berättelser de själva fått lära sig till nästkommande generationen. Deras barn tex. Berättelse efter berättelse fick läras. I detalj, och med ohyggligt stor respekt för innehållet

JAg bad dig jämföra med islams fortfarande nu levande berättartradition, minnestradition, där de memorerar hela Koranen. Den orala koran-traditionen har varit en av de mest statustyngda delarna av Islam. Det är något av ett måste för varje skriftlös kultur.
Och det är nästan omöjligt för oss att ens förstå. Vi är så vana vid det skrivna ordet att vi inte kan se det på ett annat sätt. Vi är så vana vid att slippa minnas exakt, att vi alltid ska vara säkra på att böckerna kan minnas åt oss, att vi glömt bort hur vi ska minnas
Det är inte Viktigt för oss att minnas. Det har inget värde för oss.
Snarare tvärtom så Betvivlar vi folks minnesförmåga.
Som du här tex, där du har jättesvårt för att föreställa dig att Snorres källor kan ha överlevt i det närmaste intakta genom århundradena.

Men för en skriftlös kultur är den orala traditionen något av det viktigaste som finns för dem.
Det är det enda som ger dem identitet, som ger dem en plats i det annars kaotiska och föränderliga i omvärlden.
Stammar som förlorar sina traditionsbärare Dör ofta ut. Det är ett så hårt slag för dem och deras självbild, självförståelse, att gruppen sällan kan klara av att leva vidare.
det ser vi hela tiden hos de "primitiva stammarna". När västerländska sjukdomar kommer in och dödar deras traditionsbärare (ofta shamaner) så överlever i stort sett aldrig stammen.


Och, särskilt viktigt, särskilt centralt, var alltid Namnen.
Namnen överlever långt längre än vad namnens kringdetaljer gör.
Sådant som kungalängder är alltså ofta tämligen tillförlitliga, samma sak med namn på slag eller samhällen. Det som är mindre tillförlitligt är är det som handlar om dessa namn. Tex egenskaper de påstås ha haft, saker de sägs varit med om. Sådant kan väldigt lätt bli mytologiserat. Men inte namnen.

Det är bla därför jag menar att det inte finns någon anledning att avfärda "sagokungarna".
Bara för att vi inte har nerskriven historia från den tiden, så måste vi inte avfärda den orala tradition som blev nertecknad av Snorre etc.
På den tiden - tidig järnålder - var Skandinavien en samling hövdingadömen. Med större och mindre samarbeten mellan dessa. Med stora regionala skillnader etc.
Det betyder att "sagokungarna" inte säger något om "Sverige" så som vi menar. Det fanns vare sig samma gränser eller samma statsskick då som nu.
Fjölner var alltså aldrig "Sveriges kung."
Fjölner var däremot förmodligen en av kungarna/hövdingarna i Skandinavien. Och hans "härskargren", elelr "hövdingasläkt" redovisas framåt i tid.
Det ger en viss spegel in i dåtida skandinavisk järnålder.

Om man avfärdar det som "sagor", så stänger man för den inblicken. Man går miste om de insikter som trots allt erbjuds.

Det ligger inget alls i det.
Den trilogin om trälen Holme som avses har säkert gjort en hel del mer för folks intresse för Sveriges forntid än vad några träaktiga arkeologer gjort.
Tänker även på "Grottbjörnens folk".
En hel romanserie av populärhistoriskt/populärarkeologiskt/populärantropologiskt tantsnusk som öppnat ett väldigt ljust fönster in till mänsklighetens tidigaste historia som jägare/-samlare.

Jean Auel eller nåt hette författarinnan väl.

Arkeologernas uppgift är väl att fixa fram tillräckligt med information så att andra, författare/berättare, kan stödja sig på det och få oss andra att få en förståelse av helheten, en förståelse, en insikt, av hur det kunde ha varit att leva där och då.

Ja just därför vore det väl bättre om de som är så lagda ägnade sig åt sådant istället för vetenskap?

Ökningar av IQ över tid har överdrivits baserat på alltför kort historia.

Uppskattningarna om IQ-ökningar säger 20-25 poäng IQ per århundrade, vilket med ett nuvarande medel på 100 innebär att Newton skulle haft en IQ på samma nivå som en grönsak medans Platon, Aristoteles mfl skulle haft en negativ IQ.

Vad som har hänt är att medlet har ökat pga bättre kosthållning och medicin som har stor betydelse under hjärnans mest formativa år (alltså den tidiga uppväxten), något som främst har påverkat de fattigaste.

Kort sagt, förr så led fattiga av bristsjukdomar vilket gav upphov till dålig utveckling av bl a hjärnan (och därmed intelligensen). Vilket i viss mån även gällde de rikare (sjukdomar då).
När man i västvärlden skapade sociala system som gjorde att svält och sjukdomar kraftigt minskade så ökade medel-IQ.
Inte för att de smarta blev smartare, utan för att de med utvecklingsrelaterade hjärnskador blev långt mycket färre och därför ökade medel rätt rejält genom att kraftigt minska ner antalet individer som låg långt under medel.

Ökningar i IQ har också avstannat i västvärlden, och går i många fall istället neråt (pga invandring från områden med lågt medel IQ).

Alla som tror att man var dumma förr rekommenderas att försöka sig på Harvards 1869 entrance exam.
http://www.businessinsider.com/harva...am-2011-7?IR=T

Direktlänk till testet.
http://columbiaspectator.com/wp-cont...arvardexam.pdf
Även om man ignorerar de inledande sidorna med latin och gammalgrekiska och håller sig till delarna i historia, geografi och matematik så tror jag inte särskilt många svenska högskolestudenter skulle klara det.
Och ändå så var det 185 av 210 kandidater som lyckades med testet 1869.