Banken kräver att jag amorterar

Alltså du kan ju inte vara så dum som du framträder i tråden, annars är det bara väldigt synd om dig.

Om du äger hyresfastigheter och har någon form av koll på hur driftsnetto är i olika städer och områden så bör du förstå att att 4% avkastning på kapitalet inte är så dåligt som det låter.

Du har rätt att det är en reglerad hyresättning till viss del, men för det första objektet en person hyr ut så kan man som tidigare nämnts ta ut ca 4% av marknadsvärdet (Nu egentligen lite lägre), skälig slitageavgift samt avgift till föreningen. Detta gäller som sagt endast för det första objektet som hyrs ut. Om TS är belånad till 80% med 1.4% ränta efter skattereduktion så kan han alltså få ca 2% av marknadsvärdet i årsavkastning, alltså ca 10% avkastning på EK. Har TS de lån som man kan läsa mellan raderna (om bostaden ligger någonstans 1.8-2.2 miljoner) så tror jag inte det är några större problem att hitta en hyresgäst som är villig att betala 10-12000 i månaden.

Vad det gäller om amorteringen är en kostnad eller inte så är du sjukt ute och cyklar. Amortering är ingen kostad utan en påtvingad _utgift_ som kan vara jobbig på månadsbasis då det krävs större buffert i hushållets ekonomi.

Läs på lite grann så du kan förvalta dina ärvda fastigheter på ett bättre sätt. Smärtsamt uppenbart att du inte har huvudet för att själv sparat ihop och köpt dina fastigheter.

Märkligt att det inte byggs massvis av hyreslägenheter när det är så bra vinst på att hyra ut dessa.

Ärvd fastighet??
Är du full, har inte ärvt ett öre i mitt liv.

Att hyra ut en bostadsrätt i andra hand är inte riktigt samma sak som att bygga en hyresfastighet.

För att det är dyrt att bygga, och för att få igen kostnaderna innom den tid dom anser vara rimlig så måste hyrorna sättas så högt att ingen vill bo där.

Blir kanske lite väl offtopic och aningen filosofiskt, men vad för nytta har man av att man haft glädje tidigare i livet när man är så sjuk och gammal att man inte längre kan göra det man tycker är kul längre?

Det kanske låter som en jättekonstig fråga, men jag är helt seriöst intresserad. När har man väl haft det så "kul" att man faktiskt kan vara nöjd och så färdig med livet att man bara kan luta sig tillbaka och vänta på döden i kommunens nerpissade soffa, placerad i "aktivitetsrummet" på vårdboendet Svalan? Är det rädslan för denna nästan oundvikliga livsperiod, som gör att man känner att man måste "maxa" tidigt i livet för att inte sitta och känna att man missat något?

Jag tror det är människor som tänker så som får det allra svårast med ålderdomen, oavsett vad man nu fått vara med om eller hur "kul" man än haft. Om man inte ens kan anpassa sig efter att ha lite frivilligt tråkigt, hur skall det då kännas när det blir påtvingad tristess sista åren i livet?

I mina ögon kommer inte "lycka", sinnesfrid eller vad man nu vill kalla det mer långvariga lugn och harmoniska tillstånd som hjärnan ibland lyckas uppnå trots allt kaos, av vare sig att ha "kul" eller extrema mängder pengar. Min tro är att det snarare handlar om en acceptans över verkligheten, att kunna leva i nuet utan vare sig ältande och ånger över tidigare begångna snedsteg, eller allt för stort fokus på framtiden. Någon som lever här och nu efter sina egna över tid inkonsekventa, föränderliga och flytande ideal.

Jag tangerar så gott som alltid mer åt att spara än att slösa och har så gott som alltid svårt att förstå de som är raka motsatsen - de som spenderar till sista kronan är slut för att maxa sina intryck och glädjeögonblick varje månad. Upplägget är helt främmande för mig, men på samma sätt ser nog dessa människor på min livsstil där jag kan göra så gott som vad jag vill rent ekonomiskt, inom rimliga gränser förstås. Det blir ju lätt så, när man vill ganska lite som är dyrt. Den antagna kopplingen mellan spenderande och "kul" är för övrigt inte så huggen i sten som många verkar vilja göra gällande, men det är en annan diskussion.

Jag tror att vi helt enkelt får acceptera att vi alla är helt olika i denna fråga. Men jag är fortfarande ändå övertygad om att det är något helt annat än vare sig pengar eller maximalt med "kul" upplevelser som gör en lycklig, såväl i nutid som i framtid. Vid livets slut sitter den som fokuserar och definierar sin lycka via pengar och ångrar allt han inte har gjort, samtidigt sitter den som spenderat bort allt och ångrar att han inte sparade en slant så han slapp sitta sina sista år på garantiboende med tandvärk på existensminimum. Anledning till ånger finns nog så det blir över bland de flesta äldre, oavsett vilken stig man har vandrat. Låter man ångern komma för nära inpå en och definiera ens liv tror jag att man blir olycklig. Lyckas man acceptera och leva i det nu som man befinner sig i, tror jag man får det bättre genom hela livet. För det finns alltid bara ett nu som flyter in i nästa nu, oavsett den dåtid eller framtid man i huvudet har hittat på att den finns.

Sorry om det blev allt för off-topic, kunde inte låta bli att kräkas ut mina tankar, oavsett hur otroligt flummigt det än råkade bli för denna avdelningen...

Exakt!

Plus att man kan lika lite ta med sig fina minnen och upplevelser till andra sidan som man kan ta med sig rikedom.

Du summerade nog egentligen just andemeningen i mitt inlägg med bara en bråkdel av texten, så jag kan inte annat än hålla med. Det är viktigt att komma ihåg, vare sig man är spara- eller slösa-typen som kanske försöker rationalisera sitt osunda beteende med någon slags feltänk om ålderdomen och döden.

Smulhamstern jag skrev ett långt inlägg till dig, tyvärr blev det fel, jag får göra ett nytt försök senare Jag tyckte ditt inlägg var jätteintressant.

Håller helt med, Smulhamsterns välskrivna inlägg och BajsBoos lika träffsäkra tillägg/summering förtjänar verkligen att hyllas på fler plan än jag själv är kapabel att förmedla i skrift.

Som student hade jag en hyra via det kommunala studentbolaget på 8500 i en av våra större städer. Det enda som ingick i det var värmen. Detta var för en etta i hyresrätt på 42 kvm för ca 5-10 år sedan.

Hade gladeligen haft en bostadsrätt-etta med en kostnad på 9500 i jämförelse om amortering, parkering, osv ingick.

Många i den här tråden som uppenbarligen inte varit studenter på ett tag eller har dålig insikt i bostadsmarknaden i de svenska storstäderna.

Så är det i de allra flesta fall


DanteAlighieri har helt rätt, det är mer eller mindre standard med bottenlån upp till 75% belåning.
Förr (läs innan svalningarna av bankkrisen) så var det mer accepterat med bottenlån upp till 85% men där har bankerna striktare regler idag. Dock förekommer det fortfarande bottenlån till 85% men då är det under speciella förutsättningar och enbart på vissa orter. Det är långt ifrån standard.