Citat:
Ursprungligen postat av
Soxi
Har inte riktigt fått klarhet i Friedrich Hegels fenomenologi. Som jag har förstått menar han på att våran dialektiska medvetenhet hela tiden är expanderbar. Att det finns något absolut som hela tiden blåser upp mellan två teser som motsäger varandra, och att detta i sig styrs av "anden". Tillslut går alla dessa ihop och vi får ut den absoluta sanningen. Det tar helt enkelt stopp. Är jag inne på rätt spår? Han pratar också om att vi kan se mönstret av det ur historiskt perspektiv. Hur då?
Jag skulle snarare säga att det aldrig tar stopp för Hegel. Det du kallar 'dialektisk medvetenhet' är inte något statiskt system, utan en process. Det är en process i ständig rörelse där saker övergår i sin motsats, och därefter - ibland - i lyckade synteser som omöjligen kan förutsägas.
Det historiska perspektivet, att se mänsklig utveckling som processer, 'låg i tiden' när Hegel utvecklade sin dialektik. Han var alltså inte ensam. En föregångare var Fichte
https://en.wikipedia.org/wiki/Johann_Gottlieb_Fichte som kanske var ännu mer fast i schemat tes/antites/syntes än Hegel.
Att försvara Hegel är nästan omöjligt. Han är förvirrande och efterföljare har ställt till med stor skada i filosofins utveckling. Jag har varit fascinerad av honom sedan tonåren. Jag ser Hegel och den flertusenåriga historien av olika dialektiker som ett sätt att närma sig rörelse och utveckling, något som människan haft svårt att begripa. Idag är vi kanske på tröskeln att förstå sådana saker utan mystik och motsägelsefullhet, genom studier av komplexa system.
Samtidigt är det roande och inspirerande att läsa Hegel när han är begriplig. Det gäller bara att inte förlora sig i det som Engels kallade hans 'feberdrömmar'.
Följande ser jag som en kärna i Hegels filosofi. Här klippt från Wikipedia, men det finns många källor
The 19th-century idealist philosopher Georg Wilhelm Friedrich Hegel famously noted that "the owl of Minerva spreads its wings only with the falling of the dusk"—meaning that philosophy comes to understand a historical condition just as it passes away.[17] Philosophy cannot be prescriptive because it understands only in hindsight.
“ Philosophy, as the thought of the world, does not appear until reality has completed its formative process, and made itself ready. History thus corroborates the teaching of the conception that only in the maturity of reality does the ideal appear as counterpart to the real, apprehends the real world in its substance, and shapes it into an intellectual kingdom. When philosophy paints its grey in grey, one form of life has become old, and by means of grey it cannot be rejuvenated, but only known. The owl of Minerva takes its flight only when the shades of night are gathering. ”
— G.W.F. Hegel, Philosophy of Right (1820), "Preface"
Hegel sysslade alltså uttryckligen med spekulativ filosofi, och ansåg som synes att man kan se facit bara i efterhand. Men detta synsätt finns inte bara i hans syn på filosofin, utan även på människans historia:
"the ideal appear as counterpart to the real, apprehends the real world in its substance, and shapes it into an intellectual kingdom"