En teori jag läste någonstans som jag köper fullt ut!!

Du låter som en hurtig spirituell fantast med gissningsvis zen som en av favoriterna Jag gillar själv inslag från denna filosofi och höll på att förringa tankens betydelse nån period för några år sen jag också.

Tyvärr börjar man så småningom tröttna på allt skitsnack som den moderna spirituella vågen kommit att fylla snacket med efter meditationstimmen.. Vi börjar med nåt så oklart som vad en tanke egentligen är för något över huvud taget - hur en tankegång uppkommer och fortgår - samt intilliggande problem som vad den uppdelning av olika tankar och vad som isf "knyter" dom samman till ett flöde skulle kunna TÄNKAS innebära.

Vidare verkar det uppenbart var distinktionen mellan det s k medvetandet och tankarna går, iaf tänkbart så Minnet då? Minns du när du stängt av tankarna och bara var "dig själv" som ett "medvetande" sist? Hade varit intressant att få höra lite tankar kring hur informationen gestaltats som detta minne isf hade registrerat

När det här jaget tänker... Är det som att den sätter på en projektor och slår sig ner i en fåtölj för att titta på lite diabilder då?

Men det är tydligen inga större oklarheter i slutsatser som liknar dessa tankar vid "bloatware" eller skräp. Visst jag skulle kunna acceptera nån metaforisk koppling mellan analogin och de tankar som pågick under skrivandet av det citerade ovan, i bästa fall.

Angående "I think, therefore I am." så är du fullständigt off the grid och jag blir nästintill gråtfärdig. Det verkar som att du har en otrolig koll på läget! Det råder samtidig visshet om meningen av en tanke, att meningen sammanfaller med den avsedda från en av historiens främste filosofer från hundratals år sedan, samt hur "upplevelsen genom medvetandet" skulle vara distinkt frånskild "skräpet" och därigenom tydliggöra hur en "individ" skulle upptäcka nån sanning här... (När du konstaterar att upplevelsen är sann för individen upprepar du bara en konvention som identifierar sant med upplevelse, dvs det är "förvalt" så denna formulering innehåller inget argument som du verkar fått för dig.)

Det framstår helt bakvänt att en exposé i princip diskvalificerar själva "redskapet" som genererat meningen den består av. Så om mitt sågverk inte tilltalar finns ju redan denna självdestruerande aspekt som visar varför det sagda måste tilldelas flumstatus

Det är helt otroligt hur kolossalt svårt det är för folk att utläsa korrekt mening i ett så enkelt litet konstaterande som "I think, therefore I am."

Att jag tänker är en indikation på att jag är/existerar. Betydelsen är INTE att tankarna utgör nödvändigheten för mitt varande. Hur svårt kan det va att välja rätt av dessa två, varav den andra dessutom inte är korrekt... (för att uttrycka den hade man formulerat det ungefär "I think, therefore and only therefore I am.")

Någon form av sanning existerar inte i det mänskliga sinnet, jag korrelerar inte tankar med mig själv eller min existens utan istället upplevelsen jag får utifrån att vara 'piloten' som styr detta kött och sinnet med tankar och så vidare är enbart ett verktyg för överlevnad medan det som existerar bakom tankarna i sin tysthet är jag.

För Descartes duger detta inte tydligen, utan tankarna definierade hans existens vilket jag tycker är löjligt eftersom att det enda man behöver göra för att definiera sin existens är att vakna upp på morgonen och öppna ögonen, du upplever någonting och ingen upplevelse existerar utan individens existens.

Hur hade man nånsin kunnat veta att ingen sanning existerade, utan att veta vad en sanning hade varit? (om ingen existerade som du sa, då vet man ju inte vad en sanning vore för något)

Eftersom att vi nu diskuterar i ett ämne som hänger ganska löst i en "tråd" om att vara grundat i fakta med belägg för detta så trodde jag att vi diskuterade den tyngre formen av sanningen, det som enl. mig är dess riktiga definitionen; sanningen om allt som människan aldrig kommer till att veta d.v.s det mänskliga sinnet kan inte greppa det och därför existerar den inte. Jag ber om ursäkt att du inte förstod vad jag tänkte på när jag ögonblickligen skrev det inlägg jag nu i efterhand inte minns eller kan relatera till, men jag tillägger att tankar utnyttjas givetvis när jag formulerar mig - men för att jag skall kunna bekräfta min existens behöver jag enbart ett tyst sinne och en blick utåt, upplevelsen talar sitt språk, vi vårt och sinnena sitt men i tystheten så är alla i symbios.

Jag är säker på EN sak: det går inte att fatta hur det förhåller sig ( Det vill säga hur Universum uppstod med mycket mera och sådana frågor.)

Men jag läste en teori och den kan jag köpa fullt ut.

Att det inte går att klura ut hur det förhåller sig säger kanske en sak: Egentligen finns Ingenting , ingenting existerar och att det är därför vi inte heller fattar hur allt skapades. För att det egentligen inte finns någonting alls. finns ingenting, ingen värld, inget liv, inget allt.

Det finns ingenting att reda ut för det finns ingenting egentligen alltså inget att reda ut vad gäller den frågan. Om ingenting egentligen finns så går det inte att få reda på för det finns egentligen inget att ta reda på.

En del filosofiker har ju ifrågasatt hur verklig vår värld egentligen är: Arthur Schopenhauer kom till slutsatsen att vi egentligen inte existerar som människor.

Det kan stämma jag köper det fullt ut. Hur låter det för er ?

Så kan man ju se det, och knalla ut mitt framför bussen, för den finns ju inte. Men de flesta brukar känna sig rätt existerande, och man brukar, trots att man kan tycka att vi bara har subjektiva intryck av saker att bussen faktiskt finns och att man undviker att knalla ut framför den.

Mitt problem är att jag inte låter mig övertygas om att det man avser med det du beskriver som t ex "sanningen om allt som människan aldrig kommer till att veta..." är nånting över huvud taget... Hur vet man att man inte bara flummar bort här?