När historiskt i Sverige bodde folk i jordkulor?

Utformningen av en jordkula eller backstuga kan variera. Allt från mycket enkla konstruktioner, delvis ingrävda i en sluttning som en jordkula, till mer normalt byggda mindre hus. Backstugor beboddes ofta av gamla eller fattiga människor, så kallade backstugesittare. Många tjänstgjorde som bostad för gamla föräldrar, pensionerade trotjänare eller socknens fattighjon. Begreppet är känt ända sedan 1600-talet, men om den här jordkulan är från 1800-talet eller tidigare vet inte bröderna Pettersson.
– Det kan ha bott upp till sju åtta personer på den här ytan av cirka tolv kvadratmeter. Hur klarade sig folk? säger Per-Ola tankfullt. Men själv har han och hans bröder nu gjort allt vad de kunnat för att dela med sig av ett stycke historia att bevara åt eftervärlden.

Backstuga kan även syfta på så kallade "jordstugor", som byggts delvis nedgrävda i marken, enkla bostäder som förekom i södra och sydvästra Sverige, där virket var dyrt.[1] Backstugan bestod ofta av ett enda rum och var ofta delvis nergrävd och byggd mot en sluttning; den hade tre väggar av brädor, medan den fjärde väggen utgjordes av sluttningens jord. Denna typ av jordstugor förekom i norra Skåne, Blekinge, Halland, större delen av Småland, södra Östergötlandskusten, sydligaste Västergötland och södra Bohuslän.

Det var någon gång på 1870-talet som de gifte sig - Sven Berg och hans hustru Nilla. Berg var då troligen indelt soldat, men en sådan tjänst varade endast några veckor om året, därutöver förtjänade Berg uppehället som träskomakare och i övrigt var han händig och kunnig i allehanda göromål. Det är därför troligt, att han före giftermålet själv byggt den backstuga vid gränsen till Göinge, som kom att utgöra det hem där de båda makarna sedan fostrade upp nio barn.

Hela stugan, som inte var större än omkring 6 meter lång och 4 meter bred, var ingrävd i en backslänt som vette mot söder. Ena långsidan och båda gavlarna var uppmurade av gråsten och det var endast framsidan och gavelspetsarna som var av trä och låg ovan jord. I början av seklet hade stugan s.k. sticketak, men troligen hade det från början bestått av torv- eller halmtak.
--
Det kan tyckas omöjligt - men sant är att här i denna lilla stuga föddes och växte upp inte mindre än nio barn. För oss nutidsmänniskor är det svårt att fatta hur dessa föräldrar utan någon form av hjälp kunde fostra upp så många barn till dugliga samhällsmedborgare.

Nationalencyklopedin ger följande två definitioner:
1) stuga på ofri (hyrd eller upplåten) mark utan tillhörig jord, ofta på en bondbys ofruktbara utmark.
2) Benämningen används ibland även om en stuga som är delvis ingrävd i backen, jordstuga.

Vill man tala om en i en backsluttning ingrävd bostad bör man för undvikande av missförstånd kalla den jordstuga, medan ordet backstuga kan avse såväl ett hus byggt ”på backen” som i backen. Folklivsarkivet i Lund har också utgivit en skrift skriven av Tomas Jönsson, vilken han kallar ”Jordstugor i Sydsverige”. Enligt en utbredningskarta i denna skrift har dylika utgrävda bostäder funnits i norra Skåne, Blekinge, Halland, södra och mellersta Småland, södra Västergötland samt södra Bohuslän. Eftersom jordstugor bevisligen även funnits i Svalövsbygden, får väl delar av denna bygd i detta sammanhang räknas till norra Skåne.

Till en backstuga, dessa var ej belagda med skatt, hörde sällan mark och bostaden var ännu enklare än torpet. I sämsta fall hade stugan ett litet fönster, ett yttertak av torv, innertak saknades och bestod av ett enda rum med stampat jordgolv, eldstaden kunde vara några flata stenar mitt på golvet. Men variationen av hustyp är mycket stor i olika delar av landet och det var inte ovanligt att det fanns både kök, svale och mer än ett rum i stugan.

En hustyp som var vanlig i södra Småland, Blekinge och norra Skåne är den s.k. gaveljordstugan. Denna kunde ha båda långsidorna samt ena gaveln ingrävd i jorden. De metertjocka väggarna var av kallmurad gråsten med en höjd på ca 1,5 m och ovanpå låg ett par timmerstockar, över vilka takställningen vilade. Rummet var närmast kvadratiskt ca 4 x 4 m. Eldstadens läge varierade. Taket var täckt med näver och torv. På den fria gaveln fanns en enkel dörr av bräder och intill dörren ett litet fönster med fyra rutor. Det stampade jordgolvet kunde vara täckt med trasmattor och innerväggarna var av gråsten utan beklädnad.

Benämningen ”backe” syftar inte på att stugan skulle vara ingrävd i en backe – vilket ofta förekom – utan på att stugan låg på bar backe d v s på obrukbar mark. ”Backen” var en ofruktbar och mager del av byn.

År 1620 förekom i Algutsboda prestagäld, att en skogsman, vid namn Äke i Dufvemåla, hade med sin älskarinna »uti villande skogen, ibland en hop fallebråte, dit ingen väl komma kunde, under en stor eke-fälla, grafvit ett hål i jorden, och sedan bort under jorden ett långt stycke, stort som en tämlig källare, och der före gjort en dörr. Sedan deruti byggt en spis af ler och sten, och grafvit pipan upp igenom jorden, med spjell deri. Inne hade han säng, bänkar och all behöring (tillbehör), grytor, fat och hvad han behöfde. Något ifrån jordkulan var en källa, der han hela vintren hade vättnet (vattenstället), så att han sällan om vintren gick ut ur kulan efter föda; men horan intet. Och de dannemän som jordkulan sett hafva, de hafva gjort deras ed, att de aldrig hade kunnat tänka ett sådant tjufva-hide vara påfunnet. Item klaga ock grannarne deromkring, att de hafva mistat hvarje år skräckligen mycken smale, får, getter och annan boskap. Äro ock många skinn funna, till tecken och vedermäle, att han till sådan tjufnad skyldig är.»

Såsom vi redan i det föregående anmärkt, äro dessa jord-kulor nedgräfda i backen samt till formen runda. De bilda således invändigt en grop om åtta till tolf fots tvärmått. Sidorna i denna grop äro klädda med en konstlös mur af kullersten eller med läkten och granris. Taklaget är kupigt, bygdt af oskalade och mot hvarandra uppresta läkten, öfvertäckta med granbark, näfver eller granris, och derofvan klädda med ett tjockt lager af torf. Eldstaden har dock ej, såsom i Lapp-kåtan, sin plats midt på golfvet, under ett i taket anbringadt rökhål, utan är utbygd å ena sidan, med en låg skorsten af upplagda stenar. Rökhålet, likasom ingången, som är vänd mot söder, tillslutas utvändigt med lämmar af träd.

Bygd ofvan jord, men för öfrigt på alldeles enahanda sätt, får jordkulan namn af jord-koja eller jord-hytta.
Begagnad såsom en blott tillfällig bostad för kol-brännare, under deras uppehåll i skogarne, heter hon kol-koja eller kol-hytta.

Med en förändrad grundform, men med eljest hufvudsakligen lika anordning (jfr. § 5), förekommer jordkulan flerestädes i Wärend äfven af fyrkantig form. Hon bildar då en liten i jorden nedgräfd stofva eller stuga, och får således riktigare namn af jord-stuga, backa-stofva, backa-stuga. Vi antaga för rimligt, att denna öfvergångs-form ifrån den runda lappska jord-kåtan till den fyrkantiga gotiska stofvan, ursprungligen härrör från de gamla hem-trälarne, hvilka lånat densamma af sina gotiska husbönder. Ett stöd för denna mening kunde möjligen sökas i den omständigheten, att de fyrkantiga backa-stugorna ännu förekomma allestädes i bygden, äfven i grann-skapet af gamla byar och gårdar, hvaremot den runda jord-hålan, jord-kulan eller jordkojan, företrädesvis tillhör obygderna på landets stora gränseskogar.