Ni som brukar opponera på andra?

Har vid mer än ett tillfälle sett personer gråta under oppositioner, beroende på såväl hård kritik från opponenten som från seminarieledaren.

Konstruktiv kritik är väl A och O under en opponering. Att sitta och påpeka menlösa saker som slarvfel m.m. är helt poänglöst.

Jag tycker stavfel inte är helt poänglöst, jag har själv läst mig blind på min/vår text ett flertal gånger, ser inte stavfelen, jag vill veta var stavfelen finns. Men jag räknar inte upp dom i oppositionen utan jag ger en korrekturläst pappers kopia till författarna. Jag delar upp min opposition i en del där jag redogör för hur jag uppfattat rapporten och en del som jag ger i form av anteckningar i en papperskopia. Så skulle jag i.a.f. villja att folk opponenrade på mig.

Att vara opponent är ett hedersuppdrag, du har blivit ombedd att läsa och tycka till om någon annans arbete. Det jag brukade göra när jag var opponent (särskilt vid uppsatsarbeten) var att jag läste uppsatsen, tittade lite i referenslitteraturen och därefter värderade jag arbetet utifrån såväl objektiva som subjektiva kriterier. Alla uppsatser är värda en god opposition.

Själv var jag hård, hade man skrivit skräp fick man reda på det. Var dock alltid noga med att ge konstruktiv kritik.

Dock har jag alltid hatat de som kunde avsluta en total massaker med att säga "Språket var iaf bra". Precis som om en lyckad kommatering skulle upphäva det faktum att man presterat total dynga och tvingat andra att läsa det dessutom.