mentalitet o verklighet

Vad skiljer dessa åt?

Allting i stort sett? Vi har väl ingen aning om vår mentalitet är det verkliga, eller om någonting finns på riktigt egentligen. Vi kan inte bevisa mycket annat till 100% förutom att vi själva lever och tänker, men om man drar den tanken ännu längre skulle vårt medvetande också bara kunna vara en illusion, för hur vet vi att vi själva existerar till fullo om vi inte kan vara säkra till 100% på att allting vi ser gör det? Självklart lever vi och tänker själva då vi kan styra i stort sett allting som vi gör men våra tankar skulle kunna vara förutbestämda också, med vilket jag menar att ödet styr allt vi gör på något sätt, och att allt skulle sluta på samma sätt ändå oavsett vad vi gör, vilket gör att vi inte kan vara helt säkra på att vi faktiskt kan styra något som vi gör egentligen, vilket då leder till tanken att inte ens vårt egna medvetande existerar på riktigt om vi inte kan styra det till fullo.

Den tanken kan jämföras med att vi är huvudpersonen i en film som pågår i vårt huvud med ett färdigskrivet manus som vi inte kan påverka. Alla har nog önskat att de kan spola tillbaka tiden och ångra något som de har gjort, men tyvärr är ju detta inte möjligt. Just det gör att vi aldrig kan veta vad som skulle kunna ha hänt om vi gjorde något som vi redan har gjort på ett annat sätt, eftersom det inte går att ändra på. Den tanken stödjer teorin om att allting är förutbestämt då vi inte har någon aning om vad som skulle kunna hända om vi spolade tillbaka tiden och ändrade vissa små saker som har påverkat hur vi är idag och hur vårt liv ser ut just nu. Men för att kortfattat svara på din fråga så är väl enda skillnaden på vår mentalitet och vår verklighet att vi kan styra vår mentalitet men inte vår verklighet, till allra största sannolikhet.

Verkligheten är allt. Det finns verkligen inget som inte är verkligt.

Men jag förstår vad det är du implicerar och någonstans dras väl gränsen vart det mentala drar över de intryck från verkligheten som format den?

Samtidigt är all mental verksamhet en produkt av alla intryck du samlat från verkligheten. Så egentligen är det ingen skillnad på dem. Du projicerar din mentala bild på verkligheten och skapar den för sig själv. Är detta då mindre verkligt?

Lite som att säga, att skapa ett sandslott är inte verkligt, för sand är sand.

Oj!
ett av de första vettiga svar jag sett på år och dar!
Ödet är och är inte en illusion

bevisa att du existerar!

Solipsism. Tyvärr gör denna inställning att inga axiom är rättfärdigade.

Av vilken anledning ser du svaret i solipsistisk karaktär?

Det känns som en extremare form av Solipsism. När man väl har avhyvlat allting till illusioner utom medvetandet, kan man även göra antagandet att medvetandet är en illusion.

Men för att vända på steken, om allt är en illusion, så är illusioner verkliga och därmed inte illusioner. För själva begreppet förutsätter en motpol, verklighet.

På vilket vis är illusioner verkliga?
Och varför kräver EN värld MOTPOL?

Behöver väl inte ha en motpol rent principiellt. Men ordet illusion uppkommer för att man behövde beskriva att nån upplever något som inte "finns". Alltså själva ordet säger ju att något avviker från "verkligheten".

Så på så sätt, skulle man kunna säga att om allt är illusioner. Så måste ju illusionerna vara verkligheten, för då finns det ingenting "verkligt" att misstolka.

"Verklighet" har ingen större betydelse för de allra flesta som aldrig upplever någon tydlig avvikelse därifrån de minns. Hela deras upplevda existens äger rum i denna föreställda "verklighet", så bortom det rent konceptuellt överenskomna saknar de helt referens till vad som inte skulle vara verkligheten (begreppet använt traditionellt ungefär tillståndsbeskrivning för existens, tyvärr flummigt detta, men med utgångspunkt att "medvetandet" är integrerad häri).

Illusionsbegreppet är speciellt intressant! Om man ser det på ett simpelt sätt händer nåt med meningen i begreppet:

Om man i en upplevelse av nån "existens" tillåter förekomsten av illusioner blir det genast väldigt oklart hur medvetandet i något givet skeende skulle kunna särskilja det illusoriska från det kontrasterande verkliga, med nån meningsfull visshet - även om det några ggr verkat kunna avgöras så finns inget sätt för subjektet att skatta mängden illusion som passerar i upplevelsen utan att identifieras som avvikande från "verkligheten".

Men jag kommer ändå avsluta lite torrt med att: vafan menar vi eg med dessa begrepp och hur meningsfull blir frågor kring dom, när ingen riktigt kan belysa hur resp. tänkande apmänniska i vårt förvirrade samhälle konstruerat sin egna "intuitiva känsla" för betydelsen hos begrepp som dessa?

Sist, hur seriös är en diskurs där man i stort sett aldrig funderar över föregående, utan kör på bara?

Vill inte idiotförklara ämnet alls, bara väcka tankar och läsa era formuleringar av dom!

Vilket väl saknar relevans då denna betraktelse inte direkt behöver några axiom utöver:

Du upplever inget utanför din egna upplevelse, såvitt nån individ kan avgöra (idag), så ingenting finns utanför ditt medvetande.

Det är något av det klaraste som kan sägas om människans existens, ändå helt vrickat enligt de flesta. Men detta beror på att de direkt invänder med "men vadå andras medvetanden lär ju också finnas...", nja de finns bara som en " trolig" tanke vad dig anbelangar, och i detta fall i ditt egna medvetande således. Thats pretty much all there is! Tankespår får dock folk att helt missa enkelheten, samtidigt som de glömmer helt att:

Alla invändningar mot att just deras egna medvetande är allt som existerar, är ju bara deras tankar eller ap-liknande varelsers (av samma sort som den egna kroppen) babbel. Är detta inte självklart?

Mm det är väldigt intressant just egenskapen av en slags "nödvändig obevisbarhet" kopplat till vissa tunga existentiella teman, som t ex ödet. Det inses att varken ena eller andra ståndpunkten kan tillskrivas högre reell status från ett neutralt perspektiv med logiskt motiv, men vårt tänkande får väldigt svårt genast här:

Hur kan vi behålla vår "förnuftiga" vetenskapligt objektiva inställning genom att inte ta parti för någon av ståndpunkterna, då det knasar till sig som mest om man accepterar bägge samtidigt???