Mitt jävla liv

För det första vill jag berätta lite om mitt liv. Jag är i princip uppvuxen på egen hand. Aldrig haft någon barndom. Mina föräldrar var inte närvarande i mitt liv och de skildes när jag var 6 år. Min far träffade en annan- en alkoholist och min mor träffade en annan- en man med nacissistisk personlighetsstörning (psykopati) och var våldsam och alkoholist. Jag levde mitt i detta och mina dagar och kvällar bestod av att jag la undan köksknivar lite överallt på mitt rum ifall jag behövde använda dem. Jag kunde skriva en hel novell om vad jag gått igenom och sett i mitt liv.


Levde med depression i 21 år, och jag är 30 år, vilket nästan hela mitt liv. Med andra ord så har jag levt mitt liv mer "sjuk" än frisk. Även om jag är stark idag och använder mina erfarenheter till kunskaper med att hjälpa andra så har jag fått konsekvenser av det. Min munhälsa är inte den bästa, när man lider av depression bryr man sig inte om sådana viktiga saker som det faktiskt är. Jag vet hur det känns att vara deprimerad och lida av allvarlig depression. Jag vet alla symtom, man är ledsen, har ingen livslust, vill bara sova, man har ingen glädje eller så måste man fejka sin glädje inför andra bara för att man antingen vill inte berätta eller så bryr man sig inte. Har spelat "teater" hela livet med att sitta och le när jag egentligen bara vill ligga hemma och sova. Självmordstankarna har varit tusentals, smärtan är så stor att det känns som om någon dött, och det lever man i dag efter dag efter dag. Till sist har man knappt några känslor, utan man blir närmare en zombie. Man lever inte, man finns bara till. Man känner sig avtrubbad inför sig själv och livet och hopplösheten är total.


Det du har är vad som kallas för Samsjuklighet - alltså du har en dubbeldiagnos. Detta innebär att exempel man utvecklar depression pga missbruk eller missbruk pga depression.

Det går hand i hand, och du har utvecklat bägge. (slutgiltig diagnos) andra faktorer hör till som ökad känslighet- eller nyfikenhet, även andra diagnoser )
Du är och känner dig sjuk, du har inget arbete- det har inte jag heller och inte haft på flera år , fast jag har utbildning. Jag studerar på Komvux och gör bra ifrån mig, jag får hela tiden frågor bland annat ifrån Arbetsförmedlingen "varför har jag ingen gymnasieutbildning, varför har jag inte arbetat på flera år". Jag måste ständigt berätta att jag kunde omöjligt göra klart skolan med tanke på hur vi hade det hemma. Man känner sig ständigt kränkt med sådana frågor, som om det vore något fel på en. Men då måste man förklara.
Med livet hör svårigheter till, det som i slutändan är viktigt är hur vi hanterar konflikterna.

Då jag hade depression i 21 år har detta också medfört andra saker, jag lider av kronisk trötthet, blir trött bara av att duscha eller laga mat, att då gå i skolan är också jobbigt naturligtvis. Jag rör mig långsamt och det är också en sak som påverkar oss människor, tal och kroppsrörelser. Mina ögon är känslig för ljus och mina öron är känsliga för ljud.

Vad du än heter, så lider jag med dig, även om våra situationer är smått annorlunda, men jag vet hur det är att lida av depression. Jag kunde inte känna glädje över någonting överhuvudtaget. Minns att jag var på en konsert på min 25 års dag med syskonen. Jag grät nästan för jag hellre ville ligga hemma och sova. Man vill alltid vara ensam egentligen och man är så isolerad att det blir normalt. Även idag tycker jag inte riktigt om att umgås med människor, jag vill kunna dra mig undan efter någon timme och sitta med mina egna tankar. Har blivit ganska osocial - men det är inget fel med det, en del tycker om att vara ensamma, och andra klarar inte av att vara ensamma.

Min vän, det du måste göra är att ta tag i din hälsa först och främst. Har sett att folk har rådgett dig på Fb att skaffa gymkort- skit i det först och främst, det är din hälsa och missbruk du främst måste ta tag i , och depression. Du har ingen ork och energi eller vilja till något, men du förstår. INGEN KAN HJÄLPA DIG ÄN DIG SJÄLV. Det måste börja med DIG. Ingen kan hjälpa dig , om du inte hjälper dig själv. Börja med att ät bättre- från bra mat får du bättre energi i kroppen. Ät mycket fibrer, grönsaker och frukt, drick ej alkohol och rök inte. Du kommer få mer energi inom en månad bara genom att äta bättre. Kontakta vårdcentralen och prata igenom din situation och gå till en dietist på vårdcentralen med. De ger dig råd med kosten UTIFRÅN dina behov.

Får du medicinsk behandling av din Hepatit, depression och missbruk? Går du till exempel AA?
Jag förstår att det är oerhört svårt för dig, men jag har ett knep som kan hjälpa. Utöka din medvetenhet, vad jag menar med detta är att lär dig se inåt- lär dig om din själ, lär dig om psykologi, och hur hjärnan påverkas av tankar och dylikt. Detta kanske låter märkligt, men via detta kan du tala till dina tankar när du mår dåligt. Säg åt dina tankar när du mår dåligt att "nej, ni har inget här att göra, försvinn". Lär dig kopplingen mellan tankar och psykiatriska sjukdomar. Kontakta vårdcentral och fråga om KBT sessioner- Kognitiv beteende terapi. Med tankar påverkar vi kroppen. För att förstå sig själv och sina problem är utbildning bra, läs på om depression, läs på hur det påverkar en människa, läs på om missbruk. (även om du kanske inte tar droger nu) Eller "Jag-stärkande" terapi där man stärker självkänslan.

Känn inte skam över hur du mår. Depression är idag en folksjukdom, gå via vårdcentralen så får du remiss till rätt enhet. Personal är väldigt duktiga och kompetenta över allt inom sjukvården, de kommer hjälpa dig, stödja dig, och ge dig den hjälp du behöver. Gör inte som jag, gå inte med problemen i 21 år. Hela livet passerar dig förbi.. Tar du bara tag i det stegvis kommer din självkänsla öka enormt! men även själv värdet, att du ser dig själv med värde och att du förtjänar att må bra. Du kommer i framtiden kunna använda dina erfarenheter till kunskaper, de kommer komma till nytta längre fram i livet- som med mina.

Sitt inte ensam med detta, gör upp små planeringar om hur du egentligen vill leva ditt liv? Innerst inne, vad drömmer du om? VAD behöver du? Vad vill du ha? Och glöm inte bort, du är värdig.
* Börja äta bra kost
* Ring vårdcentralen (var inte orolig för att börja gråta vid samtal , det gör alla, det är naturligt) jag störtgrät vid varje samtal men det var skönt efteråt, som en lättnad
* Begär behandling- sätt krav på vården, tänk på att vården och psykiatrin arbetar UTIFRÅN patienters erfarenheter, synpunkter och kunskaper- annars skulle de inte finnas eller utvecklas i sina verksamheter. De kommer ge råd på organisationer du kan vända dig till, kan handla om daglig verksamhet, där du kommer och går som du vill på dagen och kanske spelar spel eller ser film med andra - för att få en gemenskap och inte känna sig ensam.
* Utbilda dig, läs, kan rekomendera Gary Zukavs böcker som handlar om tankemönster - hur de påverkar kroppen. Bland annat Seat of the Soul.
* Sitt inte ensam med dina tankar och känslor

Hoppas jag gjorde lite klarhet.
Ursäkta att jag la upp texten här istället för privat- mina tecken gick över det godkända antalet. Ber om ursäkt för stavfel och annat- trött när jag skrev inlägg.

Har verkligen inte någon vidare bra erfarenhet av AF, men de har faktiskt hjälpt mig tidigare vid enstaka tillfällen och det är jag glad att jag verkligen fick ut något av. De har resurser och de bestämmer en hel del med, vare sig man vill eller ej. Hade tänkt att ge det hela en chans, även om det drar ut på tiden osv..

Jag har ett trasigt självförtroende, men även väldigt mycket känslor som spretar. De båda är länkade förmodar jag. Har väl alltid varit en känslomänniska, eller vad det nu kallas. Och det är säkert på gott och ont. Önskar ibland att jag kunde vara mer känslokall för det är säkert ofta jag styrs fullständigt av känslor. I stressade situationer är det nog nära till hands att jag stänger ner. Jag vet faktiskt inte, men det är intressant.

Får försöka ge det mer tid kanske, finns många knutar som ska lösas och jag kan tänka mig att det känns bättre eftersom. Önskar och hoppas att jag inte lägger mig platt lika snabbt då jag får motgångar, och såna tar det aldrig slut på Jag måste klara av att hålla ut och kämpa på något sätt.

Edit:
När man kokar ner allt det här så känns det såklart som att jag inte vet ut eller in. Ofta är det bara en gröt av tankar och känslor och det leder sällan någonvart om jag inte kan bolla med någon. Så när bägaren rinner över av allt detta kaos så är det väl på nått sätt logiskt att man kan agera både fel och konstigt.

Måste lära mig hantera allt, men exakt hur det ska gå till vet jag verkligen inte. Det är himla svårt att tänka på allt klokt man kommit fram till och fått berättat för sig.

Tack för ditt inlägg, det är stärkande läsning och definitivt något man kan dra lärdom av.

stort tack till dig hee4r med, känns lite bättre efter vårt bollande.

Får ingen behandling alls för min hepatit i dagsläget. Fick diagnosen ganska nyligen och mycket mer har inte hänt egentligen. Tog leverprover och blev undersökt med ultraljud och det såg relativt bra ut tydligen. Normala värden och liknande.

Jag tycker gymkort kan vara en god idé.*Kopplar det nämligen direkt till min hälsa och jag mår bättre av att röra på mig. Det är viktigt att prata om problemen osv men det blir för mycket ibland och nästan kontraproduktivt. Det är inte bara ord och tanke som räknas utan även handling.

Äter någorlunda nyttigt har jag inbillat mig. Har alltid gillat frukt och grönsaker, sen kanske jag inte alltid varit så nitisk med det men fortfarande. Det man äter är väl ganska noga kopplat till måendet precis som du säger.

Sist jag fick panikångest (har fått två sådana klockrena anfall i hela mitt liv) så lyckades jag överkomma det enkom genom att just tala till hjärnan och upprepa att allt är lugnt, jag mår bra osv. Tog sin tid men till slut gick det över. Fattade inte förrän en bra bit in i attacken vad det troligen rörde sig om.

Såg att du frågade om något jag nämnt tidigare i tråden, om AA/NA. Så nja, jag har provat NA och planerar att besöka igen. Känns som det kan hjälpa, absolut. Även fast jag själv inte säger så mycket stärker det att höra övriga.

Trodde det skulle hjälpa att komma iväg från min stad och lägenhet och omge mig med familjen men så här med facit i hand vet jag inte riktigt om det blev så.

Det blir bara skit av allt. Jag orkar inte försöka mer snart. Vill inte hem till ensamheten igen men samtidigt är det för påfrestande att umgås här. Imorgon ska jag hem igen iaf.

Vill inte ens ringa terapeuten och bryta ihop. Orkar knappt formulera mig, vet inte vad jag ska säga eller skriva här riktigt. Känner mig helt tom bara. Vore skönt om det gick att dra ett sträck över hela skiten. Jag är så jävla trött på detta, det kommer aldrig sluta.

Har du möjlighet att ringa din terapeut och inför denne bryta ihop så tycker jag också att du skall göra detta? Det är väl på tiden nu, men eller hur?
Spärren sitter och finns hos dig och hur länge skall du fega på? Du är inte ens 30 fyllda........... tänk på dem som går i graven vid typ 55 och antingen självdör, eller då tar sitt liv.
Att du inte orkar mera är för att det är du själv som bryter ned dig själv. Det vore önskvärt, och tycker då jag, om du kunde inse detta själv och det då innan du själv nått typ 55.
Men det är bara du själv som kan hjälpa dig själv.
Och det hoppas jag att du gör också.
Önskar dig all lycka till-
Dig/ sådana som du går det inte resonera med, detta har, om inte annat nu, din långa terapeuttid vittnat om.
Eller hur kommer det sig annars att du gått hos en drogterapeut så pass länge och som du har gjort nu men denne inte kunnat hjälpa dig att sluta droga?
Är det du eller är det din terapeut?

Inget svar här från TS.
Men jag svarar mera, då jag förstår att TS iaf läser här:
"Intervention" TS, men sett det programmet? Från USA och då mer självinriktat än då Sweden är?
I ett av dessa programmen och då där sades följande att: "Drogerna behöver dig mer än du behöver drogerna". Vilket jag verkligen både tycker och känner är helt rätt= stämmer!
Må vara att de orden är religiöst betingade, men visst fan stämmer de.........!!
Såg nu senast idag på det programmet/ den programserien "Intervention"/ "Uppdrag missbruk" och om du TS, för jag tänkte på dig då, kan och har möjlighet att se den kanalen/ de programmen, så se den/ se dem? Om inte så kan du se detta på Youtube.
Men nu har DU inte samma möjlighet som dem "overthere" att få samma behandling, eller kanske detta?? För du har fått/ genomgått samma behandlingshem dito program, men då inte DU lyckats?

Du är ytterligt manipulativ du TS och detta inte enbart genom droger då utan du har det i ditt blod också.
Men vill du annat så kan du även annat, detta då också, i annat fall så tycker då i alla fall jag att du, "sådana som du", kan få gå under.................. man kan inte och som du gör/ gjort hela tiden leva och överleva på andra och deras godhet och deras vilja till att vilja hjälpa medan du då själv bara gör just det, och lever på just det, att andra just och juste just hjälper och då "sådana som du".
Bara 25 år du TS, men redan så förslagen? Well, VILL du verkligen BLI något än just du faktiskt hade valet till att bli så BLIR du även detta också.
Men då handlar det om DIG och om ingen annan än DU, okej?
Du har hela tiden nu lyckats manipulera din terapeut och detta mest troligt för att din terapeut 1: Haft betalt för det.
Sedan kommer inget annat där, TS?
Du har intet och noll att erbjuda din omgivning du TS och detta än mindre att kräva av din omgivning du TS. Du är kort sagt en nolla du TS, men därmed inte sagt att just jag anser att du skall droga bort ditt liv.

Du kan du TS leva ett drägligt liv bara du ser bortom din narcissism och dina krav på din omgivning och dina krav på dig själv.
Kort sagt, men landa i DIG själv, sluta använda droger och sluta använda andra människor och deras hjälp och godhet i din flykt från dig själv.
Något större och vidare just samvete tror jag inte DU TS besitter, men däremot ett rättvisetänk.
Använd detta även mot dig själv, men okej??
Ditt största problem TS är inte ditt drogmissbruk, ej heller din ringa ålder, och då "ringa ålder" när du började/ påbörjade ditt drogmissbruk, utan ditt största problem är att du i längden lyckats misslyckas med att just i längden manipulera din omgivning och där medelst då mestadels dig själv.
Och där står du nu, utlämnad åt och till dig själv.
För alla andras skull så hoppas jag dessa slutar hjälpa sådana som du/ dig TS.

"Intervention" här USA, så: Stärk individen= det är budskapet och när individen väl blivit stärkt så vilken lycka individen väl upplever............ ngt tittarna också ser i individens ögon- snacka om att lysa av LIV där i ögonen!! Något droger ALDRIG kan lyckas med. Och individen här självt vittnar om det också, att nu fan LEVER jag... nu fick "individen" ett liv och inte ett då bara "jävla liv", inte ett då bara "jävla känsloliv"... utan då ett "liv".
Och kunde därom också ge liv till andra/ sin omgivning.