Mitt jävla liv

Tack för tipsen. Ska kolla upp det här med gymkort och rehabilitering i det avseendet.

Är rätt orolig över levern och har haft känningar i den på sistone. Inte direkt ont men som att det spänner eller är extra känsligt eller hur man ska förklara. Kan ju givetvis bara vara inbillning till stor del då man ligger ensam hemma och känner efter ohälsosamt mycket. Jag vet inte men ska kolla upp det. Fick en rätt dålig läkare (okunnig) hos smittskyddsenheten tyvärr men ska ta kontakt med dem är planen. Tänkte fråga om eeventuell behandling för hepatiten också...

Min kontakt/terapeut kan jag prata om allt med, får verkligen mycket hjälp både praktiskt och teoretiskt. Problemet där är väl att det börjar bli mer som en vänskap och inte terapi vilket var den ursprungliga tanken. Men det är något man kan göra något åt såklart.

Ja, kolla upp allt och som du kan och som kan leda dig framåt i livet.
Bra också att din samtalskontakt är bra för sådana(bra)verkar det vara ont om. Men ta vara på den och se vad den också kan hjälpa till med.
Så tar du det lugnt i jul och se nya året an med mer möjligheter än tidigare.
Inte alls säkert att livet kommer att bli perfekt(det är det sällan och aldrig för ngn övht+ alla får anpassa sig efter de förutsättningar som finns)men bättre kan det bli och mycket bättre än ett liv med droger.
Jag tror du fixar detta, jag tror du har mer styrka inom dig än du själv är medveten om!

Edit: Ett idrottstips till och som inte kostar så mycket, men en boxboll. Bra träning och bra sätt att få ut "saker och ting" ur skallen på.

Jag kan absolut få ett bättre liv och jag är igång att ordna det, med ganska mycket hjälp i vissa avseenden.

Känns bara som att det aldrig kommer funka, det är extremt avlägset och knappt något jag kan visualisera. Har bott i samma stad, sett samma människor och dekadens samtidigt som jag själg trillat ned i hålet.

Svårt att förklara och jag vet inte om jag gör mig helt förstådd. Inte direkt första gången jag kommit till den här punkten men aldrig längre... Så det är kanske inte konstigt att man tvivlar på saker och ting.

För varje gång jag blir knockad och ska resa mig igen blir det svårare och svårare och jag orkar inte så mer snart. Därför är det jävligt viktigt att det verkligen sker en förändring.

Man blir ju inte yngre direkt.. Men Förhoppningsvis klokare

Får jag fråga vad du själv har för tankar kring varför du en gång började missbruka?

Skulle tro att det initialt handlade om nyfikenhet, och någon slags känsla om gemenskap i viss mån.

Insåg väl även rätt omgående att det var ett effektivt sätt att fly undan verkligheten. Att det kunde vara så destruktivt brydde man sig föga om. Drack mig full första gången som 13-14 åring, och hade väl knappt fyllt 15 första gången jag upptäckte andra substanser.

Så det var väl en rätt tidig debut, och det har hängt med nästan oavbrutet sedan dess i olika grader. Känns sjukt tragiskt på nått sätt... Ett slöseri på ingenting.

Känner mig lika osäker och vilsen nu som då. Tror aldrig jag haft någon särskilt bra kompass här i livet gällande vilken väg att gå... Så istället har jag bara halkat omkring på krokiga småstigar känns det som. Under alldeles för lång tid.

Vet inte om jag någonsin känt genuin lycka och välmående i livet. Isåfall är det väldigt längesedan

Flykt.
Var dit jag ville komma också, att detta med missbruk(oavsett vilket slags missbruk)så handlar det ju alltid om att fly.
Man flyr den jobbiga verkligheten och man flyr de jobbiga känslorna.
Är det det och som du känner med terapeuten, att den inte vill gå på djupet och på botten när du tycker den är mer som en vän än en terapeut?
För jag tänker som så att det är på grund av den flykten från verkligheten och från känslorna och som hela tiden gjort att du alltid kommit igen, men strax därpå alltid fallit igen.
Orsaken till att du en gång hamnade i missbruk finns ju liksom alltid kvar, menar jag?
Dessutom också detta att börja missbruka så tidigt och som du har gjort så stannar man ju lite grand i den känslomässiga utvecklingen........ inte konstigt du är rädd nu då, inte.
Nu när drogerna är borta så har du bara dig själv.
Utlämnad åt dig själv och dina känslor.

Du behöver någon.
Du behöver någon vid din sida och ta gärna kontakt med din kommun senare i dag och hör efter om detta med Kontaktperson? Det skulle kunna bli någon och som kan vara just det stöd och den hjälp som du behöver.
Sedan också kolla upp detta med Personligt ombud.
Man kan även få stöd gnm kyrkan, präst, diakonissa, och man behöver inte själv vara troende för det. De för dessutom inga journaler och inte bjuder de på kemiska preparat heller.

Ja, det är tragiskt och jävl. bittert att inse att man slösat bort en massa år och en massa liv, men samtidigt har du fördel i att vara så pass ung som du är och dessutom besitter du en hel del självinsikt och som också är positivt i allt detta.
Men denna ständiga flykten och då från dig själv och dina känslor, den måste du nog sluta med.......... annars kommer du att falla igen.
Det ÄR inte farligt med känslor, men de kan vara förb. jobbiga.
Jag skulle vilja ändra din rubrik till "Mitt jävla känsloliv" för det är det jag tror det handlar om i ditt fall, att du har svårt att hantera dina känslor.
Ständigt på flykt undan dem och det nu så pass att självmord också är en väg bort från de jobbiga känslorna............ ta inte den vägen, ta itu med de jobbiga känslorna i stället?
Och ta hjälp och stöd i den processen.
Det finns ett liv för dig med, även om du inte känner så just nu, men det gör det.

Du är inne på helt rätt spår såklart. Jag har nog aldrig varit bra på att hantera mina känslor.

Har pratat massvis med terapeuten om missbrukproblematiken främst, det var så vi först kom i kontakt då denne är/var drogterapeut mer specifikt.

kontakten har pågått ganska lång tid och jag har uppenbarligen inte tagit till mig allt som sagts. Det har liksom stagnerat då denne inte kan säga eller göra så mycket mer i det terapeutiska spektrumet. Bollen ligger hos mig typ, dags att agera


Under samtalet så förstår man allt och är med på noterna, men så fort jag kommer hem igen så har jag tagit whatever och allt är glömt, eller åtminstone inte lika intressant längre.. Ungefär så.

Har iaf pratat en del om behandlingshem bland annat. Skrämmande men samtidigt kanske jag inte har så många alternativ om jag inte kan skärpa mig. Har ju testat diverse redan, med blandade resultat. Det både skrämmer mig samtidigt som det mer och mer känns som en utväg.

Nu har jag dock varit clean ett par månader och det har jag inte varit på 8 år kanske..

Behöver säkert en hel del hjälp för att ro i land detta, problemet jag gör är att jag inte är mottaglig för vad som helst. Kanske är alldeles för stolt, eller bara dum mot mig själv. Känner inte att jag förtjänar annat många gånger. Rädd för att släppa vem som helst nära inpå osv.. Jag vet inte exakt hur mitt problem där ser ut.

Terapeuten vet säkert bättre hur jag fungerar vid det här laget (haft kontakt i ca 7 år), och även om h*n är ett stort stöd så räcker det inte hela vägen ut. Antar det är därför vi provat på att blanda in andra parter vilket gått lite si och så. Kan utveckla det senare, just nu måste jag sova.

Gör så. Möts här igen senare idag.

Haft en väldigt aktiv dag idag, ligger och vilar kroppen efter många timmars utomhusaktivitet. Känns riktigt fint faktiskt. Borde definitivt sporta oftare!

Åter till det jag skulle berätta om min "rehab" så har jag som tidigare nämnt börjat gå på NA-möten, men det har bara blivit ett fåtal besök hittills. Känns bra att jag gått dit, även om det nu hamnat på hyllan av några anledningar men min plan är att ta upp besöken igen.

Utöver det så har jag besökt ett ställe som kan liknas vid en värmestuga, kopplat till IOGT-NTO. Det känns väl dock inte lika lockande. Känns konstigt att vara där, ett väldigt blandat klientel men alla med en gemensam nämnare så man behöver inte skämmas eller låtsas vara någon man inte är. Har bara blivit två eller tre besök där så jag borde väl ge det en chans och inte döma ut det så snabbt. Men jag känner mig rätt obekväm väl där, även fast alla är trevliga och vänlig sinnade, sociala osv.

Tanken är att man kan får uppehålla sig där dagtid, nykter, för att få lite mänsklig kontakt och kanske slippa sitta hemma och stirra in i väggen eller värre.. Vet inte hur jag ställer mig till att hänga där varje dag riktigt, men jag vet att jag antagligen borde gå dit för mitt eget bästa.

Får även hjälp med kontakt hos arbetsförmedlingen, och det verkar nu som att jag kommer få extra mycket hjälp att komma ut i sysselsättning. Det är nog vad jag hoppas mest på. Kan bli rätt så skräddarsytt utefter min förmåga som jag förstått saken. Det ligger dock ett tag framåt i tiden.

Bra, där! Frisk luft och motion kan ingen få för mycket utav. Försök fortsätta med det, det är stärkande för själen.

Även bra där med dina "NA- möten". Därför också som jag antar dessa en gång kom till.
Vad anbelangar dina "IOGT- NTO- möten" så gå där på din magkänsla? Har absolut själv noll erfarenhet utav desamma, men tänker som så att man kanske slickar sina sår? Och de sår som alltid slickas på läker aldrig?
Och då just i dessa "stugorna" så slickar man kanske mestadels då varandras sår...
Men du skriver själv att dina känslor är bara ett enda virr-varr typ och du saknar en inre för kompass för dessa, men det tycker inte jag?? Du har ju def. en magkänsla och som säger dig saker och ting. Som då detta med "stugorna".
Så sluta tvivla på dig själv? Kanske du inte alls har några som helst problem med dina känslor utan helt enkelt bara("bara"...)ett jä- t dåligt självförtroende?! Tänk om allt detta faktiskt handlar om det? Att ditt självförtroende är kört i botten.
Och p. g. a det så hamnade du tidigt i missbruk, o. s. v. Vem som helst kan ha vilka kunskaper och diverse som helst, men om självförtroendet saknas vad har den då? Inget.
Utan självförtroende har ingen något alls.............. tänk om det skulle vara så enkelt(ja, eller "enkelt", men du fattar)i ditt fall?
Och du har ju faktiskt skrivit det själv också, att du har ett taskigt självförtroende.

Och om så, så är jag ändå mest glad över din AF- kontakt. För där har de faktiskt resurser att hjälpa, säga vad man vill om just AF, men de sitter på resurserna, i alla fall. Och då för den som VILL.
Och VILL, vill du, men du behöver stärkas i ditt då dåliga självförtroende?
Ja, men kan det kanske vara så det ligger till för din del att av då ngn anledning så hade/ har du ett taskigt självförtroende och iom det så hamnade du tidigt i fel sammanhang och därför också som du är så rädd i dag, därför också som du alltid misslyckats med allt du försökt dig på och allt som du redan fått hjälp med och som då bara kraschat.
Kan det faktiskt vara så enkelt och som det är?
Ja, jag både tycker och tror att det vore enkelt då, för ett taskigt självförtroende är lättare att råda bot på, lättare att bygga upp, än om ens hela känsloliv vore helt jä- a lost.
Så jag tror jag tar tillbaka mina tidigare tankar om allt detta och tror nog att ditt största aber här i livet är och har varit ditt dåliga självförtroende.
Vad säger du själv om det?
Ditt taskiga självförtroende och som spökar i ditt känsloliv och som satt dig på pottkanten SÅ många ggr nu och som också och detta fortsättningsvis skapar den rädsla du alltid burit på och som du nu med också bär på?

Du har helt enkelt ett dåligt självförtroende.
Kan det vara så enkelt, tro? För till botten med vad som hela tiden stjälper dig måste du ju komma, annars kommer du aldrig att komma någonvart alls.
Många har tidigare, och även nu, trott på dig, men när skall du börja göra detta själv, då?

Har verkligen inte någon vidare bra erfarenhet av AF, men de har faktiskt hjälpt mig tidigare vid enstaka tillfällen och det är jag glad att jag verkligen fick ut något av. De har resurser och de bestämmer en hel del med, vare sig man vill eller ej. Hade tänkt att ge det hela en chans, även om det drar ut på tiden osv..

Jag har ett trasigt självförtroende, men även väldigt mycket känslor som spretar. De båda är länkade förmodar jag. Har väl alltid varit en känslomänniska, eller vad det nu kallas. Och det är säkert på gott och ont. Önskar ibland att jag kunde vara mer känslokall för det är säkert ofta jag styrs fullständigt av känslor. I stressade situationer är det nog nära till hands att jag stänger ner. Jag vet faktiskt inte, men det är intressant.

Får försöka ge det mer tid kanske, finns många knutar som ska lösas och jag kan tänka mig att det känns bättre eftersom. Önskar och hoppas att jag inte lägger mig platt lika snabbt då jag får motgångar, och såna tar det aldrig slut på Jag måste klara av att hålla ut och kämpa på något sätt.

Edit:
När man kokar ner allt det här så känns det såklart som att jag inte vet ut eller in. Ofta är det bara en gröt av tankar och känslor och det leder sällan någonvart om jag inte kan bolla med någon. Så när bägaren rinner över av allt detta kaos så är det väl på nått sätt logiskt att man kan agera både fel och konstigt.

Måste lära mig hantera allt, men exakt hur det ska gå till vet jag verkligen inte. Det är himla svårt att tänka på allt klokt man kommit fram till och fått berättat för sig.

För det första vill jag berätta lite om mitt liv. Jag är i princip uppvuxen på egen hand. Aldrig haft någon barndom. Mina föräldrar var inte närvarande i mitt liv och de skildes när jag var 6 år. Min far träffade en annan- en alkoholist och min mor träffade en annan- en man med nacissistisk personlighetsstörning (psykopati) och var våldsam och alkoholist. Jag levde mitt i detta och mina dagar och kvällar bestod av att jag la undan köksknivar lite överallt på mitt rum ifall jag behövde använda dem. Jag kunde skriva en hel novell om vad jag gått igenom och sett i mitt liv.


Levde med depression i 21 år, och jag är 30 år, vilket nästan hela mitt liv. Med andra ord så har jag levt mitt liv mer "sjuk" än frisk. Även om jag är stark idag och använder mina erfarenheter till kunskaper med att hjälpa andra så har jag fått konsekvenser av det. Min munhälsa är inte den bästa, när man lider av depression bryr man sig inte om sådana viktiga saker som det faktiskt är. Jag vet hur det känns att vara deprimerad och lida av allvarlig depression.


Jag vet alla symtom, man är ledsen, har ingen livslust, vill bara sova, man har ingen glädje eller så måste man fejka sin glädje inför andra bara för att man antingen vill inte berätta eller så bryr man sig inte. Har spelat "teater" hela livet med att sitta och le när jag egentligen bara vill ligga hemma och sova. Självmordstankarna har varit tusentals, smärtan är så stor att det känns som om någon dött, och det lever man i dag efter dag efter dag. Till sist har man knappt några känslor, utan man blir närmare en zombie. Man lever inte, man finns bara till. Man känner sig avtrubbad inför sig själv och livet och hopplösheten är total.


Det du har är vad som kallas för Samsjuklighet - alltså du har en dubbeldiagnos. Detta innebär att man exempel utvecklar depression pga missbruk eller missbruk pga depression.

Det går hand i hand, och du har utvecklat bägge. (slutgiltig diagnos) andra faktorer hör till som ökad känslighet- eller nyfikenhet, även andra diagnoser )


Du är och känner dig sjuk, du har inget arbete- det har inte jag heller och inte haft på flera år , fast jag har utbildning. Jag studerar på Komvux och gör bra ifrån mig, jag får hela tiden frågor bland annat ifrån Arbetsförmedlingen "varför har jag ingen gymnasieutbildning, varför har jag inte arbetat på flera år". Jag måste ständigt berätta att jag kunde omöjligt göra klart skolan med tanke på hur vi hade det hemma. Man känner sig ständigt kränkt med sådana frågor, som om det vore något fel på en. Men då måste man förklara.
Med livet hör svårigheter till, det som i slutändan är viktigt är hur vi hanterar konflikterna.



Då jag hade depression i 21 år har detta också medfört andra saker, jag lider av kronisk trötthet, blir trött bara av att duscha eller laga mat, att då gå i skolan är också jobbigt naturligtvis. Jag rör mig långsamt och det är också en sak som påverkar oss människor, tal och kroppsrörelser. Mina ögon är känslig för ljus och mina öron är känsliga för ljud.

Vad du än heter, så lider jag med dig, även om våra situationer är smått annorlunda, men jag vet hur det är att lida av depression. Jag kunde inte känna glädje över någonting överhuvudtaget. Minns att jag var på en konsert på min 25 års dag med syskonen. Jag grät nästan för jag hellre ville ligga hemma och sova. Man vill alltid vara ensam egentligen och man är så isolerad att det blir normalt. Även idag tycker jag inte riktigt om att umgås med människor, jag vill kunna dra mig undan efter någon timme och sitta med mina egna tankar. Har blivit ganska osocial - men det är inget fel med det, en del tycker om att vara ensamma, och andra klarar inte av att vara ensamma.



Min vän, det du måste göra är att ta tag i din hälsa först och främst. Har sett att folk har rådgett dig på Fb att skaffa gymkort- skit i det först och främst, det är din hälsa och missbruk du främst måste ta tag i , och depression. Du har ingen ork och energi eller vilja till något, men du förstår. INGEN KAN HJÄLPA DIG ÄN DIG SJÄLV. Det måste börja med DIG. Ingen kan hjälpa dig , om du inte hjälper dig själv. Börja med att ät bättre- från bra mat får du bättre energi i kroppen. Ät mycket fibrer, grönsaker och frukt, drick ej alkohol och rök inte. Du kommer få mer energi inom en månad bara genom att äta bättre. Kontakta vårdcentralen och prata igenom din situation och gå till en dietist på vårdcentralen med. De ger dig råd med kosten UTIFRÅN dina behov.


Får du medicinsk behandling av din Hepatit, depression och missbruk? Går du till exempel AA?
Jag förstår att det är oerhört svårt för dig, men jag har ett knep som kan hjälpa. Utöka din medvetenhet, vad jag menar med detta är att lär dig se inåt- lär dig om din själ, lär dig om psykologi, och hur hjärnan påverkas av tankar och dylikt. Detta kanske låter märkligt, men via detta kan du tala till dina tankar när du mår dåligt. Säg åt dina tankar när du mår dåligt att "nej, ni har inget här att göra, försvinn". Lär dig kopplingen mellan tankar och psykiatriska sjukdomar. Kontakta vårdcentral och fråga om KBT sessioner- Kognitiv beteende terapi. Med tankar påverkar vi kroppen. För att förstå sig själv och sina problem är utbildning bra, läs på om depression, läs på hur det påverkar en människa, läs på om missbruk. (även om du kanske inte tar droger nu) Eller "Jag-stärkande" terapi där man stärker självkänslan.


Känn inte skam över hur du mår. Depression är idag en folksjukdom, gå via vårdcentralen så får du remiss till rätt enhet. Personal är väldigt duktiga och kompetenta över allt inom sjukvården, de kommer hjälpa dig, stödja dig, och ge dig den hjälp du behöver. Gör inte som jag, gå inte med problemen i 21 år. Hela livet passerar dig förbi.. Tar du bara tag i det stegvis kommer din självkänsla öka enormt! men även själv värdet, att du ser dig själv med värde och att du förtjänar att må bra. Du kommer i framtiden kunna använda dina erfarenheter till kunskaper, de kommer komma till nytta längre fram i livet- som med mina.

Sitt inte ensam med detta, gör upp små planeringar om hur du egentligen vill leva ditt liv? Innerst inne, vad drömmer du om? VAD behöver du? Vad vill du ha? Och glöm inte bort, du är värdig.

* Berätta för någon (familj, vänner) - de kan hjälpa dig i forma av stöd

* Börja äta bra kost - bra kost ger mer energi i kroppen

* Sov bra- det ökar återhämtningen av både hjärnan och kropp

* Ring vårdcentralen (var inte orolig för att börja gråta vid samtal , det gör alla, det är naturligt) jag störtgrät vid varje samtal men det var skönt efteråt, som en lättnad- de hjälper dig!

* Begär behandling- sätt krav på vården, tänk på att vården och psykiatrin arbetar UTIFRÅN patienters erfarenheter, synpunkter och kunskaper- annars skulle de inte finnas eller utvecklas i sina verksamheter. De kommer ge råd på organisationer du kan vända dig till, kan handla om daglig verksamhet, där du kommer och går som du vill på dagen och kanske spelar spel eller ser film med andra - för att få en gemenskap och inte känna sig ensam.

* Utbilda dig, läs, kan rekomendera Gary Zukavs böcker som handlar om tankemönster - hur de påverkar kroppen. Bland annat Seat of the Soul, eller psykiatri böcker.

* Sitt inte ensam med dina tankar och känslor

* Bli vän med dig själv- alla har vi problem, var snäll mot din kropp, du skall ha den länge

Hoppas jag gjorde lite klarhet.
Ursäkta att jag la upp texten här istället för privat- mina tecken gick över det godkända antalet. Ber om ursäkt för stavfel och annat- trött när jag skrev inlägg.