Om universum är vad vi vet.

Kan inte begripa vad du säger.

Är det verkligen så? Om vi är en del av universum, men universum samtidigt begränsas av vad vi vet om det, skulle det innebära att ju mer vi vet om universum, desto mindre del utgör vi av universum. Respektive hjärna har kapaciteten att förminska människans plats i universum. Om vi utgår från en lite mer antropocentrisk syn har varje människa kapaciteten att expandera universum omkring den - bara genom att veta mer om det. Vad innebär det att veta något? Vad innebär det att veta något om universum?

Din tanke känns mer passande i ett solipsisktiskt sammanhang, där man kan tänka sig att universum skulle utgöras av det som personen vet eller kan tänka sig om universum.

Det finns inget som tyder på att universum inte kan vara medvetet över sig själv och genom skapelser uppleva sig själv.

Det behövs ingen solipsism för att förstå att det förhåller sig så. Tänk bara på barnet som är begränsad till en lägenhet och ett dagis, detta är hela dess värld. Med tiden så utvidgas dess värld så att den slutligen omfattar det vi vet om universum eller de antaganden vi kan göra runt universum. Poängen är att universum aldrig kan vara det vi inte vet om universum. Universum kommer aldrig vara något annat är det vi vet eller gör antaganden om.

Exakt min tanke. Vi är en liten observatör av något oändligt, samtidigt som vi är universum.
Vi känner igen oss, lär oss och förändrar universum, utefter vad vi vet (mins), och universum tar form därefter. En holistisk syn kanske det kan kallas för, där man kanske inte ska det för självklart i hur världen med oss samverkar i tanke som fysik.

Fick tanken när funderingar runt tid och fann och ansåg att tid inte är ett fysiskt mätbart objekt.

Om universum består av icke fysiska ting, ja då är universum delvis psykisk?.
Kanske stora dealar av universum har mentala egenskaper.
Eller så är objekt som Tid en fysisk energi, och mentala egenskaper existerar inte i universum.

Vet inte om det är ett solipsistiskt fenomen. Tänker vi i holistisk form där alla har sin egen vy, så formas universum sedan av våra gemensamma erfarenheter, och inte ur en själv.
Vidare formar då universum oss..

Jag har inte dissat ditt svar.
Det var så att det ger mig år av funderingar.

Förverkligandets egen existens.. lät vackert och värt att minnas.
varför sker saker i ett universum? Vad är egen existens?

Vad kul!

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mina tankar alla gånger. Jag är lite dålig på det ibland. Men jag tänker mig något i stil med det välkända citatet "Jag tänker, alltså är jag". Fast jag vill dra det ett steg längre och säga "Det är möjligt, alltså är det".

Alltså att bara konceptets blotta existens förverkligar hela konceptet. Varelserna i detta koncept hade ju inte upplevt det annorlunda, eller hur? Jag undrar vad t.ex. de här filurerna tänker

Så om det skulle vara såhär så blir svaret på frågan "Varför sker saker i universum?", "För att det kan". Det är i alla fall så jag har börjat fundera på universum.

Fast svaret på frågan "Vad är egen existens?" blir svårare. Då måste man ju ta reda på varifrån alla dessa koncept kommer ifrån. Antingen så kan det ju vara så att den enda skapelsen som finns i alla universum är typ logiken. Eller också finns det inga regler alls, utan allt bara "är", även det som är irrationellt och ologiskt. Kan man tänka sig ett ologiskt koncept? Tja,det kan man väl. I alla fall reglerna för det. Men det går inte att föreställa sig, uppleva och inget kan riktigt finnas i det, så då kanske det bara tar stopp där. Beräkningen av den första händelsen i det konceptet tar aldrig slut, även om det "finns". Så det kommer bara ingen vart. Så vårt universum finns t.ex. bara för att detta råkar vara ett av alla de koncept som faktiskt har lett någon vart

Vi är en del av universum och vi kan observera en ytterst liten del av det. Håller med.


Vi är bara en del av kosmos och kan i mycket begränsad omfattning förändra vår omgivning. Eftersom vi kan tänka och har intelligens kan vi förstå varför den överväldigande majoriteten av allt undgår vår påverkan. Men -- och detta är viktigt -- vi kan förstå varför.


Ooops ... här gjorde du just en tankegroda. Bara för att tid inte är "fysiskt mätbar" som du säger, betyder det inte att universum/kosmos inte består av fysiska ting.


"Tid" är inte ett objekt. "Tid" är inte fysisk energi. "Mentala egenskaper" existerar i varelser i universum men inte i universum som helhet. Eftersom vi inte har några bevis för att liv existerar i stora delar av universum följer det att "mentala egenskaper" inte existerar i stora delar heller.

Ja sa att om inte universum är fysisk enbart.. ja då har den andra egenskaper.. psykiska.

Vi har ingen anledning att tro att kosmos är annat än en fysisk manifestation. Punkt. Du har heller ingen anledning att tro att kosmos är något annat än det. Punkt.

Om du säger att kosmos inte är enbart fysikt, men så bevisa det då.

Vänd på saken käre grask. Kan du tänka dig psykiska egenskaper utan ett kosmos/universum? Alltså en tanke utan någon som tänker.

Nu talar jag från egen erfarenhet, då det är det enda jag kan uttala mig om. Observera även att trots att vi brukar samma symboler och 'språk' så skiljer sig våra definitioner. Egentligen talar vi alla olika språk, fast med mer eller mindre lika symboler. Vi kan inte överföra direkt erfarenhet, det enda vi kan göra är att peka på ett mer eller mindre pedagogisk sätt. Språket är det finger vi använder för att peka mot den lysande fullmånen: Fixera inte vid fingret.

Bli inte frustrerad om någon inte följer ditt finger. Likt en hund som tittar på ditt finger snarare än dess riktning så finns det individer som låser sig vid orden. Försök att undvika detta. All kommunkation är en tolkningsfråga.

Hur som helst, angeånde tankar utan tänkare:

Det är så verkligheten tycks vara beskaffad.

Om inte, vem är det då som tänker?

I min erfarenhet refererar termen 'jag' inte till någonting särskilt; termen i sig är fullt ytbytbar med frasen 'här och nu'.

En tanke utan någon som tänker är inte konstigare än en vind utan någon som blåser eller ett ljus utan någon som lyser.

Utför följande experiment för dig själv: När du tänker meningen "Jag tänker.", är då inte termen 'jag' och allt den refererar till en tanke i sig själv? Tanken refererar endast till sig själv, likt en spegel som reflekterar ytterligare en spegel.

När du försöker finna ett definitivt objekt eller subjekt bakom termen 'jag' så är det som att försöka finna änden i spegelreflektionens oändliga tunnel. ('Universum' försöker finna definiera sig själv som en isolerad entitet separat från sig själv, om man vill använda ett mer konkret språk.)

Tankar, vind, blodcirkulation, jordens rotation, o s v. Ett spontant och konstant mönster av förändring.

Ännu en reflektion: Upplevelsen av s k 'avstånd' sker här och nu; det finns ingenting 'där borta', hela universum börjar och slutar här och nu, hos dig, och hos mig. Vi är alla den centrala punkten, som observerar sig själv från flera perspektiv, likt två händer på en och samma kropp.

Både det 'fysiska' och det 'psykiska' är drömmar, språkliga påhitt, fantastiska tankemönster.

Alla frågor och deras tillhörande svar är i grund och botten tomma, likt fågelkvitter, likt ljudet av regn som slår mot torra löv. Det är du och endast du som fyller dem med s k 'mening'.

Så är allt meningslöst? Nej. Konceptet 'mening' och 'menings-löst' är ytterligare tankar, ytterligare drömmar, ytterligare påhitt. Om allt är meninglöst är även påståendet "Allt är meningslöst." meningslöst.

Verkligheten är en upplevelse, men ingenting är upplevt, och det är ingen som upplever. Upplevelsen är oberoende, och allomfattande. Den är även högst obestående.

Det säkraste receptet för förvirring är att ta språket seriöst.

Ingenting jag säger är sant; sanning uttrycks inte i språk. Sanningen finns i tystnaden. Besök platsen mellan tankarna, bortom språket. Där möts vi, kanske.