Svensk medias hantering av Donald Trump och den amerikanska valrörelsen 2015-16

Liksom det faktum att #RAPEMELANIA trendar på twitter inte tycks uppröra ens de ädlaste kämpar mot nätkvinnohat inom vår annars modiga och vaksamma kår.

Bush hetsade media sönder.
Obama fick knappt nåt kritik öht på 8 år.
För Trump ser vi redan varthän det barkar.


Golfclap för "liberal" media.

Det är alldeles uppenbart nu att både svensk och internationell media (egentligen ett onödigt påpekande eftersom allt som skrivs i svensk media idag stod i New York Times igår) kommer att försöka splittra Trump från sin bas genom budskapet: Trump kommer inte att göra något av det han påstod, han backar från alla löften osv osv.

Människor på vår sida som vet att media alltid ljuger citerar nu friskt från den typen av artiklar i nån sorts gemensam blackpills-orgie. Fruktansvärt onödigt.

Nej Obama fick ödelägga Libyen utan några större invändningar.
IS lär ju ha jublat i alla fall.

Det handlar om klassisk psykologisk krigföring. De vill så tvivel, förvirring, oro och ängslan, vilket i sin tur kan pressa fram överilade beslut och ställningstaganden. "Västerlänsk" mainstreammedia har under många decennier bedrivit intensiv psykologisk krigföring mot västvärldens befolkningar.

Såg just Nyhetsmorgon på TV4. Nu anklagar man (jag vet ärligt talat inte vad de heter - tittar så sällan på TV) Trump för att vara mycket längre till vänster än vad han lade fram under valkampanjen, och lyfter fram det som att det är ett problem.

Journalisterna (inte alla, men jösses - en stor andel av dem) resonerar alltså enligt följande:

1. Det är hemskt att Trump vann valet, för han är alldeles för långt åt höger - han är både fascist och nationalist.

2. Trump är mycket längre till vänster än han sagt och det är fel och dåligt.

Detta är för mig ett så korkat resonemang att jag inte förstår att folk över huvud taget följer gammelmedia längre. Det är direkt pinsamt - vi snackar tidig tonårsnivå på tankegångarna.

Ur ett mer psykologiskt perspektiv tycker jag det verkar som att journalisterna försöker upprätthålla sin inre balans genom att nu "ge sig själva rätt" genom att ge de som vann ("högern" ur medias perspektiv) fel - "ni vann, men titta, han är inte så höger som ni hoppades." Detta är en klassisk attack på sin egen projektion. "Mina motståndare ville ha X och de fick X, därför måste jag nu tala om för dem och övertyga dem att även om de fick vad de ville, så fick de något dåligt." Ersätt X med Trump i detta fall.

Notera också att man satt Trump i ett läge där ingenting han gör kan vara rätt i och med punkter ett och två. Gör han något som kan klassas höger så är det dåligt för att det är höger, och gör han något som är typiskt vänster så ä det dåligt för att han inte är höger. Damned if you do, damned if you don't.

Hur lyckas en hel befolkning fallera i så basala resonemang både på en psykologisk och logisk nivå? Finns det några journalister här som vågar möta denna extremt omogna mekanism hos sig själva och svara här? Vad tycker ni andra?

Journalister som FÅR framföra sin åsikt i msm MÅSTE ha den inställningen annars är det utfrysning direkt.

Sen tror jag att det blir självuppfyllande enligt en bakvänd darwinism där den starke blir oönskad, inte att blanda ihop med starka mainstream åsikter.

Tittade på SVT gomorron (onsdag) där Stockholmare som vanligt talade med andra Stockholmare vad som hänt i Stockholm och vad Stockholmare tycker i något de kallar "kulturpanelen". På bordet låg 4 Stockholms tidningar. DN, Svd, Expressen och Aftonbladet (till oligarken Bonniers stora glädje)

En person i panelen började tala om något intressant för en gångs skull. Nämligen att medier betyder inte så mycket längre och berättade att 223 mediehus och tidningar i USA stödde Clinton och bara 3 stödde Trump. Ändå vann Trump. Programledaren avbröt blixtsnabbt, "Oj vad klockan går" och kopplade genast in ett inslag om Astrid Lindgren.

Nu finns det vetenskapliga bevis på att medierna helt tappat kontakten med verkligheten och folket. Detta är mediernas eget fel. De gör ett fruktansvärt dåligt jobb helt enkelt. Sedan sitter de och är upprörda över att Pelle och Nisse kan göra egna bloggar som har fler läsare än många av våra största tidningar. Istället för att söka sig till folket så radikaliseras de istället och istället för att föra en dialog så kastar de ut ord som "hatmedia", "neofascister", "rasister" och en daglig oavbruten ström av insinuationer till 30-talet och Hitler.

Detta har skapat en situation där Åkesson bara behöver stå med armarna i kors och titta på galenskaperna och se rösterna strömma in. - Ända sättet att rädda SVT/SR är att stycka upp koncernen och placera ex Rapport i Malmö, Ekot i GBG osv. Med dagens IT teknik finns inga ursäkter. Istället centraliseras allt mer och mer och mer. Kulturmarxismen radikaliseras och idag är de extremister. - Hur skall vi få eliten att inse att de är "Hitler" själva snart?

Citat:

Ursprungligen postat av Stig-Britt

Vad tycker ni andra?

Du har förstås rätt i att det för många är svårt att förstå hur gammelmedia precis som kulturelit och intelligentian fungerar om man har på sig Hasse i Hökarängens glasögon.

Eftersom vi är så vana vid att journalisterna driver agendajournalistik så är det lätt att tro att allt är agendajournalistik.

Nu såg jag inte just det avsnittet du menar, men det låter dock inte så särdeles underligt eller fel.

En journalist som fått sin utbildning på andra sätt än att vara lärling på Dagens Nyheter får hyfsat kvickt lära sig att skapa det som man inom dramaturgin kallar för en konflikt.

Inom journalistiken motsvaras detta av svaret på frågan "Varför är det här en nyhet?".

Så, även om jag förstår att det verkar uppseendeväckande för många när man ser detta - eftersom en vanlig människa som tidigare varit upprörd över att en politiker är för långt åt något håll borde vara nöjd om politikern nu närmat sig personens egna värderingar.

Det är dock inte journalistik. I det journalistiska uppdraget ligger ifrågasättandet. Arbetar du som journalist så innebär det att du ofta blir tvungen att förställa dig. Att inta en position som inte alls stämmer överens med varken dina egna åsikter eller den du var tidigare.

Detta kan komma att ske inte bara, som i ditt exempel TS, över några dagar eller veckor, utan under samma intervju, debatt eller i samma text eller vad det nu kan vara.

Att någon blir ifrågasatt om denne har ändrat sig efter att ha vunnit ett val är självklart. Om den inte blir det så gör journalisten inte något vidare bra jobb.

I ditt exempel TS så borde dock någon runt bordet - programledare, expert, förståsigpåare eller vilka som nu var där och pratade - tydligt ha sagt något i stil med "Men det måste förstås att kännas bra för alla som var oroliga tidigare om att Trump var för långt till höger när han nu visar sig vara mer till vänster och har anlagt en mer civiliserad ton".

Det tillhör förstås också god journalistik. Att inte mörka saker.

Ett par ämnen om amerikanska valet infogade till samlingstråden om medias hantering av Trump och det amerikanska valet.

/Mod

Tack för ett mycket bra svar. Jag förstår det hela bättre då, men jag saknar just den komponent du nämner - alltså erkännandet kring att det kan bära ett positivt värde. Det är tråkigt att värdeneutraliteten inte ens ger en illusion av att existera bland journalister, som väl i första hand ska rapportera snarare än att tycka?

Tack för ett belysande inlägg.

Vad gäller det fetade så brukar det kallas "krympandets radikalisering". Dvs ljugmedia slutar inte ljuga trots att man krymper. Man fortsätter än mer inbitet på ljugandets väg.

Man stöttar en lögn med en annan tills allt rasar ihop.