Jag har aldrig haft något intresse eller några hobbys i mitt liv.

Jag har aldrig haft en hobby eller intresse ända sedan jag var liten. idag är jag i tidig 20-årsålder.

Jag har varit på ett fåtal Arbetsintervjuer, och alltid har det kommit samma fråga. Vad gillar du att göra på fritiden? vad har du för hobbys och intressen?

Denna fråga blir aldrig lätt att svara på då jag inte har någon sysselsättning vilket är grunden till att jag söker jobb från första början.

Jag säger: Jag har inte hittat min hobby ännu. På fritiden brukar jag springa ibland och vara ute med vänner. De kollar, och reagerar med ord på samma sätt som att jag vore en mentalpatient som rymt från psyk. Vilket inte alls är fallet, Jag har aldrig känt att jag passat in i samhället för alla ska vara så hatiska mot en om man inte lever upp till deras "profil" som ska vara en som: Gymmar, har 100 vänner, med mera...

Jag har inte lyckats fått något jobb för det känns som de väljer bort en bara för att de ser ner på en. Men jag har inte haft en uppväxt på röda rosor heller. Min farsa är en alkoholist som inte bryr sig om någonting förutom sig själv, han har även vid 2 tillfällen sagt att han önskade att jag vore död. Han sade Senaste gång var förra månaden. Han respekterade även andra ungar, samt mina vänner mer än mig och min bror. Ungefär som att de var hans söner och vi var främlingar. Min mor har grov OCD (tvångstankar) och alla detaljer som inte går som hon vill ha det får henne att brista ut i ilska som att hela världen gått under (hon tar ut detta på mig och min bror). Såhär har det varit sen vi var små, plus att de hela tiden druckit alkohol och bråkat och skrikit ända sen vi var små. Detta har tagit väldigt hårt, sen så har jag varit mobbad från mellanstadiet till gymnasiet (hela gymnasiet var värst, det var då jag började få mord tankar samt självmordstankar) Sen på det komma hem till 2 föräldrar som bara skrek på en och sade att man var värdelös.

Nu låter det som att mina föräldrar har varit jättedåliga, Vilket inte är fallet. Man kunde väl har tur ibland, då de behandlade en väl. Men dessa gånger var ytterst sällsynta, iallafall på farsans sida. Min mor var väl god förutom tvångstankeilskan, annars så söp hon för hon trivdes inte med min far samt hur han behandlade oss. Men hon hade inte råd att flytta isär. Sen så lät hon sin ilska över farsan gå ut över oss också.

Detta har lett att jag och min bror har i princip blivit socialt handikappade (min bror var även mobbad i skolan). Men jag är bitter över detta på ett plan, men samtidigt på ett annat plan så är jag tacksam över detta. Jag har växt upp väldigt fattigt så jag inser vikten av sympati och empati, samt hur är det är att vara utan pengar. Jag har även funnit lojalitet och satt vänner högt.

Jag är väldigt naiv av mig, vilket är som något sorts självdestruktivt beteende som jag är indoktrinerad med sen min uppväxt. Jag är van att visa godhet och lojalitet, men samtidigt bli behandlad som en påse skit. Jag är naiv och tänker: bättre dagar kommer snart folk kommer förändra sig, och samhället kommer bli bättre. De kanske bara hade en dålig dag. Det tänket hade jag i början, men nu blir jag hatisk mot allt och alla som visar förakt och respektlöshet mot mig, likt: tommy (joe pesci) i filmen "goodfellas"


Jag blir ledsen för att jag inte kan få något jobb, då man ska vara så social och snärt idag. De egenskaperna jag har är: Respekt,ödmjukhet och lojalitet, Jag är även en väldigt flitig arbetsmyra som jobbar på som fan och inte ifrågasätter något (för det är så jag är uppväxt). För det är de egenskaper jag har lärt mig igenom denna sjuhelvetesresa. Men dessa är något som arbetsgivarna skiter helt blankt i, och jag får det extra svårt för jag har så förbannat svårt att prata med folk och öppna upp mig. Jag har verkligen "maffia-lojalitet" till mina vänner och de jag arbetar för. Men det kan inte arbetsgivarna se, för jag framstår som så mesig och slak för jag kan inte prata utan att stamma. De ser mig som en "svenne" skithög som är lat och skiter i allt och bara sitter hemma och runkar hela dagarna.


Jag berättade detta för min mosters kompis när min moster fyllde år, när vi var ute på restaurang och drack några öl. Hon sade att jag är ett maskrosbarn.

Tror ni jag är ett maskrosbarn?

tl;dr

Ljuuuuuuuuuuuuuug

Säg du gillar att hänga med vänner, träna, laga mat, lyssna på musik, kolla film och det går bra

ja du är en maskros

Ljug på.

Det andra jag vill säga och hoppas att du skaffar dig är en hobby, gärna en livslång.
Djur - kommer alltid att finnas.
Historia - kommer alltid att vara.
Psykologi - ta reda på vad dina föräldrar har för sjukdom för utom alkoholist.
Springa, träna, eller något sånt. - för din hälsa.
Skriva - ner ditt liv - kommer att ta några år, du har författar kunskaperna - läs ditt eget inlägg.

Å du BRYT med dina föräldrar

Jag har väldigt länge varit sugen på att skriva dagbok, men inte köpt något ännu. Har inte haft någon inkomst på 1 år.

Mamma har OCD(tvångssyndrom) iallafall

Har börjat misstänka att min far är narcissist.

Jag kan tyvärr inte flytta hemifrån ännu, eller jag kan om jag kommer in på pilotutbildningen. Annars måste jag fortfarande bo hemma för jag ska läsa ytterligare gymnasiekurser nu för utbildning

Du bör skaffa dig några förebilder. Din mor o far duger ju inte. Möjligtvis kan de vara exempel på hur du inte ska bli. Beklagar att din uppväxt varit så tuff. Men du är snart vuxen. Livet kommer bli bättre med tiden. Särskilt om du skaffar dig någon bra äldre förebild som sagt. Denne ska du ta efter. Maffialojalieten bör du kasta bort. Sådan är dålig. Du ska vara lojal mot dig själv inte andra, o särskilt inte mot idioter eller kriminella. Omge dig med vänligt folk. Skaffa körkört o sök jobb med detta. Be arbförmedlingen om hjälp till utbildning som ger jobb. Du verkar villiga att jobba hårt o det är bra. Håll ut det kommer fixa sig för dig.

Pilotutbildning? Ger det verkligen jobb???? Inte vad jag vet.

Tycker du har bra självinsikt, känner igen mig i det du skriver att vara socialt handikappad och naiv, tror inte är något fel på dig, trodde också jag var det tills jag fick bättre självförtroende etc. Häng inte upp dig på vad någon arbetsgivare sa eller hur han/hon reagerade, frågan jag ställer mig är om du verkligen är intresserad av det jobb du söker, eller du bara söker det för att liksom det är normen? Om man verkligen visar att man vill jobba med ett jobb så brukar man få det utan att de bryr sig alltför mycket om dina intressen. Och annars, som ovan, ljug ihop något.. Kämpa på bara! Och det är bra att du reflekterar över din uppväxt och varför saker är som de är, men fäst dig inte känslommässigt eller tankemässigt vid det, släpp det och se framåt utan att oroa dig över småsaker.

Jag har ljugit jag är 22 år : l jag mår så dåligt över att jag bor hemma fortfarande, för jag har velat fly sen jag var 20. Jag vågar inte, jag är typ rädd för folk och verkligheten

Jag har körkort och jag kan söka jobb som behöver arbetare, men det är inget som jag vill arbeta med. Drifttekniker och processtekniker behövs. Men efter att ha varit uppväxt så fattig och se alla andra barn ha det så gott ställt så tror jag att jag har fått storhetsvansinne. Jag tänker på min framtida fru och mina framtida barn, det är det enda jag kan tänka på. Jag tänker inte bli som min farsa och bli som han bara för att det är bekvämt för mig. Men jag vet inte vad jag ska söka. Något jag vill bli är helikopterpilot, men då måste jag jobba utomlands

Jag är så vilsen och förvirrad, jag vet inte vad jag ska välja för utbildning. Jag vill ha ett jobb som ger bra med pengar, för jag tänker bara på min framtida fru och mina framtida barn. Jag vill inte utsätta dem för ett fattigt liv som jag har haft.

Jag tror mitt självförtroende börjar växa sakta men säkert, men är fortfarande rädd för folk och verkligheten. Jag vill finna en utbildning att hoppa på bara, för jag vill säkra pengar för min framtida fru och mina framtida barn och inte vara självisk som min far.

Nej inte i sverige, men det är det jag vill bli

Jag har inga förebilder, det är lite försent för det. Men jag är självdriven och vet att jag vill säkra för min framtida fru och mina framtida barn. Så jag vill bara bestämma en utbildning, men jag kan inte jag har svårt att välja en utbildning. Är så mycket krångel med tidsinvestering. Vad rekommenderar du för utbildning för att säkra min framtida familj?