Deppigaste i livet är att bli gammal.

Man blir klokare och lär sig acceptera sig själv och världens beskaffenhet, det är rätt sweet. Förfallet går ju gradvis så man finner sig tillrätta vartefter. Tillslut blir det för jobbigt och gör för ont och då dör man. Men det finns alltid saker att glädjas över på vägen om man vill. Höj blicken.

Fuck vad gammal jag låter

Du har naturligtvis rätt om ålderdomen in extremis; men glöm inte att den har en tunn silverkant: samhället ställer mindre förväntningar på dig, särskilt på din arbetsförmåga, ju äldre du blir!

Arbete är nog det värsta som finns, om man, så att säga, gör en integralsummering!

Det sköna med att bli äldre är alla utmaningar man har klarat av och nu kan se tillbaka på med en viss stolthet. Det är skönt att vara klar med yrkesval och utbildning, som ju av och till faktiskt var både jobbigt och nervöst när det begav sig (bytte iofs jobb senast i februari). Det är skönt att sedan många år vara i en stabil relation, även om det iofs var spännande en gång med "jakten" och alla komplikationer. Det är verkligen skönt att sedan länge ha ett boende man är helt nöjd med. Och det är skönt att ha precis noll oro över pengar och känna att jag nog faktiskt kan göra vad jag vill. Skulle jag verkligen vilja vara 25 igen och göra om allt det där? Tveksamt. Skulle vara för hälsan kanske, men ärligt talat var jag ju en soffpotatis då, och har långt efter det t ex sprungit två marathon -- även det skönt ha avklarat...

Minns Högeromläggningen och Armstrong på månen, så på god väg. Farsan minns andra världskriget väl. Tror jag kan tala för båda. Det jobbiga ligger just i effekterna, krämporna, den förlorade skönheten. Annars är det cool. Rejäl rutin, och gott om tid att göra det man vill. Så det beror lite på vad som sker. Bra gener och sköta om fysiken är rekommendationer.

Och som sagt, arbete är ingen höjdare