Deppigaste i livet är att bli gammal.

Man blir klokare och lär sig acceptera sig själv och världens beskaffenhet, det är rätt sweet. Förfallet går ju gradvis så man finner sig tillrätta vartefter. Tillslut blir det för jobbigt och gör för ont och då dör man. Men det finns alltid saker att glädjas över på vägen om man vill. Höj blicken.

Fuck vad gammal jag låter

Du har naturligtvis rätt om ålderdomen in extremis; men glöm inte att den har en tunn silverkant: samhället ställer mindre förväntningar på dig, särskilt på din arbetsförmåga, ju äldre du blir!

Arbete är nog det värsta som finns, om man, så att säga, gör en integralsummering!

Det sköna med att bli äldre är alla utmaningar man har klarat av och nu kan se tillbaka på med en viss stolthet. Det är skönt att vara klar med yrkesval och utbildning, som ju av och till faktiskt var både jobbigt och nervöst när det begav sig (bytte iofs jobb senast i februari). Det är skönt att sedan många år vara i en stabil relation, även om det iofs var spännande en gång med "jakten" och alla komplikationer. Det är verkligen skönt att sedan länge ha ett boende man är helt nöjd med. Och det är skönt att ha precis noll oro över pengar och känna att jag nog faktiskt kan göra vad jag vill. Skulle jag verkligen vilja vara 25 igen och göra om allt det där? Tveksamt. Skulle vara för hälsan kanske, men ärligt talat var jag ju en soffpotatis då, och har långt efter det t ex sprungit två marathon -- även det skönt ha avklarat...

Minns Högeromläggningen och Armstrong på månen, så på god väg. Farsan minns andra världskriget väl. Tror jag kan tala för båda. Det jobbiga ligger just i effekterna, krämporna, den förlorade skönheten. Annars är det cool. Rejäl rutin, och gott om tid att göra det man vill. Så det beror lite på vad som sker. Bra gener och sköta om fysiken är rekommendationer.

Och som sagt, arbete är ingen höjdare

Psykedelika är hemligheten.

Det kan vara motsatsen
En människa som varit fången i ett monontont 9-16 jobb kanske upplever en frihet utan like, eller en total hjälplöshet efter pensioneringen.
Troligast är nog det senare

Allt beror på din barndoms upplevelser och dina föräldrars inställning till dig!
Har du blivit betingad att lyda eller att agera
Fight or flight beteende?

Eller haft kärleksfulla föräldrar som tillåtit dig =
Att först tänka, känna och Därefter agera?

Vill minnas undersökningar om att folk i 70-årsåldern är de lyckligaste.

Inte det absolut deppigaste. Finns många grejer som kan vara mycket deppigare. Finns alltid något man kan ha på listan över att göra.

Kan säkert vara deppigt med åldersomshem för många, ja. Dom flesta accepterar dock rätt mycket i livet, och tror att andra kommer göra det också. Typ, enligt den falska föreställningen att det finns ett vi någonstans.

Jag tycker att min barndom och mitt ungdomsliv var ett riktigt helvete och åldrandet är det som verkligen lärt en uppskatta livet även när situationen inte ändrats särskilt mycket.

Jag har inte "lyckats" eftersom jag mest överlevt och om jag då jämför att vara ung mot äldre och mest fast i vardagen så är det mycket bättre att vara äldre faktiskt. Min uppfattning är att livet är väldigt bra och att man med åldern får ett annat lugn och välmående.

Du har blivit säkrare med åren helt enkelt. Tänk då hur självsäker du kommer vara när du fyller 100.
Det blir oraklet i gungstolen 😘

Blir inte bättre än vad man gör det.
Att SE och inte TITTA på allt runtomkring o hur det sköts, smusslas, girigheten, skitsnacken, hur mkt bara är en stor lögn (politiker) hur 80% av skatten går till skit etc ja SEE man det så är det hundra resor värre.

Tips, blunda och lev hitta dina guldkorn, ta vara på det som betyder något, finger upp åt resterande, dela det med någon som älskar dig.

Ja utan tvekan så är jag alltmer sjäkvsäker jämfört mot när jag var barn, tonåring eller ung vuxen.

Skulle antagligen hålla kurser för barn och unga i konsten att strunta fullständigt i människor som trycker ner en.

Har jag lärt mig något i livet så är det att misslyckade människor alltid ger sig på människor som faktiskt hotar dem och att de är livrädda för att andra ska komma längre än dem själva eller bli uppskattade för vilja de är när de själva inte är mycket att hänga i julgranen.

Jag tycker att det är konstigt det med att människor och framförallt män ser mitt utseende som positivt tills de inser att de inte har någon ekonomi eller social status att hämta hos mig.

Menar, varför skulle jag behöva sitta på en dejtingapp om jag hade haft ett fungerande liv? Sanningen är att de måste för att de själva inte är särskilt populära. Vad tror de då att de ska hitta på dejtingappar? Drömprinsen?

Jag gillar verkligen det med att bli äldre och dels genomskåda andra med erfarenheter man fått av ålder men också för att det är skönt att inte bryr sig så mycket om sådant som inte räknas för en.

Sitta i gungstolen eller hammocken och njuta av bara existensen i sig självt är också en framtid som går att leva i 😘