Jag är en vanlig kille på 20+!
Jag anses vara något utav en trygg och stabil kille. Anses av andra vara självsäker, säger alltid vad jag tycker med mera. Jag har en yta som utstrålar "jag gillar mig själv, jag behöver ingen annan för att må bra!"! Anses även ha ett starkt psyke.
Men sanningen är den att jag lider av svåra tankar. Har haft depressioner genom åren även om jag levt ett normalt liv med vänner, hobbys, familj och flickvänner. Tyvärr har depressionen tärt på mitt psyke.
Jag har en kompis jag har känt sen dagis. Om han inte har hört av sig på 2 dagar tror jag att han har "övergett" mig.
Denna tanke är helt absurd och vi är bästa kompisar. Berättar allt för varandra. Hade inte dessa tankar förr. Detta börjar nästan likna lite tvångstankar eller är det något annat?
Träffar jag en tjej några månader tvivlar jag på om hon tycker om mig. Vi kan hålla handen, knulla, umgås, prata, pussas, bli introducerad inför hennes vänner, prata länge i telefon med mera. Men ändå tvivlar jag på om hon tycker om mig.
Detta är inget jag visar utåt och jag hör av mig mindre än den genomsnittlige killen gör till en tjej han gillar. Jag är rädd för att visa känslor dessutom.
Min mor dog när jag var 12 år gammal. Hon dog mycket plötsligt. Kände mig övergiven och lämnad.
Ett ex lämnade mig efter 3 år för en annan kille. Jag är nog rädd för att bli övergiven. Rädslan för övergivenhet känns nästan som tvångstankar. Dumma tankar flyger genom skallen och många tankar är helt absurda. Har dessutom mycket ångest.
Mitt känsloliv är mycket rörigt. Det går upp och ner ständigt. Vet inte ens om jag orkar leva så många år till. Kommer kämpa ett tag till men dumma jävla tankar sätter käppar i hjulet.
Jag anses vara något utav en trygg och stabil kille. Anses av andra vara självsäker, säger alltid vad jag tycker med mera. Jag har en yta som utstrålar "jag gillar mig själv, jag behöver ingen annan för att må bra!"! Anses även ha ett starkt psyke.
Men sanningen är den att jag lider av svåra tankar. Har haft depressioner genom åren även om jag levt ett normalt liv med vänner, hobbys, familj och flickvänner. Tyvärr har depressionen tärt på mitt psyke.
Jag har en kompis jag har känt sen dagis. Om han inte har hört av sig på 2 dagar tror jag att han har "övergett" mig.
Denna tanke är helt absurd och vi är bästa kompisar. Berättar allt för varandra. Hade inte dessa tankar förr. Detta börjar nästan likna lite tvångstankar eller är det något annat?Träffar jag en tjej några månader tvivlar jag på om hon tycker om mig. Vi kan hålla handen, knulla, umgås, prata, pussas, bli introducerad inför hennes vänner, prata länge i telefon med mera. Men ändå tvivlar jag på om hon tycker om mig.
Detta är inget jag visar utåt och jag hör av mig mindre än den genomsnittlige killen gör till en tjej han gillar. Jag är rädd för att visa känslor dessutom.
Min mor dog när jag var 12 år gammal. Hon dog mycket plötsligt. Kände mig övergiven och lämnad.
Ett ex lämnade mig efter 3 år för en annan kille. Jag är nog rädd för att bli övergiven. Rädslan för övergivenhet känns nästan som tvångstankar. Dumma tankar flyger genom skallen och många tankar är helt absurda. Har dessutom mycket ångest.
Mitt känsloliv är mycket rörigt. Det går upp och ner ständigt. Vet inte ens om jag orkar leva så många år till. Kommer kämpa ett tag till men dumma jävla tankar sätter käppar i hjulet.
