Diagnos eller personlighet?

Hej!

Jag har på senare tid allt mer börjat fundera i banorna på om jag har någon diagnos och efter att ha sökt runt lite på internet så har jag inte blivit mycket klokare. Iallfallaf jag vet inte riktigt var gränsen mellan en diagnos och en människas personlighet börjar/slutar Så jag listar lite av mina beteenden och hoppas att någon kanske kan peka mig i rätt riktning eller lugna mig.

- Ibland när jag vistas med folk så pratar jag väldigt mycket, speciellt när jag känner mig trygg. Detta leder nästan alltid till att jag "går upp i varv" och blir hyperaktiv i brist på bättre ord. När jag kommer på mig själv och försöker lugna ner mig så känns det som att insidan skakar av energi liksom.

- Efter ovanstående stadie så brukar jag bli tystlåten och tankspridd, sitta och dagdrömma mer eller mindre.

Båda dessa stadie varar inte jättelänge och går över om jag byter miljö. Jag kan kontrollera dem om jag verkligen anstränger men det tar jättemycket energi så att säga. Detta händer nästan dagligen när jag är med kompisar.

- Över en vanlig månad känner jag mig helt normal för att sen gå ner mig lite i 2-3 dagar. Inget extremt men lite halvdeppig och att det tar emot att gå utanför dörren.

- Jag har inga humörsvängningar förutom nedstämdheten. Dvs jag brukar aldrig bli arg eller irriterad. Dock föredrar jag att dra mig undan och "komma ikapp" mentalt.


Börjar med dessa så får jag posta mer beteenden om det skulle vara aktuellt.

Mvh

Du är väl ung, intelligent och håller på att utvecklas känslomässigt, kan man tro...
... och gränsen mellan diagnos och personlighet går IMO mellan att en diagnos får man ta emot av en läkare, utskrivet på papper i någon form, t.ex. ett recept vilket skapar en "dom" över ens personlighet, en s.k. "sjukdom"... personligheten är alltså ens eget uttryck här i världen vilken form den nu än tar sig, och huruvida den personligheten blir "diagnosticerad" av en läkare eller inte beror alltså av hur man beter sig socialt... eller vilket politiskt system man lever under... i det gamla Sovjet kunde människor t.ex. bli diagnosticerade med "smygande schizofreni" för att de tänkte själva...men detta är ju såklart bara min egen uppfattning, som troligen inte delas av så många andra...

När du pratar så där mycket, avbryter du folk? Fyller du i det du tror att de ska säga?
Är du estetisk laggd? Hur är din motorik? Förmåga att planera och avsluta det du påbörjat? Passa tider?
Ärm du nu har "diagnos" hur skulle det påverka dig? Jag menar, känner du att det hör får dig att må dåligt?

Jag tror inte att jag direkt avbryter folk men rent tankemässigt brukar jag ligga steget före deras berättelse och fokusera på det istället för att vara i nuet. Likadant fyller jag inte i direkt snarare tar jag över samtalet när dom är klara och fyller på med mina saker.

Jag är extremt dålig på att måla etc. Dock ganska duktig på att skriva om det räknas. Motoriken är helt normal tror jag. Planera är jag duktig på, väldigt mycket sämre på att fullfölja saker. Att skjuta upp grejer är något av en paradgren för mig. Jag är även ofta försenad.

En diagnos skulle väl inte påverka mig jättemycket mer än att det hade varit skönt att slippa upp och nergångarna. Mina kompisar har även påpekat dessa och känns givetvis tråkigt att det är jobbigt för dem att umgås med mig.

Håller med. Sen finns det givetvis vissa som blir sjuka och blir farliga mot både andra och sig själva. Saknas självinsikten så måste man ibland "tvinga" en diagnos och mediciner på dem.

Istället för att bege sig till en doktor eller psykolog eller så och leta efter en diagnos åt sig själv (eller andra?) så kan man också försöka placera in sitt eget beteende och känslor inom någon valfri teori, för att på så sätt bättre begripa annars svårbegripliga beteenden hos sig själv...Att vara duktig på att skriva men dålig på att måla verkar t.ex. IMO luta åt att ens personlighet finns litegrann åt det systematiska hållet inom Simon Baron-Cohen's "E-S-teori"...skalan går väldigt förenklat sett som en termometerskala från en ände till en annan med en nollpunkt i mitten, d.v.s. från det ena hållet genom centrum till det diametralt motsatta hållet, eller från feminint via intersexuellt till maskulint, men eftersom begreppen lätt flyter ihop och blandas med varandra så uttrycker han det från en Empatiserande genom en balanserad till en Systematiserande personlighet istället...
http://www.matsohlin.se/Startsida/baron-cohen.htm

Ja, var gränsen går mellan "friskt" och "sjukt", eller mellan "skyldig" och "oskyldig" är inte alltid helt enkelt att dra... exemplen är ju många i dagens samhälle där olika beteenden hamnar i medias ljus och begrundas offentligt...

De kan ju vara så att du tex har ADHD. För det krävs en utredning, som tar lång tid. ADHD är en funktionsnedsättning som gör personen lite mer hyper för att inte tappa fokus.
Om du blir väldigt besvärad av det här så kan du ju söka hjälp. Annars så kan man ju leva med det här och lära sig hur man funkar.
Det finns vissa fördelar med ADHD, de kan tex vara att man är spirituell, ofta är man inte heller fördomsfull. Man brukar vara estetisk laggd och social. Många är också roliga och lättsamma. Snabbtänkt och okritisk är också sådan som är vanligt.

Om du nu skulle ha ADHB, så är det viktigt att man accepterar sig själv, det är vanlig att man upplever sig otillräcklig och är onödigt hård mot sig själv. Att man känner så är för man är "ojämn" i sin personlighet. Vissa saker klarar man galant, och andra saker som egentligen är lätta men tråkiga att utföra kan bli ogjorda.

ADHD går inte att bota, den klassas inte som sjukdom. Men med kunskap och lite ansträngning så kan man vända mycket till något possessivt också.

Säg till dina kompisar att du är medveten om det här, att du egentligen skulle vilja ändra dig men att du inte riktigt lyckats. Många visar stor förståelse när man visar sin sårbarhet och menar väl. Sedan kan du ju försöka vila före och efter en fest, så att du inte tar ut dig för mycket. Det kan vara svårt att dämpa sig när man väl är igång.

Jag tror inte du har någon bipolär diagnos, jag tror att skoven mellan upp och ner då är längre. När man är uppåt så brukar man vara extremt uppåt, och även fatta väldigt knasiga beslut. Jag vet också att vissa personer blir väldigt elaka och överdrivet kritiska till andra. Bipolär finns o olika dormer, men jag är inte så kunnig på det området.

Låter som att du befinner dig i fel sällskap, vilket kan få vem som helst att börja tvivla på sig själv, i synnerhet när "sällskapet" ifråga hackar på en.
Har du inga bättre kompisar än dessa "hackarna"?