Jordnärhet eller andlighet?

Om du var tvungen att välja mellan att leva två olika liv.

1. Ett hundraprocentigt jordnära liv där du aldrig fokuserar på något utanför "det konkreta", och har båda fötterna på jorden och uppskattar det lilla. Stort fokus på din familj och det som befinner sig nära dig. Inga filosofiska eller "högre" tankar.

2. Ett hundraprocentigt andligt liv, typ som en buddhistisk munk, där du ger upp all materialism och enbart fokuserar på "det högre" och andliga. Du ger bort dina dyra kläder, säljer alla dina tekniska prylar, osv, och ägnar stora delar av din tid att meditera och andra andliga aktiviteter för att få en högre insikt.

Jag tycker denna frågeställning är problematisk då jag ser det stora värdet i båda dessa riktningar, och de känns knappast vidare kompatibla med varandra. Som att blanda varmt vatten med kallt, där det blir en enda stor kompromiss där det ena vinns på bekostnad av det andra och vice versa. Det går inte att både äta kakan och ha den kvar.

Jag hyser väldigt stor respekt för jordnära människor som väljer att leva simpla liv nära naturen med båda fötterna stadigt på jorden. De lever inom ramarna och tänker aldrig utanför dessa på "onödiga" frågor som håller en sömnlös på nätterna som "meningen med livet" eller "finns det något mer än det här". De uppskattar det lilla och tänker bara på det som angår dem och det som de kan se med sina egna ögon. De är lyckliga och tacksamma för det de har och önskar inget mer än att sin familj och vänner är friska och välmående. Eventuellt en blygsam hobby vid sidan om.

Samtidigt fascineras jag av munkar som väljer att ge upp all materialism i denna värld och leva till hundra procent på ett andligt sätt, i strävan att komma närmare "Gud", "kosmos", "världsalltet" eller kalla det vad ni vill. Det går liksom inte att kombinera båda dessa på ett trovärdigt sätt. Antingen lever man innanför ramarna eller så lever man utanför ramarna, finns inget mitt emellan. Eller jo det finns det, men då gör man inget annat än att balansera på gränsen till båda alternativen utan att ta ett bestämt och avgörande steg.

Jag beundrar båda dessa val, men jag kan omöjligen bestämma mig för vilket som känns som det "rätta" valet. Rätt baserat på vad? Jag vet inte. För mig personligen antar jag? Men en person som är 50 50 på båda alternativen, hur ska jag göra för att komma fram till vilket alternativ jag vill sträva efter? Kasta tärning?

Motivera och ge mig era tankar gällande detta.

Om jag har förstått buddha och buddhism hyfsat rätt så fann han befrielse genom att gå "mitten vägen" och även genom att undvika extrema perspektiv och ståndpunkter. Så jag tycker nog faktiskt att det går att kombinera båda 2 i detta fall.

Det är lite synd att du väljer att dela upp det i 2 motsägelser, dualism ställer till det väldigt mycket, försök undvik det. Välj mitten vägen.

Hmm du har nog rätt i stort, jag tror att jag har blandat ihop det lite, jag skyller på trötthet. Däremot går det nog inte att kombinera jordnärhet med grubblande (vad är meningen med livet?). Buddha övergav ju sin rikedom för att istället leva i fattigdom i jakten på sanningen, och man får väl säga att han levde hyfsat jordnära, men samtidigt inte tycker jag. Att leva som en munk eller mediterande tiggare är knappast en livsstil som våra förfäder ägnade sig åt under stenåldern eller under tiden jordbrukandet etablerade sig ordentligt. Då fokuserade de endast på att arbeta och försörja sin familj och spara ordentligt så att de klarade sig under den kalla vintern. Fanns nog inte så mycket tid åt att meditera eller vara "andlig" då. Eller?

Sedan går det väl att argumentera för att dessa hårt arbetandes människor under jordbrukets tid var mer andliga av sig, som levde i harmoni med naturen på ett helt annat sätt än vad vi gör idag. Men jag vill ändå inte likställa det med buddhistiska och mediterande munkar, för det känns som att det är stor skillnad.

Nja, det beror väl lite på, om sinnet är upptaget hela ens vardag med grubblande så kan det bli lite krångligt att vara "jordnära" (när du skriver jordnära tolkar jag det som att leva i nuet), men samtidigt behöver du ju inte helt utesluta grubblande heller, man får väl vara lite selektiv kanske, för det är även bra att grubbla och tänka, det tränar sinnet och expanderar det. Det finns väl inget som säger emot att du kan grubbla hälften och leva i nuet hälften, givetvis förutsätter ju det att du kan tysta sinnet och släppa grubblandet, vilken kan vara lite utmanande för ett otränat sinne, men det är ju då meditation är en bra metod att ta till, för när man mediterar lever man så nära i nuet som det går att komma och tränar sinnet att släppa tanken.

Så jag tycker även där att det går att kombinera jordnärhet med grubblande, i slutändan handlar det bara om hur mycket tid du spenderar på att göra respektive sak.


Så var det nog, fast å andra sidan tror jag heller inte människorna på den tiden hade hört talas om meditation i nordligare delar. Det folk gjorde då för att vara andliga var att gå till kyrkan och be till gud, beror ju helt på vad man anser vara andligt och vad man måste göra för att kvalificera sig som andlig.

För att, för ett ögonblick, kondensera din frågeställning till en enda persons livshistoria kan du t.ex. läsa den här artikeln om "världens lyckligaste man" Matthieu Ricard, som övergav en extremt intellektuell tillvaro (i korthet: son till den franske filosofen Jean-François Revel, uppväxt med hembesök av nobelpristagare, kända konstnärer och andra intellektuella, molekylärgenetiker och fil. dr under nobelpristagaren François Jacob): "This Buddhist Monk Is The World's Happiest Man"

Befrielsen han fann var att ge upp allt livet hade att erbjuda honom, det var första steget efter detta så prövade han sig fram genom många extrema tekniker till ett form av uppvaknande men misslyckades. Det var inte förrän en dag under ett träd han satt och bestämde sig för att inte röra sig ur fläcken förrän uppvaknandet kom, och det kom. Buddhism är ingen mellanväg, buddhism kräver enorm disciplin och ett enormt tålamod att kunna stå emot frestelser och att meditera under mycket långa perioder, d.v.s om man vill uppnå något form av uppvaknande. Många buddhister ger enbart gåvor åt munkar och är trevliga mot varelser eftersom att detta gynnar karma och de föds om till ett bättre liv i nästa liv, men skall man verkligen gå in för buddhism är det inte längre en mellanväg.

Du kom riktigt nära ett bra inlägg men misslyckades. Kanske borde vi lära ut mer retorik i svensk grundskola.

1) Ställ inte krav på forumet som "Motivera och ge mig era tankar gällande detta".
2) Men du kom nära, du gav en kort intro och definierade två hållningar. Det är bra.

Det du skulle gjort här är att jämföra och kontrastera dessa två hållningar. Du har fyra text stycken som följer dina två initiala hållningar. Men de är mer som en kalops med slumpmässiga tankar huller om buller.

Ta tankarna från din kalops och sätt dom på ett strukturerat sätt i kontakt med dina punkter "1" och "2". Det finns två vinster med att göra det. Den första är att det tvingar dig att tänka på ett mer strukturerat och ordnat sätt, den andra är att det blir enklare för oss läsare att förstå och svara.

Bägge vinner och när bägge vinner får vi en bättre värld, eller åtminstone ett bättre forum. Jag ger ändå en tumme upp till ditt försök.

https://en.wikipedia.org/wiki/Middle_Way

Ett andligt liv är det enda möjliga alternativet. Men det är givetvis ett mycket enkelt liv, och på sitt sätt jordnära.

Då missförstod jag ditt koncept med ordet 'mellanväg'.

Andlighet: Ingen smärta, rädsla, hunger. Konstant påtänd "ibogain/weed/kokain". Vet vilka frågor man ska undvika tex "jag är jag". Ser överlapp i olika fält till tvärvetenskap. Inget språk med andra och har ingen att luta på. Gör saker tex skriva böcker utan motiv då deras tro gör de villkorslösa, odödliga. Ser vad som händer i framtiden kallt. Synkronicitet, deja vu följer de vart de än går. Tänker i OR.

Jordnära: Mild smärta. Ingen rädsla. Fasta måltider. Tänker i AND. Öl, sex, sport, bilar, barn. Har inget motiv och gör absolut inget. Framstår som kompetent då de kopierar papper utan att extrahera innehållet. Girig då säkerhet slår hedonism. Inga djupa relationer.

Ingen av de har motiv. Men andliga gör mer saker vilket bortförklaras av andra då ingen fattar något. Det går inte att misslyckas med något om man aldrig ens försöker. Ingen av de har djupa relationer men andliga ser världen som sin familj medan jordnära ser familj som kollektivt avtal.

Aff, det är svårt. Kan man göra båda samtidigt kanske? Om man nu vill båda. Jordnära livet kräver väl att du har någon typ av moral ändå. Det fina i det är ju att man bara är sig själv totalt, bara vara.