Sanning och lögn

Tackar... ...vad säger du själv om mitt inlägg ovan, nr. 9, då?

Jag begriper det inte, vilket i o för sig inte säger något alls om tankarnas kvalitet. Men det begriper jag att det är extremt viktigt att vederlägga en person, eller ett resonemang, som påpekar att alla ljuger, den hade jag i mitt nuvarande sinnestillstånd gått bet på. Jag vill också tacka han som du vederlade. Stenhårt från båda hållen.

Aha..???
Nåväl... om nu ordet "vederlägga" betyder;

"Man ”bevisar den fullständiga felaktigheten hos (utsaga eller resonemang)”, enligt Plusordboken. Ordet kan användas även om person. Det kommer av tyska ’wider*legen’, som betyder ’motbevisa’.",

och samtidigt de båda begreppen "rätt och fel" kan antas i vissa lägen inte finnas, så uppstår plötsligt ett tomrum i resonemanget som kan utfyllas av något nytt, ett tredje tredje mellanliggande alternativ till den föregående ibland ändlöst käbblande dualiteten "rätt-fel"... om ingen av parterna i vissa situationer antas kunna ha varken 100% rätt eller 100% fel, utan bör tvingas inse att en extremuppfattning av dessa ibland alltid är litegranna färgad av motsatsen, så infinner sig ofrånkomligen en tredje balanserad synpunkt dem emellan...svart-vitt blir grått och "rätt-fel" blir neutralt...som en domare mellan två olika lag... denna neutrala tredje ståndpunkt kan således börja se nya och fler motsatspar från denna tredje synvinkel, t.ex. de närbesläktade begreppsparen "ont-gott" eller "egoism-altruism", och dessa motsatspar kan sedan med fördel analyseras med hjälp av Danne Nordlings utmärkta "moralfilosofiska analysinstrument"...

På detta sätt kan alltså en annars olöslig konfrontation mellan vad som anses vara "sanning" eller "lögn" eller "rätt" eller "fel" nyanseras genom att man själv drar sig ur den mentala striden, lär sig något nytt och beser slagfältet från en tillbakadragen insiktsfull position...

Ditt svar innehåller många frågeställningar och problem. Jag tror att jag nöjer mig med att konstatera att vederläggning är centralt inom filosofin och du bör inte, om du tänker syssla med filosofi, dra dig undan. Det är ingen strid. Jag skrev ett inlägg igår om det här som jag klistrar in. Är tyvärr för upprörd just nu då hunden blev under bilen. ( egentligen skall man i filosofiska sammanhang begära uppskov )

Nu skall jag försöka redogöra för vad okunnighet är och hur den uppkommer.

Jag tror man kan utgå från att om en man gör det som inte är riktigt eller det orätta, då leder det till att personen kommer i delo med sig själv. Att göra det som är fel skapar motsättningar eller spänningar i själen; man blir osäker och tvekande, misstänksam och urskuldande, försiktig och feg. Man blir blockerad och ur stånd att hämta upp kunskap ur själen. Denna blockering kan bestå av en samling falska åsikter, men dom är alltid ett slags avståndstagande som kan tolkas som högmod men som inget annat är än rädsla.Denna blockering förhindrar den naturliga kunskapsprocessen som består i att lyfta fram den inneboende medfödda kunskapen och bygga upp den gemensamma epistemologiska koherenta helheten som en vaken verklighet. En sådan man förfaller i okunnighet, men kan räddas med själslig behandling. Starka känslor av skam får man räkna med.

Filosofin är alltså en metod att lyfta fram kunskapen med hjälp av dialektiken och resonemanget.

Hur blir då kunskap "till"? Jo, den aktualiseras. Hur aktualiseras den? Den aktualiseras genom resonemanget: plötsligt stämmer allt! Nu vet jag t ex att det finns onda folkslag och goda, liksom det finns onda och goda individer. Jag vet det. Kunskapen, som fanns latent inom mig som en dröm, har medels det följdriktiga resonemanget aktualiserats.

Nu har jag befriats från en blockering och det öppnar upp nya dörrar. Därför är kunskapen något gott och filosofin som lyfter fram den något skönt och nyttigt, medan okunnigheten är något ont och retoriken, sofistiken och lögnen något fult och onyttigt.

Det är fult att tro att någon annan vet bättre, det är vackert att inse att kunskapen hos någon är aktualiserad. Det är således fult att tro på Einstein, Wittgenstein, Popper, och dom andra judarna. För dom gör inget annat än ljuger och talar strunt. Det är vackert att inse att kunskapen i vissa dialoger och texter tycks vara aktualiserad.

Skillnaden är den mellan inbitna lögnare och skurkar och sanningsenliga ärligt sökande fattiga män. Vi lever i en värld som domineras av lögnare som styr och ställer över stater och människor som dom behagar med hjälp av lögnen.

Tänker du vara en del av detta genom att "beundra" Wittgenstein? Han som inte ens nådde fram till filosofin. En mystiker som nätt och jämt lyckades kravla sig fram till en kunskapsrelativistisk position. Är det en sån människa du aktar och värdesätter?

Aahhh...ett långt inlägg... ... vilket dessbättre kan bemötas medelst den "tredje positionen" i.o.m. att det tidigare nämnda motsatsparet "ont-gott" aktualiserades samtidigt som den eviga syndabocken "juden" dessvärre benämndes som "ful" i sammanhanget... medan personligt navelskådande och fattigdom upphöjdes till "ärligt sökande"... ... att inte se varje människa som en potentiell lärare, oavsett epitet eller förmögenhet, skvallrar om en fördomsfullhet vilken dessvärre kan avhålla den naturliga nyfikenheten från att inhämta viss själsligt nödvändig kunskap...så...finns någon kunskap om dessa frågor att hämta någonstans ö.h.t.? Varje människa har förstås sin egen ödesbestämda väg att vandra, men min väg till svaret på alla dessa frågor ledde i alla fall fram till en av de ultimata (vetenskapliga) lärarna på området, Jeremy Griffith.

...och såklart är det en strid/kamp... en "inre" kamp mellan intellektet och instinkterna som pågått ända sedan paradisets dagar...

vad kan en mor tänkas vilja gömma för sitt barn? näst intill allt skulle jag tro. nyfrälst brottsling? hahaha, den va bra att tala med "gud" är som att tala med sig själv, man kan inte gömma nåt från sig själv.

Aha...då är ditt eget argument vederlagt, då...
...eftersom man ju uppenbarligen inte kan gömma något för sig själv, i alla fall...fast en del menar att man kan det i sitt undermedvetna? ...men då är det ju inte uttalad lögn det är frågan om, utan något annat... en slags känslomässig möjlighet till utökat medvetande, kanske...

självklart, jag kan enbart använda mig själv som underlag här.eftersom jag är den enda jag verkligen känner och förstår fullt ut. att använda något annat är som att använda förfalskad fakta eller iallafall väldigt grunda faktorer. i grunden så borde man alltid utgå ifrån sig själv om man vill komma sanningen så nära som möjligt, efter som det är den enda stabila grunden att stå på.

man kan inte gömma det man inte vet om, det som finns i det undermedvetna existerar inte tills det flyter upp. så nej, du kan inte gömma saker från dig själv, eftersom man enbart kan gömma saker man vet existerar.

Två fetade knepigheter där... en fördom och en självmotsägelse... vederlagda genom insikten att sanningen endast är en egenskap hos ett påstående, och en annan stabil grund kallas vetenskap, samt att något som dels finns men samtidigt inte existerar är en självmotsägelse som vederläggs genom insikten att undermedvetna potentiella vetskaper/kunskaper manifesterar sig själva som undertryckta/låsta känslor...

Inte så studentroland! Så här:

Här är ett mer genomtänkt svar som inte går in på detaljer i ditt inlägg men som ändå vidrör den centrala problematiken på ett allmänt plan.

Ett uppenbart problem med ditt resonemang om synteser av motsatser är jag inte kan se hur detta kan ske ( om det sköna, goda och rätta är samma sak.) På vilket sätt kan en person ställa sig bortom å ena sidan det sköna, goda och rätta och å andra sidan det fula, onda och orätta? Är det inte så att en person endera är det ena eller det andra? En person kan ju inte vara både ock - samtidigt: både ful och vacker, ond och god, orättfärdig och rättfärdig! Det här ser vi ganska lätt om vi frågar oss: kan en person vara både kunnig och okunnig samtidigt om en sak? Alltså både känna igen Sokrates på avstånd och inte känna igen honom. Det förefaller omöjligt. Samma förhållande gäller det rätta: kan vi handla riktigt och oriktigt samtidigt? Alltså både hålla i kniven rätt och fel. Det förefaller omöjligt. Och på samma sätt i alla andra fall: endera är en sak vacker eller ful, god eller ond, rätt eller fel.

Men om du fortfarande tvivlar: är det möjligt att finnas och inte finnas samtidig, att vara och inte vara? Nej, endera är du och finns eller så är du inte och finns inte. Det finns inget sånt som enhörningar, det är inte så att dom både finns och inte finns, dom finns helt enkelt inte. Och samma sakförhållanden gäller alla levande varelser: dom finns - det är inte så att dom både finns och inte finns.

Alltså verkar det som om motsatser aldrig kan förenas. Men du kanske hävdar att motsatser inte finns? Men i så fall finns heller ingen syntes, eller hur? Endera motsatser som är oförenliga eller inga motsatser alls.

Jag nämnde i början möjligheten av att dessa universaler ( en term vi kan använda oss av om du vill) hör samman: att alla dessa termer på ena sidan på nått sätt bara är olika språkliga uttryck som inte riktigt fångar men heller inte förbiser det själstillstånd som avses. Detta skulle implicera att man egentligen som Kierkegaard kunde med avseende på själen utropa: "antingen eller"! Endera allt det där, om vi nu vill kalla det gott, skönt, lyckligt, sanningsenligt o s v, eller, det andra, ont, fult, lögnaktigt. Det viktiga, tror jag, är att inse att språket inget är i sig, språkfilosofin till trots; ty språket är föränderligt, och det som ständigt är i förändring är aldrig identiskt med sig själv, och det som aldrig är identiskt med sig själv, är inte.

P.S. Det är konstigt, men jag måste nämna det - kanske nån har märkt det: min stil börjar likna Senecas, vilket är egendomligt då jag varken är särdeles inläst på honom eller på annat sätt medvetet har strävat efter det. Det har slagit mig som en hammare i huvudet. Är det söderns sol? Eller är det kontemplationen? Eller är det åldern? Eller är det alla faktorerna? Kanske jag var Seneca i ett tidigare liv? Helt tokigt det hela, men härligt ändå.

Wow...en jättelång text...
Nåväl... vacker och ful kan man ju vara samtidigt eftersom skönheten ligger i betraktarens öga?
Ond och god kan man också vara samtidigt eftersom varje människa bär med sig sin egen skugga?
Orättfärdig och rättfärdig kan man också vara samtidigt eftersom man kan göra i omgivningens ögon moraliskt förkastliga saker vilka självrättfärdigas genom att man finner sin övertygelse från texter i en helig bok?
Kunnig och samtidigt okunnig om en sak kan man vara om "saken" ifråga är mångbottnad, flerfacetterad och komplicerad, som t.ex. C-vitaminets betydelse för hälsan i kroppen?
Sokrates dog för länge se'n och ingen nu levande person kan "känna igen" honom på avstånd...
Riktigt och oriktigt kan vi handla samtidigt genom att navigera till sjöss i en riktig kompassriktning men hamna på en oriktig kurs när hänsyn tas till den magnetiska missvisningen...
Att hålla i kniven rätt och fel samtidigt kan man göra om man håller en kniv riktigt i handtaget, men råkar hålla en kniv som är slipad enbart på den ena sidan för att passa en vänsterhänt människa men man håller den av gammal vana i höger hand?

Att som Shakespeare fråga sig "to be or not to be" hänger ihop med Euklides parallell-axiom... när detta axiom ifrågasätts, ställs på ända och motbevisas, vilket Riemann gjort och en "icke-euklidisk" matematik således uppstått, så kan också annars hittills parallella företeelser mötas, vilket Einstein insåg och Bolyai, Lobachevsky och Howard Bloom m.fl. dragit slutsatser av...

Jag söker efter något att ta i men ser bara nonsens. Är det så här du uppför dig bland dina vänner? Tramsar strunt och gör dig till! Du bemöter inte ett enda argument på allvar och gör dig själv till åtlöje.

Vem som helst kan hålla på så där och jag bedyrar dig att du inte imponerar på någon, din otvättade snorunge!