Citat:
Ursprungligen postat av
studentroland
Aahhh...ett långt inlägg...

... vilket dessbättre kan bemötas medelst den "tredje positionen" i.o.m. att det tidigare nämnda motsatsparet "ont-gott" aktualiserades samtidigt som den eviga syndabocken "juden" dessvärre benämndes som "ful" i sammanhanget... medan personligt navelskådande och fattigdom upphöjdes till "ärligt sökande"...

... att inte se varje människa som en potentiell lärare, oavsett epitet eller förmögenhet, skvallrar om en fördomsfullhet vilken dessvärre kan avhålla den naturliga nyfikenheten från att inhämta viss själsligt nödvändig kunskap...så...finns någon kunskap om dessa frågor att hämta någonstans ö.h.t.? Varje människa har förstås sin egen ödesbestämda väg att vandra, men min väg till svaret på alla dessa frågor ledde i alla fall fram till en av de ultimata (vetenskapliga) lärarna på området,
Jeremy Griffith.
...och såklart är det en strid/kamp... en "inre" kamp mellan intellektet och instinkterna som pågått ända sedan paradisets dagar...

Inte så studentroland! Så här:
Här är ett mer genomtänkt svar som inte går in på detaljer i ditt inlägg men som ändå vidrör den centrala problematiken på ett allmänt plan.
Ett uppenbart problem med ditt resonemang om synteser av motsatser är jag inte kan se hur detta kan ske ( om det sköna, goda och rätta är samma sak.) På vilket sätt kan en person ställa sig bortom å ena sidan det sköna, goda och rätta och å andra sidan det fula, onda och orätta? Är det inte så att en person endera är det ena eller det andra? En person kan ju inte vara både ock - samtidigt: både ful och vacker, ond och god, orättfärdig och rättfärdig! Det här ser vi ganska lätt om vi frågar oss: kan en person vara både kunnig och okunnig samtidigt om en sak? Alltså både känna igen Sokrates på avstånd och inte känna igen honom. Det förefaller omöjligt. Samma förhållande gäller det rätta: kan vi handla riktigt och oriktigt samtidigt? Alltså både hålla i kniven rätt och fel. Det förefaller omöjligt. Och på samma sätt i alla andra fall: endera är en sak vacker eller ful, god eller ond, rätt eller fel.
Men om du fortfarande tvivlar: är det möjligt att finnas och inte finnas samtidig, att vara och inte vara? Nej, endera är du och finns eller så är du inte och finns inte. Det finns inget sånt som enhörningar, det är inte så att dom både finns och inte finns, dom finns helt enkelt inte. Och samma sakförhållanden gäller alla levande varelser: dom finns - det är inte så att dom både finns och inte finns.
Alltså verkar det som om motsatser aldrig kan förenas. Men du kanske hävdar att motsatser inte finns? Men i så fall finns heller ingen syntes, eller hur? Endera motsatser som är oförenliga eller inga motsatser alls.
Jag nämnde i början möjligheten av att dessa universaler ( en term vi kan använda oss av om du vill) hör samman: att alla dessa termer på ena sidan på nått sätt bara är olika språkliga uttryck som inte riktigt fångar men heller inte förbiser det själstillstånd som avses. Detta skulle implicera att man egentligen som Kierkegaard kunde med avseende på själen utropa: "antingen eller"! Endera allt det där, om vi nu vill kalla det gott, skönt, lyckligt, sanningsenligt o s v, eller, det andra, ont, fult, lögnaktigt. Det viktiga, tror jag, är att inse att språket inget är i sig, språkfilosofin till trots; ty språket är föränderligt, och det som ständigt är i förändring är aldrig identiskt med sig själv, och det som aldrig är identiskt med sig själv, är inte.
P.S. Det är konstigt, men jag måste nämna det - kanske nån har märkt det: min stil börjar likna Senecas, vilket är egendomligt då jag varken är särdeles inläst på honom eller på annat sätt medvetet har strävat efter det. Det har slagit mig som en hammare i huvudet. Är det söderns sol? Eller är det kontemplationen? Eller är det åldern? Eller är det alla faktorerna? Kanske jag var Seneca i ett tidigare liv? Helt tokigt det hela, men härligt ändå.