Hej alla,
Det var länge sedan jag var på Flashback.
Har frekvent läst, men skrivit för första gången idag. Med detta inlägg (denna trådstart) blir det två inlägg
Obeskrivande titel, men ändå beskrivande. Jag hoppas ni har överseende.
Jag är på en position i livet där jag känner att jag fastnat. Det finns liksom ingen bra väg framåt och jag trivs inte där jag är nu.
Jag har levt i ett väldigt destruktivt förhållande - som också lett till mitt eget desktruktiva leverne;
Dålig ekonomi, dålig närvaro på jobbet, dåliga beslut (speciellt om ekonomi) - i princip att hela tiden sätta käppar i hjulen på mig själv.
Lever väldigt ohälsosamt, dock har jag hållt mig borta från droger och alkohol (även om jag ibland, eller snarare sällan, dricker).
Jag har på senare år (kanske senaste 2) dock rättat upp lite av detta. Jag har slängt kreditkortet (och betalat av skulden), tänker mer på vilka beslut jag tar, är mer sparsam o.s.v. Men samtidigt har jag märkt att konsumtionen var ett sätt att lindra den annars gråa vardagen.
Jag har ett jobb som jag i många år har gillat, men senaste året (och säkert innan dess) har det hänt något. Dels på arbetsplatsen i sig har det blivit sämre, men främst min egen situation. Blir illa behandlad och förbisedd. Hjälper inte att jag jobbat som ett jävla as, säkert 12 timmar om dagen plus helger bara för att hinna med allt. Sitter ensam med det mesta - ja, förutom en grej där man plockat in en indolent sopa som förstärkning, som mest är intresserad av att sitta av timmarna.
Jag har under senaste året försökt förklarar för min arbetsgivare att jag vill gå vidare till andra uppgifter, men nej, man hänvisar till att jag är för duktig på det jag gör idag, så det tar stopp...
Ingen vidare lönehöjning heller - i alla fall inte som reflekterar det jag åstadkommit senaste åren.
Nu har jag helt enkelt ruttnat lite.
Jag har funderat på att söka mig vidare - men hur fan gör man det med bara gymnasieutbildning och ospecifika arbetslivserfarenheter? Och plugga vidare vette fan. Jag vill gärna läsa civ.ing. på KTH (är livrädd för att lämna Stockholm), men där är det lite väl svårt att komma in med mina betyg.
Ska självklart skriva HP nästa år (vet inte varför jag inte gjort det tidigare).
Samtidigt vill jag försöka mig på en tanke som jag haft sedan jag var typ 15 - militären.
Jag bommade lumpen tyvärr, men jag funderar på att söka nu. Men frågan är, hur bra är Försvarsmakten när det kommer till karriär? Häftigt jobb kan man säkert få, men man har ju hört skräckhistorier från folk som jobbar/jobbat för FM.
För att sammanfatta (svårt att samla tankarna) så får detta motstånd i livet mig att må dåligt. Jag tappar motivation, sover dåligt och känner mig allmänt på fel plats.
Hur fasiken ska jag göra (utöver att bita ihop) för att komma ur det här?
Ni får gärna skjuta lite tankar och idéer så ska jag återkomma när jag samlat mina lite mer.
/z
Det var länge sedan jag var på Flashback.
Har frekvent läst, men skrivit för första gången idag. Med detta inlägg (denna trådstart) blir det två inlägg
Obeskrivande titel, men ändå beskrivande. Jag hoppas ni har överseende.
Jag är på en position i livet där jag känner att jag fastnat. Det finns liksom ingen bra väg framåt och jag trivs inte där jag är nu.
Jag har levt i ett väldigt destruktivt förhållande - som också lett till mitt eget desktruktiva leverne;
Dålig ekonomi, dålig närvaro på jobbet, dåliga beslut (speciellt om ekonomi) - i princip att hela tiden sätta käppar i hjulen på mig själv.
Lever väldigt ohälsosamt, dock har jag hållt mig borta från droger och alkohol (även om jag ibland, eller snarare sällan, dricker).
Jag har på senare år (kanske senaste 2) dock rättat upp lite av detta. Jag har slängt kreditkortet (och betalat av skulden), tänker mer på vilka beslut jag tar, är mer sparsam o.s.v. Men samtidigt har jag märkt att konsumtionen var ett sätt att lindra den annars gråa vardagen.
Jag har ett jobb som jag i många år har gillat, men senaste året (och säkert innan dess) har det hänt något. Dels på arbetsplatsen i sig har det blivit sämre, men främst min egen situation. Blir illa behandlad och förbisedd. Hjälper inte att jag jobbat som ett jävla as, säkert 12 timmar om dagen plus helger bara för att hinna med allt. Sitter ensam med det mesta - ja, förutom en grej där man plockat in en indolent sopa som förstärkning, som mest är intresserad av att sitta av timmarna.
Jag har under senaste året försökt förklarar för min arbetsgivare att jag vill gå vidare till andra uppgifter, men nej, man hänvisar till att jag är för duktig på det jag gör idag, så det tar stopp...
Ingen vidare lönehöjning heller - i alla fall inte som reflekterar det jag åstadkommit senaste åren.
Nu har jag helt enkelt ruttnat lite.
Jag har funderat på att söka mig vidare - men hur fan gör man det med bara gymnasieutbildning och ospecifika arbetslivserfarenheter? Och plugga vidare vette fan. Jag vill gärna läsa civ.ing. på KTH (är livrädd för att lämna Stockholm), men där är det lite väl svårt att komma in med mina betyg.
Ska självklart skriva HP nästa år (vet inte varför jag inte gjort det tidigare).
Samtidigt vill jag försöka mig på en tanke som jag haft sedan jag var typ 15 - militären.
Jag bommade lumpen tyvärr, men jag funderar på att söka nu. Men frågan är, hur bra är Försvarsmakten när det kommer till karriär? Häftigt jobb kan man säkert få, men man har ju hört skräckhistorier från folk som jobbar/jobbat för FM.
För att sammanfatta (svårt att samla tankarna) så får detta motstånd i livet mig att må dåligt. Jag tappar motivation, sover dåligt och känner mig allmänt på fel plats.
Hur fasiken ska jag göra (utöver att bita ihop) för att komma ur det här?
Ni får gärna skjuta lite tankar och idéer så ska jag återkomma när jag samlat mina lite mer.
/z
