En historia om hur svensk vård fungerar, är inte detta direkt farligt?

Jag har för det mesta misstrott människor som talar SÅ illa om svensk vård (undantag akuten). Men här får ni en historia som jag fick erfara själv och blev motbevisad i mina tron.

Först gick jag till en privatläkare för att få benso utskriver mot min flygrädsla. Efter samtalet konstaterade han att jag borde vända mig till min vårdcentral då han misstänkte generell orossyndrom = ångest = eller liknande.

Jag ringde till min vårdcentral och blev kopplad till en allmän läkare, som gav mig motvilligt en tid två veckor senare för att skriva ut medicin. Jag sa att jag är intresserad av att träffa någon för att prata om min problematik, men vi bokade alltså en tid för att skriva ut ångestdämpande direkt (när jag nämnde min flygrädsla).

Jag travade dit på utsatt tid och möttes av en stressad tant som först och främst skrev ut 25 mg benso till mig, efter att jag bad om det snällt, och avbröt mig hela tiden när jag berättade om mina besvär. Jag sa att jag upplever att jag är väldigt rädd och orolig av mig och det sätter käppar i hjulet för mig till vardags. Hennes svar var direkt "ja, vi kan ju kika på att skriva ut SSRI till dig, många mår bättre av det". Hon poängterade snabbt att det INTE är några mediciner som man kan bli beroende av. Vad doktorn såklart inte vet är att jag har full inblick i alla psykmediciner, både lagligt och olagligt, och vet precis vad SSRI gör. Jag tyckte att det var lite märkligt att få det utskrivet mot generell oro, som inte ens är diagnosticerad, och sa att jag helst undviker medicinering i den mån det går.

Hon försökte ett tag övertyga mig om motsatsen och nämnde säkert SSRI 7-8 gånger under samtalet. Jag tryckte på att jag ville träffa en terapeut, varpå hon till slut sa så gott som "dina besvär verkar inte tillräckligt allvarliga för att vi ska kunna hjälpa dig", samt tipsade om online-KBT.

Jag gick paff därifrån med mitt 25 mg benso-recept.

Lustigt.

Det är ju tur att jag inte är psyksjuk på riktigt, utan kan agera terapeut åt mig själv, och faktiskt vet bättre än att proppa mig full med SSRI det första jag gör, men vad händer med dem som inte vet bättre? Alla 19-åringar som är i desperation och inte får riktig hjälp? Alla potentiella människor som går runt med tankar om att knivhugga barn eller våldta?

Vad fan är det som händer? Har ni liknande erfarenheter?

Detta har blivit en regel snarare än undantag i svensk vård. Jag skulle bli förvånad om det ens fanns en enda Patch Adams i våra svenska sjukhus, så dåligt som allt fungerar.

Så här går det med offentlig sjukvård och äldrevård - ingen bryr sig om sin arbetsprestation eftersom kunden (dvs den sjuka medborgaren) ändå tvingas betala via skattsedeln.

Jag hade för ett tag sedan skabb som spridit sig på båda mina händer. Jag var på tre läkarbesök innan de kunde fastställa vad jag hade. På det tredje så tipsade jag, alltså patienten, att kanske rörde sig om skabb. Läkaren kliade sig på huvudet och konstaterade att så kanske kunde vara fallet. Detta kostade mig 3 gånger 200 kronor (200 kronor per läkarbesök), alltså 600 kronor.

Min vän hade streptokocker, en bakterie som koloniserar gomspenen och får den att svälla upp vilket medför andningssvårigheter, och det tog två besök hos läkaren för att denne skulle dra den rätta slutsatsen. Vid första tillfället var gomspenen normal, men min vän hade svåra halssmärtor. Läkaren gav ett schablonartat svar och sa "Vänta och se och kom tillbaka om 2 veckor". Min vän kom tillbaka efter 1 vecka med stora andningsproblem. Läkaren ojade sig och petade på den uppsvullna gomseglet som var i storlek med en piningsboll och konstaterade att min vän kanske ändå hade streptokocker.

Jag vet inte riktigt vad deras jobb är, men de verkar tro att det är att sitta på sina feta arslen och dricka kaffe.

Det är ett sjukt tryck på psykvården, fler och fler mår dåligt. Därför måste de med störst besvär prioriteras samtalsbehandling och allt annat, mindre handikappande, lösas med piller. Tyvärr är det så och därför inte konstigt att det blev så i ditt fall.

Tycker du att det är rimligt att rekommendera SSRI till någon som är på första besök och söker hjälp för oklart vad?

Läkaren gjorde ju en bedömning, ansåg att du har ångest av en viss karaktär och gav dig mediciner och KBT. Det var ju inte "oklart vad" och det verkar du ju inte heller tycka eftersom du menar att du kan behandla dig själv. Ser inte problemet, men utveckla gärna.

SSRI hjälper mot mycket vad är problemet? Varför lägga mer resurser än vad som behövs när det räcker att ge ut SSRI?

Det hjälper inte enbart med SSRI. Det är tänkt att vara ett hjälpmedel till att må bättre, du tar tabletterna och samtidigt får du stöd T ex samtalskontakt av något slag för att komma till och över varför personen mår som den gör. Att enbart äta piller är som att lägga locket på men det 'sjuka' finns fortfarande kvar.

Problemet är att sjukvården inte hjälper dem som visar sig vara sjuka på riktigt, utan bemöter förmodligen varje patient så. Erbjuder SSRI initialt utan att ens haft ett längre samtal, och någon stackare där kommer ju att köpa snacket och tacka ja. Ska man verkligen vara medicinerad varje dag av sitt liv för att klara av existensen? Är det någon form av långsiktigt lösning? Man förstör på så sätt många unga människors liv.

Det är poängen, missar du verkligen det? Jag kanske borde placerat denna tråd i "samhälle" eller "medicin", så hade någon förstått. Du förstår väl samtidigt att svårt sjuka är de första människor att få tabletter istället för samtal? Men att det är hur som helst löjligt att erbjuda SSRI till någon som är på ett första besök angående sin skit?

Jag är som tur är i en sits där jag kan dra upp mig själv, utan vårdens hjälp, men du förstår väl slutligen att det är så här vården bemöter ALLA som kommer med sin problematik?

Are you with me?



Framför allt att erbjuda SSRI till någon som ännu blivit diagnosticerad är rätt märkligt, som ett första alternativ. Sådant konstaterar man väl åtminstone efter ett par träffar?

I´ m with you, TS.
Schablonmässigt, men så bemöts även cancersjuka av i dag.
Detta är en övergång till privat vård och för dem som har råd med vård, de andra får det de får.
Detta i konkurrens då med en massiv invandring.
Men svensken ville ha det så här och då blev det så här.

Det är inte rimligt att få SSRI utskrivet efter ett besök på öppenvården. Psykiatrin har en omtalad historia och allt det här med SSRI kommer ses som ett stort misstag i framtiden tror jag. Just att det skrivs ut till allt menar jag då.

Bra hade det varit att rusta människor i ung ålder. Prata om döden i skolan, prata om kriser vi människor kan gå igenom och lära ut att leva i nuet. Det är i skolan man skall lära, men där man istället för att lära kan förlora sig själv i framgångshetsen.

Så är det verkligen, geografi lär man sig faktiskt ändå. There's google for that.

Eller kanske inte?
Flyger du ofta?