Skära sig i armarna.

Självstympning av det här slaget är omvandlingen av psykisk smärta som är svårhanterlig och något som man enbart kan korrigera självmant (med psykologisk hjälp) till fysisk smärta som är relativt lätthanterligt och svårt att dölja, det kan ses som ett skrik på hjälp eller helt enkelt bara något som flyttar fokuseringen ifrån den psyskiska smärtan man känner. Så för att summera, den fysiska smärtan är lättare att hantera än den psykiska därför utövar folk dessa självdestruktiva beteenden även fast de har full kännedom om konsekvenser. Tyvärr så har just denna formen av självdestruktivt beteende fått mer fotfäste på senare tid, speciellt bland kvinnor.

Om vi breddar konceptet om självdestruktivitet så kan det innefatta så ofantligt mycket mer än att direkt sätta ut för att åsamka sig skada. Diverse rusmedels bruk, kriminalitet och så vidare kan vara produkter av samma sak, man känner sig fångad psykiskt och behöver få ett fysiskt utlopp för att hantera sin situation. Beteenden som utåt sett kan te sig ologiska, ta t.ex. den rätt kända skådespelerskan Winona Ryder som åkte fast när hon snattade. Logiskt sett borde en person som har det såpass ekonomiskt stabilt att hon kan handla i butiken men ändå väljer att snatta ha några sekundära motiv. Jag tror om ni frågar Winona i efterhand om det var värt att sno just det plagget även om hon kanske inte skulle åkt fast för det så skulle hon nog svara nej, vilket ytterliggare understryker att det är inte en handling som är rotad i logik utan snarare ett utspel född ur psykologiska problem.

Känner även en tjej som har anneroxia och skär sig. Hon har någon medfödd sjukdom dom gör att hon inte kan känna smärta alls, men där emot värme, kyla och beröring.

Hon har vart deprimerad sen 6 års åldern då hon började skära sig för att få uppmärkasmhet. Men nu är hon riktigt sjuk.

Hon har försökt att ta livet av sig minst 8 ggr, har blivigt sexuellt utnyttjad av sin lärare i hög stadiet, har antagligen blivigt våldtagen men vill inte prata nått om det. Hon har även använt droger.

Förr så sjöng hon och skrev egna låtar, men hon har nu nästan gett upp allt utom att måla och att sy kläder. Hon har alltid tyckt att hon har vart värdelös på allt. Det enda sätt hon säger att bli lycklig är att bli vacker vilket hon redan är...

Helt omöjligt att uppmuntra henne, hon tror även att alla ljuger och bara försöker vara snäll emot henne, så hon lyssnar inte på nån och säger inte nått till nån.

Flera gånger har hon åkt in och ut på psyket men då har det bara blivigt värre. Hon är dagligen på sjukhus för att sy det hon skär sig.

Har nästan gett upp för att hjälpa henne, det finns inget man kan göra. Hon är dessutom tre år yngre än mig.

Jobbig situation!
Jag kände inte personen under tiden hon mådde riktigt dåligt, och det är jag faktiskt glad över.
En person kan "förfalla" väldigt snabbt. Min bekanta hade ett otroligt stöd från 2 psykologer, fick gå DBT efter många om och men. Var inlagd för behandling av anorexi. Tror hon har 2 st självmordsförsök bakom sig.
Det enda som "hjälper" enligt henne, är att personen i fråga VILL bli frisk.
Många "gillar" sin sjukdom, för att det är det enda som de kan kontrollera i sitt liv. Nånting som känns verkligt.
Övergrepp är nog roten till det onda i de flesta fall vad det gäller borderline.
Min bekanta var utsatt för övergrepp när hon var mellan 4 och 18 år.
Hennes uppväxt, med det jag känner till, kan jämföras med "hur man uppfostrar en sociopat" eller "hur du får ditt barn att begå självmord innan 15-års ålder" med daglig psykisk tortyr, övergrepp, våld och annat vidrigt.

Det hjälper inte att säga "du är vacker", för det betyder ingenting när de inte kan tro på dig.

Idag mår hon väldigt mycket bättre. Visst dippar hon ner ibland, men mår överlag väldigt bra. Hon har brytit med sitt gamla liv helt, och har fullt stöd från alla håll och kanter.
Hon säger att det var psykologhjälpen i kombination av DBT som hjälpte henne.

Hoppas det går bra.

Jag har inte kännt henne så länge, bara ett halvår. Men en gemensam kompis (hon som mår dårligt vet inte om att jag känner henne) tror att hon har börjat med droger igen.

Hon vill inte erkänna att hon är "sjuk". Försöker prata med henne om knarket, övergreppen och det, men hon vill inte prata om det. Tror att hon mår bättre om hon bara kan lita på nån och berätta allt, men mina försök är bara lönlösta.

Hon vill inte berätta nått för de psykologer hon träffar, hon har inte ens berättat om övergreppen för sina föräldrar.

Hennes föräldrar är en toppen familj, försöker göra allt för att hjälpa henne, men hon vill ju inte prata om nått. Enligt henne är hennes idol sin "mamma".

Sedna jag började lära känna henne i juni/juli så har det bara blivigt värre och värre...

För de som ha problem med att de skadar sig eller är anhöriga fins e-postlistor på http://ww.buslist.org

För den som vill läsa lite mer om det hela rekommenderar jag http://crystal.palace.org/~llama/psych/ som råkar vara skaparen av nyss nämnda sidors sida om just själva fenomenet.

Så vill jag tillägga att det blir ofta väldigt stort fokus på tonårstjejer och på just själva skärandet. Det är långtifrån bara tonårstjejer som har problem med detta - alla åldrar, alla kön kan drabbas. Sedan själva skärandet, det finns många sätt som inte alls är lika visuellt uttrycksfulla som just den mentala bilden av någon som sitter och karvar. Det är inte skärandet i sig, eller vad man nu gör istället, som är det väsentliga - jag tycker det är själva behovet som sådant som bör uppmärksammas, alltså det att man öht känner sig tvungen att gå lös på sig själv.

Kan ha att göra med självbestraffning också.

Den tjejen jag känner är otroligt lik Berny Pålsson. Man kunde nästan tro att det var en yngre kopia av henne...

Önskar att man kunde hjälpa henne, min kompis allså. Men finns bara en hon litar på, och det är inte jag...

Något som jag funderat på är varför personer som skär sig alltid väljer just armarna. Jag har aldrig hört talas om någon som skär sig på andra ställen, så som ansiktet eller kroppen. Om man var ute efter att tillfoga sig själv smärta och skada, så skulle väl halsen vara det optimala stället? Men nej, alla verkar skära sig i armarna. Varför är det så?

Vissa vill att de skall synas, andra inte. Hon jag känner har skurigt sig på benen, armarna och magen. Hon har inte bara skärt sig, utan även brännt sig och massor med annat.

Varför du inte hört talas om det är därför dessa människor utför det på andra ställen just för att andra inte ska veta om det.
Mycke skam involverat i det hela.

...eller att få kompisar! i vissa grupper måste man hävda hur deppig man är, och fysiska bevis väger tyngre?

Jo, så var det för en kompis. Hon skar sig högt upp frampå låren, just för att det inte skulle synas. Jag hade flera polare i gymnasiet som körde den mer offensiva varianten med ovansidan av underarmarna. Grundorsaken var densamma som för den här tjejen, men de sporrade nog varandra litegrann, för det blev som en trend bland tre-fyra st i alla fall.