Skära sig i armarna.

Jag har haft problem med det där. Det är väldigt jobbigt, men det är först efteråt när det är över och man inser hur bra man kan må som man inser hur dåligt man mådde. För min del dämpade jag ångesten genom att träna väldigt hårt eller skära mig i underarmarna. Inte så djupt att det skadade, bara så jag kände smärtan. Vad som helst var bättre än ångesten.

När jag har dristat mig att diskutera saken med vänner har det visat sig att det inte alls är ovanligt att killar gör detta, som annars brukar känntecknas som något i första hand unga kvinnor gör. Särskilt upprörd blev jag när jag en gång läste ett debatinlägg där Anna Linds mördare hånades för att han skar sig i armarna och betedde sig feminint.

Jag vill absolut inte dra alla over en linje nu, da jag tror starkt pa alla alla ar unika och extremt manga faktorer spelar in i allt som hander pa denna jord, psykologiskt, fysikt som biologiskt.
Men.... Att ta ett rakblad som skara sig i armen har blivit lite av ett mode bland tjejer i yngre tonaren. Vid samband vid depressioner och de inser varfor andra tjejer gor det, att det tar bort den mentala smartan, samtidigt som de far ett sammanskap med de andra i "utanforskapet" som gor detta.
Jag har snackat med ett flertal tjejer som har skurit sig i armarna, och deras forklaringar till varfor de gor det ar ofta valdigt skumma.

Har aven stott pa dem som visar upp sina aerr stolt som att det ar ett bevis pa att de har varit sa nere att de har vidtagit detta for att "ma battre". Detta ser jag som en typ av fjortismode, med bakgrund i mentala problem. Skulle det inte vara sa att dessa tjejer (vet ej hur det ar med killar, da jag ej har stott pa det) inte hade hort om att skara sig i armarna redan tidigare, skulle det troligen aldrig gora det sjalva heller.

Vad jag vill ha sagt med detta vet jag inte ens sjalv, ni far val lasa och analysera sjavla :P

Jag har erfarenhet av en person som skurit/brännt handleder och ben.
Hon hade anorexia under tiden, och hon har beskrivit det som att anledningen till att hon skar sig var att när hon kände fysisk smärta så gjorde inte den psykiska smärtan lika ont.
Självklart bara en "quick fix"
Denna tjej har defintivt inte haft en lätt uppväxt, jag säger inte mer än så.
Hon hade diagnosen borderline. Gick sedan DBT och mår idag mycket bättre.
Hon kämpar varje dag, men "sköter sig" utomordentligt bra.

Jag tror defintivt att det finns en del som skär sig för att det är "tufft" och inte mainstream.
Dessa behöver ju också hjälp så klart, men en annan sorts hjälp än borderline-tjejerna som kan vara riktiga faror för sig själva.

Hävda sig?
Du menar som med långt hår?

Ingen som skär sig för att hävda sig eller så har du egendomliga defenitioner på att "hävda".

Det är ett sätt att hantera sin ångest. På grund av allt prat i media om fenomenet har det blivit mycket vanligare. Folk lär sig att det är ett sätt att dämpa sin ångest. Det är också ett sätt att få uppmärksamhet på: uppmärksamhet för att få hjälp ur en situation man inte tycker att man kan hantera.
Alla som skär sig är definitivt inte borderline. Finns helt vanliga normalstörda som ägnar sig åt det, företrädelsevis i tonåren.

Att ta ut aggressionerna (eller frustrering, panik, ångest, whatever) på sig själv... Det är speciellt vanligt just hos kvinnor, eftersom men tenderar att ta ut sina aggressioner på omgivningen istället... Jag hoppas att du förstod vad jag menade, men jag kanske hoppas på för mycket... Måste vara försiktig så att jag inte överskattar din insikt...

Förutom att det kan vara ett sätt att hantera sin psykiska smärta på så kan det vara ett rop på uppmärksamhet. Skada sig själv så någon får upp ögonen för en och ser att man finns.

Sedis

Kanske en del fjortisar, men LÅNGT ifrån sanningen annars.

Jag är ju själv en borderline, men har aldrig skurit mig regelbundet, det har hänt någon enstaka gång bara.

Sanningen är som andra skriver att det dämpar det psykiska illamåendet för stunden, och man känner sig lättad på ett mycket skumt sätt.

Är detta ett fenomen som är kulturellt betingat?

Ibalnd tänker jag tanken att vi i västerlandet är så fysiskt understimulerade
att kroppen inte funkar som den ska. Och att det tar sig uttryck i såna här
former.

Är det så att vi har 'råd' att känna efter så till den milda grad att vi hittar
ångest även om vi borde leva så otroligt mycket bättre liv än det stora
flertalet människor i världen?

Japp, så är det.
Tycker att det går att jämföra med fysisk smärta. Har man tandvärk, så minskar den ifall man nyper sig i armen.
Sitter det onda på insidan istället, så känns den mindre ifall man gör sig illa rent fysiskt. Hjärnan kan bara koncentrera sig på en smärta åt gången.
Tror också att det utsöndras endorfiner när man skär sig själv, och hjärnan mår bra, om än tillfälligt, av endorfiner.

Ja, men just armarna är väl som var enda person som skadar sig själv för ångest i princip.

Vad spelar det för roll om man skär sig på armarna eller slår sönder ett fönster, eller skallar sig själv etc.

Båda är väl i princip samma sak. Eller?

"Problemet" är väl freudianskt, om man så vill.

JAG VILL DÖ. JAG VILL INTE DÖ. Det låter ganska neurotiskt.

12 stygn? Behövdes det "invärtes stygn" eller var det enbart fråga om lite hud som skulle fösas ihop? Från sjukvårdens sida, hör man nog av sig till psykiatriska avdelningar - särskilt på större sjukhus.

Jag är krass. Jag menar att självmördare som INTE HOPPAR FRÅN HÖGHUS är personer vilka skriker efter hjälp (vad nu den kan vara). Vi andra skaffar medlen för att dö, efter önskemål. Allt annat är trams.