Om syskon - och svarta får

Ännu en deprimerande tråd..

Jag har 3 syskon; två några år yngre bröder och en 4 år äldre syster, som är 28. Min äldsta lillebror är en högljudd typ, har alltid varit; min mor har betraktat honom som "speciell", hela mitt liv. Jag, till skillnad från mina syskon fick stryk i unga år av min far, runt 3-6 års ålder kanske; han tyckte ofta jag inte förstod vad han ville, och han ville jag skulle vara som honom. Samma problematik kvarstod tills jag blev tonåring. Min farsa var sällan hemma under barnaåre, morsan tog hand om hemmet; som var strängt religiöst. Jag misstänker att min mor har nån slags empatidefekt som hono ersatt med religion, men det kan vi glömma. Periodvis lämnade mina föräldrar bort mej till mina morföräldrar, varför har jag aldrig fått veta. Det enda jag vet, är att jag har i stort sett ett stort svart hål i mitt minne från den tiden; det kändes som jag dog själsligen. Om min morfar gjort närmnden tänker jag inte heller gå in på, det misstänker jag emellertid; min mor har alltid berömt vår goda kontakt han fått med mej emellertid. Hon har alltid förskönat min barndom i så ljusa ordalag, inte EN jävla gång har det varit illa, när vi talar om det. Så var det ju detta med religionen. Som son till en stor; känd pastor så hamnar man lätt i skymundan för mycket..har varit på hundratals konferenser; jag trodde inte på deras saker, jag har varit tvungen att ha en mask hela mitt liv om vad jag tror, tycker och tänker; även om det gör mig sjuk i själen. Jag har genomgått missbruk av många former. Min äldsta bror, som är yngre dock, är som min motsats; utåtriktad, framgångsrik; talangfull, tar enormt med plats, kör över andra, och måste få vara i rampljuset för att överleva. Jag har alltså alltid varit det "svarta fåret" i familjen...allt som inte tål dagens ljus hålls under ytan, allt är som en stor sjukdom; och om Gud funnits hade han aldrig tillåtit detta. Till saken och topic:
Jag KÄNNER att jag lämnat plats för min bror, varför vet jag inte från början, kanske av ren välmening; men nu är mitt liv i stort sett i ruiner.
Jag har starka tankar på självmord, jag är, och har blivit allt det jag hatar, blyg; inåtvänd, och stagnerat i min utveckling; medan han frodas utav helvete.
Jag tror bästa lösningen är min död, jag har gått igenom detta flera år i mitt huvud, jag tror min familj vill att jag tar mitt liv, eftersom jag är en börda.
Jag tror tjejer hatar mej, för jag har så mycket problem, mina vänner hade mått bättre utan mej; eftersom dom aldrig kan lära känna mitt äkta jag.

Jag vet inte varför jag talar om detta...men allt talar för att jag kommer snart vara död, inte för jag är inkompetent, ful, saknar eget hem eller ägodelar, elelr jobb. Men för att den olyckan jag har inom mej kan jag aldrig dela med en annan människa.
Jag kommer ev. tacka för mej snart.

Tack för min tid här, om jag inte syns här på ett tag.
Många otroligt skarpa sinnen finns här, och otroligt många varma individer, tyvärr förmår jag inte stå i ljuset längre.
Allt har sin tid, även min svarta själ; och utrymmet den har för att klara sig utan någon att dela livet med; och mitt är förstört..

/Martin