Minnes- och diskussionstråden om Lennart Hellsing

Lennart Hellsing avled natten till den 25 november i den mogna åldern av 96 år. Dödsbudet uppmärksammades stort på nyhetssajterna under kvällen, och åtminstone Aftonbladet öppnade en chatt där läsarna kunde berätta om sina minnen av denne gigant.

På vinst och förlust öppnar jag härmed en sprillans ny Flashback-tråd, där vi kan roa oss med att berätta våra minnen av och tankar om Hellsing - också sådana som inte Aftonbladets censorer skulle släppa igenom.

Här är lite av mina egna hågkomster, som jag redan i går delgav omvärlden genom Petterssons blogg.

Som sex- eller sjuåring hade jag en hel sommar Katten blåste i silverhorn (inte Hellsings debutbok från 1945, utan en urval ur hans senare verk från 1963) till låns från biblioteket. Det är nästan 40 år sedan, men namnmagin, de smattrande rimkaskaderna och de medryckande rytmerna sitter kvar sedan den sommaren. Än idag kan jag (med risk för att ta fel på ett eller annat ord) citera delar av verket utantill:

Negern blåser i trumpet,
hoppar högt med bena.
Apan rider på en get
mellan fikonträna.
Apan ser rätt lustig ut.
Negern blåser en salut.
Tut, tut tut!
Så är visan slut.

En annan favorit var Snö i Samarkand.

När Timur Lenk gick ut och gick
i Samarkand om kvällen
då fick han se en konstig prick
på mörkblå himlapällen.

Då fick han se en konstig prick
såg en och två och flera
När Timur Lenk gick ut och gick
gick ut för att spatsera.

De skrattade åt Timur Lenk
det kunde han ej fatta.
Så satte han sig på en bänk
och börja också skratta.

Timur Lenk var en av världshistoriens grymmaste tyranner. Strongt av Hellsing att skriva en så pass uppsluppen dikt om honom. Hade det funkat lika bra med en skrattande Hitler?

Tack för allt, Lennart, önskar en läsare i Hellsingfors!

Har man någon gång hört rimmen om t.ex. den dansande gurkan och den trekantiga gubben....då kommer man ihåg det...originellt!

Så är det. Vissa saker sätter sig direkt och sedan kan man rabbla dem i sömnen. Hellsing är en av dem, så även Hasse å Tage, Fem myror m.fl. Fyndiga rim, geniala ordvitsar och klurigheter m.m. som tenderar att etsa sig fast från första gången man läser/hör dem.

En fin kärleksdikt kan man alltid erinra sig.

Sakta jag rullar ditt huvud
varsamt i mina händer.
En sömnig liten melon
full av underbara ting:
Tankarnas gröna träd-
Drömmarnas vita fågel-
Lidelsens röda måne.
Sakta rullar jag Kosmos
som en melon i min hand,
och känner att detta är evigt.
Så sluter du in o Gud
hela vår värld i din kärlek.

Det av Hellsings verk som jag håller högst är bilderboken Kanaljen i seraljen från 1956. Hellsings alltid fantastiska språk och Poul Ströyers fina bilder i Sjörövarbok och Krakel Spektakel med flera i all ära, men illustrationsmässigt är Kanaljen något alldeles extra, och ännu ett tecken på att Hellsing tog barnen på största allvar. Här har han nämligen rekryterat ett gäng av dåtidens stora (numera dessvärre rätt okända) konstnärer och låtit dem illustrera varsin dikt. Bland annat trådens första inläggs Snö i Samarkand finns med. Jag har inte boken här hemma, men kommer ihåg en av dikterna utantill.

Det går en gammal fabel:
En kung som var konung i Babel
stod i sin hängande trädgård
och slog en gyllne parabel

Vad slår du mig för? sa parabeln
Var snäll och lägg undan sabeln!
För all del, sa kungen av Babel

Den allra finaste bilden är dock Sotaren, om en sotare i Sierra Nevada som badar i en flod av pomada, av Roland Kempe, målad i lysande akvarellfärger. Det är emellertid svårt att hitta särskilt många bilder från boken på nätet, trots att den kom i nyutgåva för några år sedan.

Jag kan inte påstå att alla dikter är särskilt lättbegripliga för en liten småunge (t ex det där med den gyllne parabeln), men rytmen, de roliga orden och inte minst de suggestiva och lite exotiska bilderna har satt sig i minnet.

Jag arbetade en gång i tiden som lärare i bl.a. svenska på en Volks- und Hauptschule i Österrike, genom ett EU-utbytesprojekt. Då använde jag Hellsings roliga verser för att slå in den svenska satsmelodin och rytmen i huvudet på mina elever, och det gick förvånansvärt bra!

Precis - verkligen geniala som barnvisor, får barnen att skratta och ha roligt!

Inte bara barnen, Hellsing gick hem i alla åldrar. Lite som Owe Thörnqvist, för att göra en spontan jämförelse.

Mamma brukade tralla massa Hellsing med mig, jag tror att hon uppskattade det minst lika mycket som jag. Farmor och mormor var också experter (nåja, men ni förstår) på Hellsing.

Precis på samma sätt kunde jag som barn sitta och lyssna på Owe Thörnqvist (eller Povel Ramel för den delen) med pappa och farfar och tre generationer satt som förtrollade och skrattade. Säkert åt olika saker i musiken, liksom i fallet Hellsing.

Läste lite i Nisse Larssons bok Hela Hellsing nu i kväll och där nämns hur Hellsing tillsammans med Carlsen-redaktören Arne Mossberg - han som fick låna sitt efternamn till Gastons chef i den svenska översättningen - gav ut en serie miniböcker med folkliga rim och ramsor, det format som sedan fick namnet Pixiböcker. En av dessa miniböcker, Sju hekto skinka med illustrationer av Fibben Hald, uppmärksammades då (1976) i Expressen under rubriken MAMMOR RASAR: Hellsings barnbok är oanständig!, och innehöll bl.a. versen

Storgatan åtta
tre trappor upp
dörren till vänster
sparkas upp.
Ut kommer kärringen
och spottar och svär
- sen kommer Hitler
med laddat gevär.

Fast troligen var det andra inslag än Hitler som upprörde mest; uppmärksamheten fick i alla fall till följd att Expressen samlade in tusentals andra gatrim från läsarna varav ett urval sedan samlades av Bengt af Klintberg i boken Hallå där - köp blåbär.

Även Hellsings insats som barnlitterär teoretiker och kritiker förtjänar att ihågkommas, han angrep bl.a. tidens ledande barnbokskritiker Eva von Zweigbergk som han skäligen orättvist kallade "den svenska barnbokslitteraturens Carl David af Wirsén" och vad han kallade den moraliserande tillknäpptheten och det snömossentimentala i den svenska traditionen från Elsa Beskow och Jenny Nyström. Och till skillnad från sin samtida kollega Astrid Lindgren förblev ju Hellsing ganska kylig och distanserad genom hela sitt författarskap.

Kylig och distanserad skulle jag verkligen inte kalla Bananbok, till exempel. Den är ju en djupt och innerligt känd pacifistisk-utopisk partsinlaga. Och högst charmerande, dessutom.

"Att man dör som man gör må va' hänt,
men säg, var nånstans står det skrivet
att en del ska ha bil och champagne
och att andra ska kämpa för livet?"

eller

"De drömmer drömmar om evig fred,
om Jämlikhet, Syskonskap, Frihet
Men intill tredje och fjärde led
de ägs av Banankompaniet"

Charmerande är den förstås men "djupt känd" vete sjutton, det skulle väl kunna hävdas att det här liksom oftast hos Hellsing rör sig om en lek med motiv och perspektiv, där det lustiga rimmet alltid har det avgörande ordet. Liksom i fråga om t.ex. Povel Ramels små utflykter i riktning mot samhällsengagemang (Varför är där ingen is till punschen, The Nej Tack Jump, Låt leoparden vara kvar i leoparden) handlar det mer om att plocka upp och roa sig med tidens stämningar - banantexterna från 1976 speglar ju den dåtida vänsterdiskursens pendling mellan revolutionär kamplusta och resignerad fatalism, då 68-orna började bli medelålders - men författaren själv förblir en estetisk aristokrat som i nästa rim ägnar sig åt någonting helt annat. Detta då helt i linje med hans "modernistiska" litterära och pedagogiska ideal att barnlitteraturen skall fokusera just på lekar, rytmer och ramsor och inte på de traditionella sagostämningar och moraliska berättelser som hans generationskamrater Astrid Lindgren och Tove Jansson snart nog kom att återvända till.

Dokumentär om Hellsing på SVT
http://www.svtplay.se/video/5009080/...sing-avsnitt-1

"...rida på en gris till Paris..."

Jag växte inte upp i Sverige och fick därför inte läsa svenska barnböcker men Hellsings verk måste jag ta igen märker jag! Vilka sköna rim!