Har jag verkligen antisocial personlighetsstörning?

Hej,
Enligt läkaren är jag diagnoserna med:
ADHD

OBS! DettA utreddes för 10år sedan, således kan jag ju vara en annan person idag.
Som jag har förstått det så kan en personlighetsstörning försvinna.

Men enligt dom påvisade utredningen antisocial & tvångsmässig personlighetsstörning.
Men dom anser att delar av personligheten KAN VARA en del av ADHD, står det.

Uppfyllde ett av kriterierna på narcissistisk personlighetsstörning och borderline uteslöts helt.

Jag har idag barn & familj.
Lever ett ordnat liv.

Medicineras med concerta och har 95 på GAF samt anses symptomfri enligt läkarna när jag medicineras.

Min bakgrund är att jag har haft en trasslig uppväxt, bl.a. Bevittnat självmordsförsök inom familjen (var 10år).

Bl.a. Blivit misshandlad som barn både psykiskt och fysiskt.

Omhändertagen LVU i ca 1år, soc kom och hämtade mig hemma en kväll bara.
Va 11år.

Blev mobbad i skolan från 9år - 11års ålder.

Kommer knappt ihåg något från min barndom.

Har knappt någon smärtkänsel rent fysiskt eller psykiskt, har bl.a. Gått med brutet ben osv.
Visst det gör ont, men enligt läkarna har jag "sjukligt hög" smärt tröskel.
Har ofta sår som jah inte vet vart dom kommer ifrån.
Tex någon gång har det varit väldigt djupa och jag har märkt det genom att det har blivit blött med blod osv.

Nuförtiden så händer inte lika ofta men det är endast pga att jag är lugnare idag och således inte gör illa mig lika ofta.

Är smartare än genomsnittet enligt läkarna, snabb inlärning osv.

Jag har alltid kännt mig utanför, som att jag inte passar in - men ändå har jag alltid önskat mig en plats, ungefär som ett brödraskap.
Saknar gemenskapen iaf illusionen av gemenskapen.

Jag har problem att avläsa personer i socialsamsnhang, dvs läsa av känslor m.m.
Händer ofta att jag säger eller gör saker som sårar personer.
Jag gör det inte medvetet utom jag fattar inte att det sårar dom helt enkelt.

Men - jag har lärt mig hur folk vill att jag ska reagera och vara.
Jag är hemskt snabb på att läsa av hur folk beter sig eller vill att jag ska betee mig och sedan utnyttja det till min fördel.

Jag är väldigt pratglad och charmig samt trevlig om jag vill det och om det gynnar mig.

Samtidigt så kan jag känna mig "hotad" om jag är i större folkmassor, jag känner att jag tappar kontrollen om min omgivning så kommer en varm känsla krypandes inombords, nästan så att jag svettas samt att jag blir irriterad.

Jag har väldigt lätt att manipulera situationer och folk till min fördel.
Och drar mig inte för att göra det.

Analyserar alltid allting, hur folk beter sig m.m.
Jag får bokstavligen panik när jag inte har kontroll.

Har haft flertal förhållanden, men slutar alltid med att jag tröttnar dom blir tråkiga så gör jag slut.

Jag vet vad som är rätt och fel, men jag känner mig inte moraliskt tvingad att göra rätt hela tiden.
Gynnar något mig eller om jag tex kan ge vinning till min dotter så gör jag "fel" och lägger ingen större vikt kring det.

Om jag åker fast eller att någon kommer på mig så känner jag ingen ångest över det jag har gjort utom känner mer ångest över att jag åkte fast.

Empati, jag har bokstavligen endast empati för mig själv & mina barn.

Visst, det va en gubbe som hade ramlat och kom inte upp förra vintern - jag hjälpte han pga att jag hade själv velat haft hjälp om jag va i den situationen, men även för att jag är drillad sedan liten att hjälpa äldre.

Jag kände absolut ingen empati.

När jag va 11år så avlivade jag själv en fågel med en skadad vinge, tog en sten och krossade huvudet på den.
Jag mådde illa i en sekund men ingen empati.

Avlivat div djur senare med, men då har jag inte mått illa.

Nej, jag skadar inte djur utom avlivat dom om dom varit sjuk m.m.
Men jag har avlivat dom själv.

En mycket närstående släkting till mig dog för ett tag sedan, jag kände absolut inget.
Livet är så - man föds och dör.

Även när folk blir sjuk osv då bryr jag mig faktist inte.

Bryr mig inte öm att se skadad personer heller, tex om dom blöder eller om det sprutar blod.

Ända anledning att jag ev skulle hjälpa dom är för att det förväntas av mig att göra det.
Jag har inget inre som säger åt mig att göra det dvs.

Men om det gäller mina barn då hjälper jag dom, om mina barn skadar sig så känner jag medkänsla och ömhet.
Jag kan själv ibland bli rädd och ledsen om dom gör illa sig.

Dock, så har min läkare en teori om detta.
"Att det kan möjligen finnas en kombination av biologisk sårbarhet samt att miljön under uppväxten har bidragit till att patienten har avskärmat sig"

Även så anser läkaren att total avsaknad av empati inte finns, dvs att under utredningen så visade jag empati men i begränsad utsträckning.

Jag har lätt att ta till våld, eller jag hade det förut iaf när jag va yngre.

I yngre dagar så har jag missbrukat droger, alkohol och spel.
Men slutat med det för ca 10år sedan.

Jag har dock bra självinsikt och sjukdomsinsikt - och förstår mina sjukdomar till viss del.

Jag gillar inte heller beröring, jag älskar sex dock, och självklart har jag missbrukat det med som med mycket annat.

Men att gosa med mina barn undertiden jag läser en saga m.m för dom det älskar jag.
Deras närhet får jag aldrig nog av, jag överöser dom med kärlek också.



Så vad tror ni?

Empatistörning, men ur min lekmannasynpunkt inte antisocial personlighetsstörning. Vissa symptom skulle likväl kunna bero på din ADHD och nedanstående.

Definitivt ett stört anknytningsmönster. Detta grundar sig mer i en rädsla om nära relationer. Man intar då en mycket fientlig position mot personer utanför familjen, men också svårhet till närhet i relationer inom familjen. Handlar om tillit.

Detta har givetvis grund i din barndom.

Får man fråga om du har pratat med psykolog eller är det enbart en psykiatriker?

omöjligt för oss på Flashback att säga "nej det har du inte" till antisocial då den informationen som du gett oss inte täcker ens 0,001 procent av ditt liv, du borde läsa på om ämnet för dom säger mer eller mindre att du är psyko/sociopat, vem vill vara det när man har barns liv att se efter! du verkar ha sår i din själ sen yngre dar dom spelar mycket på, OBS lita inte på svenska psykvården/diagnos givande läkare.

lycka till i livet o hoppas du får ett empatiskt liv

Posttraumatisk stress med dissociativa symptom.

Instämmer.

Känner f.ö. igen känslan av att inte ha kontroll i stora folksamlingar och den varma, irritabla känslan (har tolkat det som panikångest/flashback). Förut blev jag också väldigt trött helt plötsligt och kunde inte ta in omgivningen (dissociation förmodligen), men det har blivit bättre med åren.

Tycker lätt du kan be dem undersöka traumabiten, det ger oftast symptom som tolkas som personlighetsstörning. Problemet är med en ps-diagnos så får man ofta fel hjälp.

Ja, men jag känner mig inte som en psykopat.

Känner mig faktist sårad över diagnosen, såg den inte förens nu trots att det va 10år sedan dom gav mig den.

Iofs har jag inte läst min journal förens nu.

Eller dom har ju inte diagnoserna mig med den, utom det står påvisar - dvs dom har inte fastslagit diagnosen.

Adhd har jag, och det vet jag.
Ser ju dom symptomen direkt när jag inte tar medicin.

Väntar på att läkaren skall skicka ut en telefontid så ska jag begära att dom gör en ny personutredning så dom ser att jag inte har dessa störningar.

Lär ju inte va några problem med tanke på att de va 10år sedan jag fick diagnoserna och yttrandena.


Sen är väll inte psykopat och antisocial samma sak som jag har förstått det.
Jag vet ju att jag gör fel ibland och jag ser mig inte själv som bäst.

Jag har lärt mig regler m.m vilket en psykopat inte kan göra.

Snarare att jag vill prestera bäst hela tiden men jag blir aldrig nöjd med mig själv ändå.

Jag var iofs inneliggande på BUP under en period när jag var yngre ca 10års ålder pga grova aggressions problem / utbrott.

Det är helt under kontroll nu iofs med hjälp av medicin.

Visade ingen ånger när jag tex slog någon, speciellt inte om personen hade retat mig.

Utan medicin så kan jag inte sova eller känna hungerkänslor.
Kunde vara vaken i 50h sedan somna av utmattning m.m.
Var värre i yngre år och blev bättre och bättre ju äldre jag blev.

Sen när jag började medicineras så sover jag nu 8h varje natt och äter regelbundna tider.
Jag medicineras dock mot adhd och inte personlighetsstörningar.


Läkarna skriver ju att jag har god sjunkdomsinsikt hur kan man ha det om man nu har antisocial personlighetsstörning?


Hade tänkt tagit mc körkort kommer denna diagnos vara ett hinder?

Edit:
Såg nu att mc kort inte kommer bli några problem som att läkaren anser mig symptomfri med medicin.

Låter som att du lider av posttraumatisk stress, med socio/psykopatiska drag.

Men jag är ingen psykiatriker.

Har läkarna funderat på AST diagnos?

Var också min spontana tanke och vem skulle inte bli traumatiserad med den uppväxten och som TS beskriver?
För övrigt verkar det ha blivit en modediagnos inom psykiatrin att påstå att någon lider av Antisoc. ps?
Jag ser det ofta i trådar och inlägg här.
Ribban för de riktigt störda tillstånden verkar onekligen ha sänkts varpå vanligt folk skall stämplas inte enbart mer utan då även grövre.
Traumatiserad tror jag f. ö de allra flesta är och har blivit med en dylik uppväxt som den ovan beskriven.
Jag tror också att du avskärmat dig, TS, vilket inte är underligt alls! Ett friskhetstecken skulle jag snarare kalla det.

Sedan också så är det intressant hur diagnoser kan ställas på någon som drogar. Du slutade med droger i samma veva som de påstod att du led av Antisoc. ps.

Jag slutade med droger ca 1år innan jag fick diagnoserna, alkohol ca 6mån innan.

Jag känner inte igen mig alls när jag läser om antisocial PS.

Fick ett samtal från Psyk att dom skulle ta upp detta med "teamet" och återkomma.

Jag pointerade att dom skrivet att jag är diagnoserna antisocial & tvångsmässig ps men det är jag inte enligt utredningen.
Utom att enligt den så PÅVISAR jag dessa bara.
Och att överläkaren inte diagnoserade mig med det utom endast adhd.

Sa även att jag tyckte det va fel också då jag inte ser mig själv uppfylla kraven.

Dom lät lite halv-sur och sa bara att dom skulle diskutera det med "teamet".

Förmodligen kommer de bara att fortsätta vara vrånga, vårdpersonal begår ju som bekant aldrig några misstag :-/
Men Socialstyrelsen skriver så här:
Patienten har möjlighet att få noterat i journalen om han eller hon anser att en uppgift är oriktig eller missvisande.
https://www.socialstyrelsen.se/frago...naler#anchor_8
Det verkar stämma i ditt fall? Så gör en rättelse i din journal.
Skriv ned det du vet och det du har papper på så lämnar du in det i receptionen på din mottagning.
Se till att få in en rättning och tag sedan aldrig upp diskussionen med dem mera för du är bara en patient och dem är vårdpersonaaaaaaaaaaal.

Okej, får vänta på deras svar.
Är det inte rätt så får jag lämna in en skrivelse där jag skriver att det är fel och hänvisar till NPU utredning gjord för 10år sedan.

Har man inga möjligheter att göra en "ny" utredning kring just personlighetsstörnkngarna och då får dom ju svart på vitt.