hjälp!

Jag är en kille på 20 år. jag har panikångest sedan 2 år tillbaka det går upp och ner men det har blivit bättre. men den senaste tiden 1-2 år tillbaka har jag haft såhär konstiga tankar och mått lite konstigt jag är rädd att jag blir psykisk sjuk och att jag har cancer.. och allting känns overkligt jag kan tänka såhär djupa saker oså konstiga och allt känns overkligt. jag vet inte vad det är med mig jag har alltid varit den roligaste killen som skämtar om allting och alltid varit glad och positivt bland folk men när jag är ensam jag kan gråta oså vara lite ledsen men i nuläget jag är mest såhär tyst jag känner inte igen mig själv allt känns såå overkligt jag bara tänker och tänker jag vet inte varför jag är rädd att jag ska bli glömsk att jag ska glömma saker men jag gör inte det de vad jag har hört från folk..
frågan är kommer jag bli psykisk sjuk? eller är det här perioder det kommer och går att alla känner såhär eller är det bara jag?..

Du upplever derealisation. Det är ett tecken på att det gått för långt. Vad får du för behandling?

Du håller inte på att bli psykiskt sjuk om du har ångest. Du är psykiskt sjuk, inget konstigt med det. Precis som med fysiska sjukdomar går de ofta att bota. Men du kanske menar att du är på väl att bli helt galen? Nej, det är du inte. Derealisation får de flesta någon gång. Men när vardaglig ångest utlöser det så är det dags att ta itu med det

Postaren ovanför går alldeles för långt tycker jag.

I min mening handlar det mer om att din hjärna mognar mot slutstegen nu.
Samma hände mig runt 19-20, man blir medveten om tid och rum lite för mycket och för snabbt.

Inte är det någon vidare fara med dig.
Det blir såhär för vissa av oss.

Vet hur det känns.

Lider själv utav diverse psykiskaproblem och kan garantera att du varken har fått cancer eller håller på att dö, det är endast din panikångest som spökar.

Tro mig, jag har själv legat utslagen på golvet övertygad om att min sista stund varit nära och hallucinerat av panikångest. Det känns verkligt, men det är endast ångest.

Det positiva är dock att det går att bota. tack vare samtalsterapi och mediciner är jag i stort sätt helt fri från panikångesten i dagsläget.

Vad menar du med att jag går för långt?

Jag säger är att TS sannolikt har ångest och jag tror den har gått obehandlat till den grad att TS har utvecklart derealisation. Han bör ordna upp det senast igår.

Låter inte såpass farligt, kan lika mycket vara humörsvängningar som något som rinner ur bägaren.
Kan även göra saken värre om han/hon får för sig det värsta, bättre att peppa upp.

Har själv samma drag, första tiden gav man i stort sett upp, men lär man känna det som händer med tiden så jämnar allt ut sig.

Det Ts beskriver låter precis som Derealisation/Depersonalisation. Vilket inte är ett dugg farligt utan ett sätt för hjärnan att försöka skydda sig från ångest. FlashbackImprover har rätt.

https://en.wikipedia.org/wiki/Derealization
https://en.wikipedia.org/wiki/Depersonalization