Utredning gällande högfungerande autism - några frågor

Vi har haft ca 5 såkallade "Rehab" möten hittills och de verkar som att arbetsgivaren inte kan ge mig något lämpligt. Vilket jag skulle kunna stämma arbetsgivaren med (Om jag hade velat). Då lagen säger att arbetsgivaren är skyldig att se till så att arbetstagaren får lämpliga sysslor efter dennes förutsättningar om man är anställd och det framgår att arbetstagaren har någon typ av funktionsnedsättning.

Men tillslut så orkar man ju inte kämpa heller, det går ju till en viss gräns. Men jag är bra sugen på att stämma dem med tanke på att jag vet till 100 % att dem strider emot lagen. (Vilket jag tycker är totalt fel).

Hej!

Jag lånar den här tråden lite, hoppas det är okej. Min fråga liknar den i TS så mycket så det känns onödigt att starta en ny tråd.

Det är så att jag går en psykiatrisk utredning just nu. Jag är 25+. Har själv misstänkt asperger eller ADD ett tag och sköterskan som jag har träffat två gånger nu tror också det. Nästa gång ska jag träffa en läkare och inför det besöket har mina föräldrar fått fylla i ett formulär med frågor kring hur jag var när jag växte upp.

Idag fick jag deras svar och jag blev rätt chockad när jag såg dem. Det är som om vi levt i olika världar under min uppväxt. Jag minns den som extremt jobbig, jag hade enorma sociala problem, svår ångest och och hatade skolan. Men de har svarat "Stämmer inte" på typ 95% av frågorna som tar upp olika problem.

På deras svar verkar det som om jag knappt hade några problem alls. Det enda de har påpekat är att jag började skära mig i högstadiet och att jag inte var jätteförtjust grupparbeten, i princip. På frågan om detta skapade problem i min vardag har de svarat "Lite" vilket faktiskt kändes som en personlig förolämpning.

Grejen är att formuläret egentligen är utformat efter de som är barn just nu, och man ska svara hur det har varit de senaste 6 månaderna. Så det är mycket detaljer som jag förstår om det är svårt att komma ihåg över 10 år senare. Men jag är så orolig för att läkaren kommer dra slutsatsen att mina problem började i vuxen ålder när jag vet att så inte var fallet.

Jag pratade med min mamma om det här och hon sa att hon inte kom ihåg några detaljer, men att hon uppfattade mig som helt normal förutom att jag började må dåligt i högstadiet och att hon inte hade någon aning om varför. Men hon sa att det är jag som minns bäst om hur jag själv hade det, och hon tyckte att jag skulle markera de svar som jag inte höll med om och ta upp dem med läkaren.

Är det någon som har kunskap/erfarenhet av dessa typer av utredningar som kan ge mig något råd om hur jag ska förhålla mig till det här?

Är det en bra idé att förklara för läkaren att jag inte alls känner igen mig i deras beskrivning och peka ut exakt vilka områden det gäller?

Kommer läkaren tro på mig eller verkar det misstänkt?

Jag vill inte försöka dra på mig en diagnos som jag inte har, jag är bara så rädd för att de ska missa viktiga saker. Jag har jättesvårt att prata om mina problem och göra mig förstådd när det gäller känslor och svagheter hos mig själv, särskilt inför läkare för de gör mig så otroligt nervös av någon anledning.

Till saken hör att jag har ett syskon som är ganska gravt mentalt funktionshindrad. (Hen har aldrig fått någon officiell diagnos men både jag och mina föräldrar är rätt säkra på att det rör sig om någon form av autism.) Deras fokus har naturligtvis oftast legat mer på hen än på mig, och detta medför kanske dels att de missat mina problem, och dels att de undermedvetet jämför mig med hen och då framstår jag som helt normal eftersom hens problem är mycket större.

Är detta också något jag kan ta upp med läkaren?

Detta leder mig också till en bonusfråga; Då autism är ärftligt, kan det vara så att två syskon har det men det är mycket mer framträdande hos det ena syskonet? Det är något jag har funderat på ett tag.

Ber om ursäkt om texten är rörig och svår att förstå, jag är lite upprörd just nu och kanske inte tänker helt klart. Men jag skulle bli otroligt tacksam om någon insatt orkar läsa och ge mig något tips eller råd, det skulle verkligen vara guld värt.

Ingen?

Jag vet inte hur gammal du är och alltså när i tiden din mammas minnen kommer från, men tänk på att det här med autismspektrum och NPF är en hype just nu. Samhällets krav på konformitet ökar ständigt just nu, vilket leder till att vissa efterhand når gränsen för sin anpassningsförmåga, vilket leder till att det måste letas en förklaring till det, vilket leder till en diagnos.

Beträffande ärftligheten så måste du fundera på var det isåfall kommer ifrån i ditt fall. Har du autismspektrum så förstår du dig också ofta bättre på andra med samma profil. Det är snarare de normativa som är "konstiga". Varför tycker inte din mamma att du stack ut eller var konstig trots att du upplevde att du stack ut i den normativa miljö du befann dig i? Hur var din mammas egen uppväxt? Jag har sett siffror på att ärftligheten är 75% vilket är ganska högt om det stämmer.

Diagnosen fastställs genom att mäta ett antal sociala och kognitiva funktioner. En "normal" person har en "normal" utvecklingskurva där staplarna för ett antal olika egenskaper följs jämnt åt (Staplarna är förstås baserade på egenskaperna hos en person som kan sägas vara normal). En diagnosticerbar person har en ojämn utveckling på staplarna, någon/några av dem kanske ovanligt höga, andra ovanligt låga, andra där de förväntas vara, allt i förhållande till ens ålder om det är ett barn som ska värderas. Vid "tillräckligt" stor obalans är man diagnosticerbar. T ex ett mattegeni som fungerar fullständigt normalt på alla områden utom socialiseringen med andra barn, kan inte prata med andra, söker kontakt genom att kasta sten på dem.

Kan du peka ut områden där du överträffar andra, jag menar alla andra du möter? Kan du peka ut områden där du har mycket svårare än andra, verkligen mycket svårare än alla du känner? Behöver du då fortfarande en psykolog för att berätta det du redan vet? :-)

Att detta ska särbehandlas och sättas namn på har ökat lavinartat de senaste åren. Konformitetskraven leder till social utslagning och en diagnos kan vara det som krävs för att öppna dörrarna till samhällshjälp, t ex sjukpension, anpassningar i skolan, rätt till hjälp med terapi etc genom sjukvården, osv. Har du behov av något av detta? Då ska du se om du kan få en diagnos.

Du kan bara få en diagnos om du 1. har någon form av avvikelse på det sätt jag nämner och 2. den orsakar dig vardagsproblem som fått dig att söka hjälp. Du måste vara i behov av hjälp av just denna anledning. Det räcker inte att mäta upp en avvikelse för att sedan ge någon en diagnos. Man säger att autism inte går att bota, nej, men om problem slutar att upplevas som problem så finns inte underlaget för diagnosen kvar, då är man rimligen att anse som "botad". Men lika annorlunda som alltid för det, kanske.

Några typiska markörer för aspergare/högfungerande autister:

Starkt rättvisepatos, för sig själv och andra
Fördomsfria, icke-dömande, toleranta för avvikare
Låg "lyckokänsla", lever i vad som nästan kan uppfattas som en konstant depression
Okonventionella, helt opåverkbara av vad konventionen kräver om de har en egen uppfattning i frågan
Lojala in absurdum
Specialintressen

Tänk dig en person som blir vansinnig av att folk har kepsen bak o fram, som retar sig tokig på det, men som inte skulle reagera nämnvärt på om kepsen var de enda kläder personen hade på sig. Lägga märke till det ja, men bry sig - nej.

Tack så mycket för att du tog dig tid att svara!


Jag är i övre 20-årsåldern.


Jag tror i detta fall att ärftligheten i så fall kommer från min pappas sida. Jag ser drag hos honom, min farfar och några andra släktingar som jag tycker skvallrar om asperger (t.ex. specialintressen, högt IQ, ett behov av att dra sig undan emellanåt och vara ensamma, m.m. )

Jag vet inte varför mamma inte kunde se mina problem, men jag tror det har att göra med mitt syskon som krävt mycket uppmärksamhet. Att jag sällan eller aldrig pratade om hur dåligt jag mådde, just för att jag inte ville ställa till med ännu fler bekymmer när de redan hade det jobbigt. Det tog de också upp i formuläret, att jag vägrade prata med dem om varför jag skar mig.


Jag tycker inte om att berömma mig själv, men det skulle kanske vara språkligt då. Har alltid fått höra att jag är så duktig på språk. Stavning, grammatik och sådant känns nästan lika naturligt och okomplicerat för mig som att stå och gå. Och jag älskar att skriva, jag uttrycker mig tusen gånger bättre i skrift än muntligt.

Det jag har svårast för är det sociala "spelet". Jag klarar knappt av att befinna mig i grupper av människor som jag inte känner. Jag blir nervös över saker som var jag ska sätta mig, när och om vad jag ska prata. Jag känner mig helt lost och kan inte förstå hur det kan vara så lätt för alla andra att veta hur de ska bete sig, vad de ska säga och göra.

Det hela är starkt förknippat med ångest och paranoida tankar om att alla stör sig på mig, skrattar och pratar illa om mig bakom min rygg, rentav hatar mig och konspirerar mot mig.

Jag har suttit i otaliga timmar av terapi för detta och kämpat som en idiot för att ta mig ur det, men det förblir mer eller mindre oförändrat år efter år. Så det är därför jag börjar misstänka att problemet kanske går djupare än det kognitiva, att jag har en medfödd funktionsnedsättning helt enkelt.

Det jobbiga är att all terapi har ju gått ut på att förändra mina tankar, att saker inte är så illa som jag tror. Så nu när jag måste beskriva mina problem på ett konkret sätt så känns det så himla jobbigt. Varje gång jag försöker så hör jag en liten "röst" som säger "Du inbillar dig bara, det sitter bara i ditt huvud och ingen kommer tro på det".


Det är detta som gör att det skulle vara så himla skönt att få en diagnos. Jag skulle så gärna vilja ha hjälp med att skapa en rimlig vardag och kunna försörja mig själv. Få ekonomisk ersättning för de timmar jag inte klarar av att jobba. Hitta grupper av människor som är mer som som jag så jag kanske kan få lite vänner.

Helst av allt skulle jag vilja ha hjälp med att hitta ett jobb som jag klarar av och att ha en dialog med arbetsgivaren så hen blir medveten om mina begränsningar och anpassar kraven efter dem.

Jag skäms så mycket för min ångest att jag aldrig någonsin vågat berätta om den för en chef. Då hittar jag hellre på att jag är förkyld de dagar som är extra jobbiga, och stannar hemma. Vilket ger mig otroligt dåligt samvete och bara förvärrar saken. Har aldrig stannat kvar längre än ett år på en utbildning eller ett jobb pga ångesten och skammen. Hattar emellan hela tiden och jag är så outsägligt trött på det.


Japp, det stämmer bra. Moraliserar över nästan allt. Vågar dock inte diskutera det med folk jag inte känner, så jag tror jag tenderar att "ta ut det" på nära och kära. Pojkvän och vissa vänner tycker illa om detta drag hos mig vet jag.


Stämmer. Det måste finnas något udda/skevt hos en person för att jag ska kunna tycka om hen. Och jag kokar av ilska när folk talar illa om utvecklingsstörda, hemlösa, missbrukare, psykiskt sjuka osv. Jag blir sällan besvärad när dessa typer av människor söker kontakt med mig, däremot om en helt "normal" person gör det... Huu, då blir jag nervös.


Stämmer så otroligt bra. Det är så svårt när läkare frågar mig "Hur länge har du mått så", "När började du känna så" osv. Mitt liv är liksom bara en lång, trögflytande sörja av ångest, depression och dålig självkänsla. Visst har jag perioder då jag mår bättre men det är svårt att urskilja några definitiva start- och slutpunkter i sörjan.


Detta stämmer mindre bra.


Stämmer.


Just detta har alltid fått mig att utesluta asperger när jag tidigare har funderat på om jag har det. Det är tydligen ett ganska viktigt kriterium? Men jag känner inte att jag har ett utpräglat specialintresse som jag vet allting om och som upptar all min tid.

Däremot blir jag väldigt uppslukad under kort tid när jag väl intresserar mig för något. Något kan fånga min uppmärksamhet och jag blir "hooked" i kanske någon vecka, sedan släpper jag det helt och går vidare till nästa grej. Måste jag avbryta och göra något annat under dessa korta perioder så får jag nästan abstinenskänslor.

Ett exempel från den senaste månaden är en youtuber som jag snubblade över. Jag blev så fascinerad av henne och det hon pratade om att jag kollade nästan alla hennes videos, vissa flera gånger om, i kronologisk ordning. Sammanlagt ägnade jag timmar på det.

En annan gång såg jag en dokumentär om en sekt och blev besatt av den. Letade upp fler dokumentärer, lyssnade på en två timmar lång ljudupptagning från den, satt och bildgooglade halva kvällarna.

Många gånger har jag fastnat i vissa trådar på flashback och plöjer igenom sida efter sida utan att märka hur timmarna glider iväg.

Jag är inte så mycket för att samla fakta osv, det är mer ett känslomässigt engagemang. Jag vill gräva ner mig i vissa människor och grupper, verkligen uppleva deras själar och psyken så nära jag kan, föreställa mig hur det känns att vara dem.

Sedan läste jag att det här med specialintressen skiljer sig ganska mycket mellan män och kvinnor med asperger, att kvinnor oftast inte har lika utpräglade sådana. Men att de lätt fastnar för såpor och liknande, att de fascineras av mänskliga relationer på avstånd även fast de inte gärna upplever dem personligen. Något sådant. Och då kändes det äntligen som poletten trillade ner och jag började seriöst överväga att be om en utredning.

Nu blev det mycket babblande utanför ämnet, men den viktigaste frågan jag söker svar på är alltså hur pass stor betydelse föräldrarnas uppfattning om en har för en vuxen NPF-utredning? Skulle det kunna bli så att läkaren utesluter en sådan diagnos, på grund av att mina föräldrar tydligen alltid uppfattat mig som normal, även om mycket annat stämmer in?

Och i så fall, lönar det sig att prata med läkaren om att jag inte känner igen mig i deras beskrivning, peka ut vilka frågor det gäller och förklara varför jag tror att de har svarat som de har gjort?

Har ingen erfarenhet av detta, men jag tycker nog att du ska ta upp att deras svar gör dig förvånad. Sedan får du se om läkaren är intresserad av att gå vidare på det spåret.

Detta med att någon skär sig är i alla fall i min värd ett allvarligt tecken på att det inte står rätt till, och jag tycker att det är förvånande om inte föräldrar tar en sån sak på stort allvar.

Alla kriterier är "lika viktiga" och man behöver inte ha alla för att vara diagnosticerbar. Specialintressen är så välkänt därför att det många gånger uppfattas som lite udda intressen och som därför sticker ut, och att man går så väldigt upp i dem. Jag tycker att du beskriver hängivenheten i det när du berättar om hur du blir "hooked" på saker. Att du skiftar objekt/intressesfär förtar inte det faktum att du kan uppslukas helt av det som intresserar dig, på det sätt du beskriver.

Du beskriver den här obalansen i förmågor. Din läggning för språk som sticker ut, och din sociala fobi om det är rätt benämning, som ett svagare område.

Hos ett barn/tonåring säger man att man som tumregel kan utgå ifrån att barnets svaghet, socialt samspel är en vanlig svaghet, kan värderas på följande vis: Ta barnets ålder, dra ifrån en tredjedel, och där har vi ett jämförelsemått på barnets egentliga kapacitet på området. En 20-åring som har svårt att närma sig andra människor har alltså en förmåga som en 12-13-åring i det avseendet, inte intellektuellt värt att notera, men sett till vad man kan klara av.

I vuxen ålder blir sådana mått inte längre relevanta. "Staplarna" kan förändras om man hittar sätt att pusha sig själv vidare, men det är inte självklart att man gör. Kognitiv beteendeterapi lär fungera bra på aspergare men jag vet inget om det.

Har hört om fler som berättar just det här om det sociala spelet, vad är rätt, vad är fel, vad vill dom mig, paranoian osv. Det kan finnas en bakomliggande orsak, en oförmåga att rationalisera som beror på en uppfattning som inte delas av "normala", De "normala" är väldigt lyhörda för vad andra gör och har en föreställningsförmåga som gör det enkelt för dem att snabbt hitta "flockens" sätt att bete sig på och vara trygga i att de imiterar flockens beteende korrekt.

Aspergerproblemet i dessa situationer kan ha att göra med en oförmåga att rationalisera, d v s det finns oändliga alternativ men ingen gradering. En "normal" ser snabbt vilka alternativ som kan uteslutas men för den fördomsfria, icke-dömande, toleranta aspergaren är det inte alls lika självklart hur alternativen ska graderas.

En "normal" vet att om flocken svängde till vänster förra gången så är det med största sannolikhet rätt att svänga till vänster nästa gång med. En aspergare måste ofta gå igenom hela värderingsprocessen igen, detta är ju ett annat gathörn än det förra så vad gäller då här?

Det handlar också om föreställningsförmåga, det är faktiskt svårt att ha det och tillämpa det om man inte har en gradering av rätt och fel enligt sociala normer. Man kan då inte föreställa sig hur ens beteende kommer att tas emot om man inte kan internalisera reglerna för hur man kommer att dömas av den personen, eller den, eller den, alla är ju olika eller hur?

Inte för "normalpsyket", där är gruppen en grupp och individen en grupptillhörighet i hög grad, sett ur ett aspergerperspektiv. För att interagera "normalt" med en grupp förutsätts man att kunna läsa av gruppens samlade åsikter om ditt och datt, och suga upp detta som sina egna normer åtminstone så länge man samspelar med gruppen. Man måste ha förmågan att döma vid första ögonkastet så att man deltar i gruppförstärkningen som sker när gruppen renodlar vad den tycker om Justin Bieber, om Lotta som just gick förbi, om Pripps eller Spendrups, om läppstift, om hockey osv.

Fattar man inte de här mekanismerna kommer man alltid att ha anledning att vara livrädd för hur man kommer att uppfattas, därför gör man så lite som möjligt men det funkar inte heller, det finns inget som är rätt. Och det är självklart en enorm påfrestning.

Du är, enligt min uppfattning, i full färd med att utarbeta lösningen själv på din version av dina sociala tillkortakommanden. Du gör det genom din variant på specialintresse. Det finns inget så värdefullt som att utveckla sin förmåga att sätta sig in i hur andra tänker och känner, hur det är att gå i deras skor, för att förstå hur de fungerar och hur de ser på dig. Betrakta också dig själv genom deras ögon. Ta dig bortom dig själv och dina nojor och betrakta en person som är precis som du genom ögonen på någon annan. Försök att se på dig själv utan dina egna åsikter om dig själv, se på dig själv som en främling du möter på stan och gå in i dig själv så som du går in i andra. Analysera ditt eget varande och beteende i tredje person. (Det här är antagligen helt obegripligt för många "normala" men det är en del av dina superkrafter som aspergare ;-) )

Jag tror inte att dina föräldrars redogörelse kommer att ha någon betydelse alls efter vad du har berättat. Nu har diagnosbenämningarna ändrats lite men tidigare så kunde man vara Asperger eller Högfungerande autist. Enda skillnaden var om de första symptomen uppträdde före eller efter 3 års ålder. Sen talutveckling och liknande kan vara vad som gör att man blir en "högfungerande" istället för en aspis. Nu finns visst inte Asperger som diagnos längre men jag vet inte vad man får bli istället.

Leta efter styrkorna, de finns där och du tror kanske att det inte är något särskilt, att det är sådant som "alla" kan. Inte alls. Du har kanske begränsningar, men du har gåvor också, som få eller ingen annan har. Identifiera dem och se att de är något speciellt, det stärker självkänslan per automatik och den är bra som tusan att ha med dig när det handlar om att höja din "sociala stapel" så att du får högre funktionalitet där. Om det är vad du vill ha när du väl insett fördelarna med att vara navlad just så som du är.

Tack, jag ska göra det. Jag tror att de tog det på allvar på någon nivå, men de klandrade nog sig själva lite för mycket, de mådde hemskt dåligt av det jag gjorde vilket spädde på mitt dåliga samvete ännu mer. Vår relation var inte bra då, men den är mycket bättre nu vilket nog är det bästa jag fått med mig från terapin.


Tusen tack för detta, det hjälpte mycket att läsa det. Känner mig lugnare nu.